De andra svenskarna

RECENSION

Bok

Att störa homogenitet

Anna Furumark red.

Nordic Academic Press

 

I denna bok samlas debattörer, forskare och yrkesutövare inom kultur- och kulturarvssektorn. Den handlar om islamofobi, antisemitism, antiziganism, funkofobi och antifeminsim, rörelser som alla vilar på föreställningar om ett homogent folk.

Föreställningar om det kulturellt rena utgör ju som bekant en stark grund för fascistiska rörelser såsom Sverigedemokraterna eller Jobbik i Ungern. Men man behöver inte gå till fascismen för att hitta försök till homogenitetskapande. I våra museers standardberättelser utgörs folkhemmet framförallt av vita, heterosexuella och funktionsdugliga svenskar, påpekar Anna Furumark, redaktör för boken. Men ett sådant homogent samhälle kräver utrensning. Britt-Inger Lundquist, etnolog och resande, beskriver hur romer och i synnerhet romska kvinnor har fått utstå allt från tvångssteriliseringar till tvångsaborter, tvångsomhändertagande av barn, utanförskap och förföljelse för att skapa det vita Sverige som egentligen aldrig funnits.

Ett annat sätt att skapa det homogena samhället är att osynliggöra funkisrörelsen. Margareta Persson, projektledare för ”Handikapphistoria i kulturarvet”, anlägger ett funktionshinderperspektiv på bland annat rösträtten och skolrätten. År 1842 infördes den allmänna folkskolan och skolplikt fick vi 1882. Det är den vanliga historieskrivningen. Men barn med funktionsnedsättningar ingår inte i denna skrivning: rörelsehindrade barn fick skolplikt så sent som 1962 och gravt utvecklingsstörda först 1968.

Hedi Bel Habib, författare och debattör, har visat att homogena länder har hög frekvens av dödligt våld: i Finland, där enbart 2,5 procent av befolkningen är utrikesfödda, begås till exempel tre gånger så många våldsbrott med dödlig utgång som i Schweiz, där 23 procent är utrikesfödda.

Författaren och religionshistorikern Mattias Gardell påpekar att de fascistiska tankegångarna stärks i en postpolitisk miljö där till exempel Stefan Löfvén kallar sitt politiska manifest för ”affärsplan”. För att förhindra fascismens framväxt krävs politiska projekt som visar på andra möjligheter.

Tyvärr lyckas inte antologin helt med att svara på frågan vad vi kan göra. Maktperspektivet haltar också: huvudbudskapet tycks vara att vi löser problemet med fascism och rasism genom mer kunskap om den diversifierade verkligheten. Ett annat minus är också bildspråket som är rörigt och oprofessionellt. Men flera av de enskilda texterna är bra, och det är en styrka att boken tar upp olika perspektiv.

Poetiskt om osynligt slit

RECENSION

Bok

Att bära sin egen kropp – en rapport

Cecilia Persson

Heidruns förlag

 

Kanske är det så att många författare där ute skriver ur arbetarperspektiv, lika avskalat, naket och skamlöst känsloladdat som Cecilia Persson. Men dem känner jag inte till och när jag läser hennes böcker är det med en konstant känsla av den sorts tacksamhet som man upplever när någon formulerat det man ofta försökt säga men inte kan sätta ord på.

Att bära sin egen kropp är en rapport från en arbetande kvinna, författarinnan själv som bland mycket annat jobbar som personlig assistent, om hennes vardag och tankar. Den refererar till städerskan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, men också till poesi, i första hand av Gunnar Ekelöf, ”som får tiden att stå stilla och vibrera.” Och den gestaltar ett drama, ett samtal, mellan Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och författarinnan. Och hennes egen poesi kommer fram mellan raka, politiska betraktelser av samtiden. I vilken hylla på biblioteket ska en sådan här bok stå?

Det är en bok om klass och kön som inte låtsas att Sverige är hela världen. Perspektivet från skurhinken är numera oftast ett immigrantperspektiv, vilket i sig gör det relevant för en antirasistiskt intresserad läsare, men boken väjer inte heller för otympliga globala frågor som sällan tas upp eftersom de förstör stämningen. Frågor som är för stora helt enkelt, för hopplösa. ”Vi vet vad som sker och ändå låter vi det ske. Hur är detta möjligt? Hur kan vi rättfärdiga våra välfärdsliv i den rika västvärlden när vi vet att fördelningen av de globala resurserna är skamlöst orättvisa?” Persson frågar rakt ut, vrider och vänder men i det skrivna finns ett driv, en ilska, som håller hopplösheten borta.

Det finns likheter mellan Att bära sin kropp och Kristian Lundgrens Yarden. Men i Perssons bok är det arbetarklasskvinnor som rapporterar från hela liv i servicetjänst. Hårda och underbetalda arbetsliv som knäcker människor men är osynliga för andra, inte för att de pågår långt ute i hamnområden utan för att de är så självklara pusselbitar på varje plan i ett kapitalistiskt samhälle.

”Någonting skaver med Majas liv och författarskap, den berättar om något som jag och andra måste begripa, om vi ska förstå vad klass och kön är. Vad arbete och liv gör med kvinnor som varje morgon hasar sig upp ur sängen och hör andras behov skrika så högt att det dränker utrymmet för de egna behoven.”

Finns det fler än jag som längtat efter att få läsa betraktelser ur det här perspektivet?