RECENSION

Bok

Bryt tystnaden! Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena

Leopard Förlag

 

Jag har svårt att ta mig igenom boken Bryt tystnaden! Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena. Det är inte för att den är dåligt skriven eller ointressant. Nej, jag klarar bara inte att ta till mig allt. Jag orkar inte ta till mig verkligheten.

Jag har hört många palestinier berätta om hur de behandlas vid vägspärrar, hur de blir kollektivt bestraffade, hur de arresteras, hur släktingar till dem skjutits ihjäl på väg till sjukhus eller affären – vittnesmål om vad ockupationen innebär för dem. I boken bekräftas alla historierna om och om igen. Men denna gång är det israeliska soldaterna själva som berättar. Det går inte att värja sig mot arméns ondska i deras historier. De vittnar om ett system präglat av omänsklighet, godtycklighet och förnedring. Om hur de på skoj skjutit på barn, eller hur de under en övning gått in i ett palestinskt hus på natten och föst in den skräckslagna familjen i ett rum. Om hur de sätter upp vägspärrar när de inte har något att göra, bara för att det är roligt.

De vittnande soldaterna, som många gånger inte hade lämnat tonåren när de tjänstgjorde, berättar om hur de under sin tid i armén förlorade sina egna värderingar. En ung kvinnlig soldat berättar om en händelse då hon stod i en vägspärr på Västbanken. En palestinier frågade varför han inte fick passera. Hon och hennes kollega tyckte att han var jobbig, satte på honom ögonbindel och handbojor. Där fick han sitta i fyra timmar. ”Herre Gud, det är en helt annan värld där med helt andra regler. I den världen är berättelsen oacceptabel, åtminstone för mig … där är den naturlig. Reglerna är så olika. Ingen förstår detta om de inte har varit där…”, säger hon.

Bilden av palestiniernas situation klarnar av alla vittnesmål. Inte bara av hur armén arbetar, utan också av den politik och människosyn som genomsyrar arbetet. En princip inom armén är att man ska arbeta förebyggande. Eftersom alla palestinier, män som kvinnor, anses utgöra ett hot mot israeliska soldater, kan alla handlingar mot dem rättfärdigas genom principen om förebyggande arbete. Det handlar om misshandel, riktade mord, massgripanden och skapande av skräck genom soldaternas blotta närvaro. ”De sköt faktiskt på vem som helst som rörde sig på gatan. Det slutade alltid med: ”Vi dödade sex terrorister idag.” Vem som helst som de sköt på gatan var ” terrorist”, berättar en soldat som tjänstgjorde i Rafah på Gazaremsan 2002–2003.

En annan soldat som tjänstgjort i Ramallah säger: ”Jag minns att vi många gånger grep människor bara för att jävlas, för att någon börjat knuffas vid vägspärren eller försökt komma runt den. Då satte vi handklovar på honom, lät honom sitta på betongblocken och torka resten av dagen. ’Ge fan i min vägspärr’ var budskapet”.

”Det fanns en hög med order om gripanden som undertecknats av bataljonschefen, färdiga förutom en ruta lämnad tom. Soldaterna skulle fylla i att personen gripits misstänkt för att störa ordningen”, berättar en soldat som tjänstgjorde i Nablus 2009.

Organisationen Breaking the silence bildades 2004 av ett sextiotal krigsveteraner. Organisationen vill avslöja sanningen om vardagen på de ockuperade områdena genom att samla in vittnesmål från soldater som gjort sin militärtjänstgöring där. Över 700 personer har intervjuats anonymt, och i boken finns vittnesmål från 145 av dem.

Breaking the silence lyckas väl med sitt uppdrag. Vittnesmålen ger en entydig och stark bild av vad ockupationen av Palestina innebär för befolkningen. Men kanske är bilden för otäck. Hur många kommer att orka ta till sig det som berättas? Om allt det vedervärdiga. Det som man egentligen inte vill veta.

För hur högt de än skriker och bryter tystnaden, krävs det att människor är beredda att lyssna. Tyvärr är det nog så att det i första hand är de som redan är intresserade av Palestina som överväger att ta sig igenom 371 sidors vittnesmål från israeliska soldater. Och jag tror inte att det räcker för att forma ett tillräckligt stort motstånd. Varken i Israel eller i Europa.

RECENSION

Bok

Att störa homogenitet

Anna Furumark red.

Nordic Academic Press

 

I denna bok samlas debattörer, forskare och yrkesutövare inom kultur- och kulturarvssektorn. Den handlar om islamofobi, antisemitism, antiziganism, funkofobi och antifeminsim, rörelser som alla vilar på föreställningar om ett homogent folk.

Föreställningar om det kulturellt rena utgör ju som bekant en stark grund för fascistiska rörelser såsom Sverigedemokraterna eller Jobbik i Ungern. Men man behöver inte gå till fascismen för att hitta försök till homogenitetskapande. I våra museers standardberättelser utgörs folkhemmet framförallt av vita, heterosexuella och funktionsdugliga svenskar, påpekar Anna Furumark, redaktör för boken. Men ett sådant homogent samhälle kräver utrensning. Britt-Inger Lundquist, etnolog och resande, beskriver hur romer och i synnerhet romska kvinnor har fått utstå allt från tvångssteriliseringar till tvångsaborter, tvångsomhändertagande av barn, utanförskap och förföljelse för att skapa det vita Sverige som egentligen aldrig funnits.

Ett annat sätt att skapa det homogena samhället är att osynliggöra funkisrörelsen. Margareta Persson, projektledare för ”Handikapphistoria i kulturarvet”, anlägger ett funktionshinderperspektiv på bland annat rösträtten och skolrätten. År 1842 infördes den allmänna folkskolan och skolplikt fick vi 1882. Det är den vanliga historieskrivningen. Men barn med funktionsnedsättningar ingår inte i denna skrivning: rörelsehindrade barn fick skolplikt så sent som 1962 och gravt utvecklingsstörda först 1968.

Hedi Bel Habib, författare och debattör, har visat att homogena länder har hög frekvens av dödligt våld: i Finland, där enbart 2,5 procent av befolkningen är utrikesfödda, begås till exempel tre gånger så många våldsbrott med dödlig utgång som i Schweiz, där 23 procent är utrikesfödda.

Författaren och religionshistorikern Mattias Gardell påpekar att de fascistiska tankegångarna stärks i en postpolitisk miljö där till exempel Stefan Löfvén kallar sitt politiska manifest för ”affärsplan”. För att förhindra fascismens framväxt krävs politiska projekt som visar på andra möjligheter.

Tyvärr lyckas inte antologin helt med att svara på frågan vad vi kan göra. Maktperspektivet haltar också: huvudbudskapet tycks vara att vi löser problemet med fascism och rasism genom mer kunskap om den diversifierade verkligheten. Ett annat minus är också bildspråket som är rörigt och oprofessionellt. Men flera av de enskilda texterna är bra, och det är en styrka att boken tar upp olika perspektiv.

RECENSION

Bok

Att bära sin egen kropp – en rapport

Cecilia Persson

Heidruns förlag

 

Kanske är det så att många författare där ute skriver ur arbetarperspektiv, lika avskalat, naket och skamlöst känsloladdat som Cecilia Persson. Men dem känner jag inte till och när jag läser hennes böcker är det med en konstant känsla av den sorts tacksamhet som man upplever när någon formulerat det man ofta försökt säga men inte kan sätta ord på.

Att bära sin egen kropp är en rapport från en arbetande kvinna, författarinnan själv som bland mycket annat jobbar som personlig assistent, om hennes vardag och tankar. Den refererar till städerskan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, men också till poesi, i första hand av Gunnar Ekelöf, ”som får tiden att stå stilla och vibrera.” Och den gestaltar ett drama, ett samtal, mellan Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och författarinnan. Och hennes egen poesi kommer fram mellan raka, politiska betraktelser av samtiden. I vilken hylla på biblioteket ska en sådan här bok stå?

Det är en bok om klass och kön som inte låtsas att Sverige är hela världen. Perspektivet från skurhinken är numera oftast ett immigrantperspektiv, vilket i sig gör det relevant för en antirasistiskt intresserad läsare, men boken väjer inte heller för otympliga globala frågor som sällan tas upp eftersom de förstör stämningen. Frågor som är för stora helt enkelt, för hopplösa. ”Vi vet vad som sker och ändå låter vi det ske. Hur är detta möjligt? Hur kan vi rättfärdiga våra välfärdsliv i den rika västvärlden när vi vet att fördelningen av de globala resurserna är skamlöst orättvisa?” Persson frågar rakt ut, vrider och vänder men i det skrivna finns ett driv, en ilska, som håller hopplösheten borta.

Det finns likheter mellan Att bära sin kropp och Kristian Lundgrens Yarden. Men i Perssons bok är det arbetarklasskvinnor som rapporterar från hela liv i servicetjänst. Hårda och underbetalda arbetsliv som knäcker människor men är osynliga för andra, inte för att de pågår långt ute i hamnområden utan för att de är så självklara pusselbitar på varje plan i ett kapitalistiskt samhälle.

”Någonting skaver med Majas liv och författarskap, den berättar om något som jag och andra måste begripa, om vi ska förstå vad klass och kön är. Vad arbete och liv gör med kvinnor som varje morgon hasar sig upp ur sängen och hör andras behov skrika så högt att det dränker utrymmet för de egna behoven.”

Finns det fler än jag som längtat efter att få läsa betraktelser ur det här perspektivet?