Poesi

Bröd och Rosor

TEXT: Adriana Aires Rastén

Bröd och rosor

Vi bryter el pan, drar isär

fibrerna tills det släpper i bitar, delar vi med varandra från hand

till hand till mun.

El pan del abuelo i metallskålen

på diskbänken roterar armen blandar degen smidig.

Vi tuggar el pan ner i magen mättar fylligt, mjukt och luftigt, öppnar läpparna som på befallning i munnen la ostia.

Brödet och Vinet

El cuerpo y La sangre, färgen röd som rosen.

Rött som blodet

där jag stack mig på den stora hägrande rosbusken klättrar upp längs pelarna bländande röda soldränkta rosor.

Vi aktar oss för taggarna, roja som bloddroppen pumpas ut ur blodomloppet på tummen glänser roja i solljuset, jag slickar

upp det med tungan.

Ringduvorna på lyktstolpen

Systerlika drag, duvorna på lyktstolpen i likadana vita halsband har lärt oss

att titta efter tecken, subtila skiftningar, de förändrade rörelserna, spå domen.

Ringduvorna på lyktstolpen systerblickar i samförstånd, i vårt cyklopiska synfält utspelar sig våra mardrömmar besannade, de ska skydda mot överraskande angrepp.

Systerlika ringduvor verkställer en verkningslös handlingsplan. Molnen omformas, förvanskas till en gråsvart kompakt massa, vindhastigheten tilltar, river och drar tallarnas barr darrar.

Systerduvorna på lyktstolpen känner fjädrarna ruffsas, tittar på varandra ögonblicket innan vi tar sats och i regelbundna klippande vingslag stiger vi brant i

ljudligt vingsmatter.

Potatislandet

När en har satt sin sista potatis i jordmattan, händerna darriga, matt av

ansträngningen, på hösten när årscykelns natt nalkas, det kalla regnet. Håller jordiga, ärriga tummar för en mild vinter, för en sov

bort våren, utmattad av bräckliga nerver.

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan, istället för att skörda när växterna går i vila och allting förbereder sig, en

känner sig plötsligt i samklang, ens inre med det yttre, när solstrålar sipprar

in och äntligen värmer efter otaliga misslyckade vår- och sommarsättningar av tidig frost och bladmögel. På hösten, i tvivlan sätter en några rädisor och spenat.

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan och sätter sig, knogarna täckta av jord, bruna, svarta, i vecken, under naglarna, tittar på ens ärriga potäthänder, matta nerver, i munnen smakar mattman, väntar utmattad, ibland

otåligt, ibland långsamt, ibland hoppfullt.

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan och tittar ut över landet sträcker

sig avlångt från norr till söder, jordpotatis i jord- landet alltmer främmande studerar en detaljerna från ens tysthet, blasten, maskar som bryter sig ut

ur jordplatsen, ut i höstljuset som faktiskt värmer och observerar det som om det vore

det sista, det största, det vackraste, det sorgligaste, det smärtsamma.

Ur projektet Bär mig hem

Bröd och Rosor

TEXT: Jihye Brissman

visshet

Jag går på minnets stigar, från det som aldrig var. Fukten är tung liksom bördan av mitt namn. Mättade risfält med smala gångar, flödande klättrande grönska i kamp mot den koboltblå himlen och de mörka jättarna på andra sidan dalen. En rutin som aldrig funnits glider förbi i ögonvrån. Vit steltvättad skjorta, mörkgrå kjol, ryggsäck, kanske en tofs, kanske en fläta. Det här är stigen jag skulle gått med namnet struket på skjortan, det namnet jag skulle fått.

Jag står på glömda gator och tittar in i mystikerns skyltfönster. Den uråldriga vilda ginsengroten sträcker sina ben i glasrör. Sträcker dem som ett nätverk, rotvärk, söker jord att fästa sig vid, men finner formaldehyd. Jag vet inte vad det kallas, jag vet inte mitt namn. Jag vet bara att mina rötter söker mark. Mitt namn betyder visdom men jag kan så lite. Jag har andra namn men de existerar inte här. I glaset stirrar en onämnd tillbaka.

Jag ligger i min mors hem, på ett plastgolv värmt från jordens mitt. Mina systrar är skuggor omkring mig, någon snarkar, någon vänder sig om. Min mor smeker mitt hår, kramar min hand, viskar mitt namn.

insomnia i morgonstillhetens land iii

Jag ligger alltid vaken på natten i morgonstillhetens land. Där ute blinkar neonen oavbrutet, två kontorsråttor släpar sin dyngraka vän mellan sig på vägen hem. Det klinkar i shotglas till bredden fyllda med soju, kimchigryta puttrar på bordsgrillar, metallpinnar klickar mot varandra. Jag kan inte äta i morgonstillhetens land för jag är ensam. Att gå ut och äta ensam betyder olycka. Att vara ensam i ett land som rör sig som en organism. Att vara ensam i ett land där att vara ensam inte är stark.

injeolmi

hon bjuder på injeolmi som hon precis har format och rullat i majsmjöl

för hon ska gifta sig imorgon

de erbjuder förfäderna injeolmi från riset i de vattenfyllda bäddarna nedanför husen

där chilifrukterna ligger på tork och vitlöken hänger i nockarna

de sträcker fram fatet med injeolmi vi biter i det viskösa

vars mjölskal fastnar i gommen riskakan växer i munnen

balsam

havssalt bildar lager

sandkorn skaver min äldsta syster lägger

skivor med gurka på min brända hud

Ordningen

ARTIKLAR Poeten Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna.

TEXT: Petra Mölstad

Det här betyder omänniska det här betyder lydnad det här betyder straffhållning. En kropp byttes.

Det här är ett avtal om företeelse.
Det här är översättning av hud och ljud i allas vätskeomlopp.

En hudyta där hudens artspecifika mönster sprids och degenererar. Fläckar.
Transplanterar. Byter ut oss.
Överför.

Sötebröd är alltid sötebröd.

Orena.
Smittar men tvättas.
*
inte mer våld än vad lagboken kräver inte mer våld än vad agboken kväver inte mer våld än slagboken av näver inte mer våld än vad magboken häver inte mer våld än vad dagboken blöder inte mer död än vad gråtboken väver inte mer våld än vad blodboken behöver

(de bad om vatten, men polisen skrattade)

*
Översätt nu den här hållningen.

Översätt nu det här fyllda skrovet som kramar hjärtat blodlöst. Översätt nu det här viskande vädrandet till din melodi av korpskrik.

Översätt nu det här visslandet. *
Ber om nåd eller nit.

Mitt hjärta av vildsvin blir en yxa i din hand.

Gör de yviga rörelserna till bundna.
Gör den ansträngda rösten till ett stilla väsande. Gör gången vaggande och ödmjuk.
Gör ansiktet osynligt.
Gömslen.

Tukt.
Transformerar oss till en bäck ett bäcken och ett vårdavtal vi aldrig kommer att sakna. Transformerar mig till den där. En likriktning och en puppa som kläcks om morgonen. Selektiv avel.

Räven smyger ur sin lya och tråcklar en människodräkt. Gläfser och rabblar människomeningar.

*
Sörlänning blir smålänning. Norrlänning blir upplänning.
Drar med linjal och krita runt.
Alla egenskaper som blandas.
Vi sorterar och rensar. Mätinstrumenten.
Det klingande ljudet av metall mot sten.

Mäter skallar omformar dem till andra skallar. Händer söker över kranier, en nordisk vana. Här är det klang och jubel.

Fostran.

Det är i övergångarna vi finner.

I mellanrummet sitter vi och väntar. En ytspänning av ord som sen brister.

Dödvatten.

*
det är inte den fysiken det är deportation
befolkning register och nu skrivs en
vitbok det skälver i anleten inte den
konstitutionen i lekamen lyte skadedjur
i tabellerna kroppskulturen rister och
vränger byggnaden är trasig det är revor rapporter
avstånden som förs in mellan hand och mun
det är maskstungna mantalsskrivningar
beräknar smutsiga skalbaggar som kravlande kryper
utbredning och vandringsvägarna det är årsgamla barnhänder
i din hand det är vingbruten skevhet vi
sorterar och sorterar rätt hållning fel avstånd
så mycket muskler rör sig värker ut svulster
förteckningen förvar kartläggning vi står i vrån
det läcker det besmittar vi mäter och väger samlar
skallar lämningar och ben inventering
nu är det slukhål som ropar nu är det duggregn
nu är det varmt nu är det gryning
nu är det repression
*
Det här är hemvård vid våra fötter du brakar ut och blommar över du är inte dig och du viskar om en stillnad kamp och frusna fötter du är ett dagligt bröd och vi ger dig en ny cirkulation och nya strategier ditt ljud är umbärligt i din mun men du spottar i hinkar det flyter iväg och du ropar efter.

Lemmar som utväxlas.
Tyngden från kroppen när den fylls av lera och vatten. Syr ihop.

Stammar en maning om räfst och rättarting. Kontrollerar över vår hudyta. Varje centimeter ögnas.
Som en päls att fördra.
Att förlänga med krakar och en fjäderskrud att plockas.

Ersätter med hala glaskroppar och groende pupiller.

Varnagel; som en mistlur i ditt öra.

*
VILL DU HA DET SOM LIGGER OCH RYCKER?

*
Omvandlingen till nya lätet går bra.

Letar efter en kräva.
Här finns mycket att hämta.
Rotar med händer under furans grenverk.

Sprider förna i vinden. Som tistelfjun bort över åkern.

Är saprofyt.
Tränger in sporer i dina veck.

Ett ökande.

Översätt nu det här muskelminnet.

*
Alla kroppar alla dina varma munnar alla som skrek lika för lika men fortsatte räkna och skriva i dokumenten.

Alla kartläggningar.
Sida efter sida med anlag och mellanmänskliga band. Salta och buckliga.

Nu råmar du över bygden. Alla allmänningar som rister.

En språkdräkt att ikläda sig. Den rinner och trilskas. Snattrar och piper.
Ett pickande.

Översätt nu en hand mot en ryggtavla. Fastnar i skägglaven.

Vanart. Ett samlingsnamn

*
Ett revben och en sten.

Frustande veckades skalet ut. En könslig glans. Skörlevnad i dungen. Metarmorfosen har avstannat. Griporganet fladdrar ryckigt.

Upprepningar.
Grävling infrusen i bäcken. Grävling.

Ur ryggen min värker en rottråd fram.
De uteslutna står i skogsbrynet. Elden prasslar genom fjorårsgräset. Lägg ut åtel och ropa.

Om poeten:

Petra Mölstad kom ut med diktsamlingen Införsel 2013 på förlaget Glas. Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna. Ibland som dagsverser efter vaktövervåld och register. Petra Mölstad har tidigare publicerats i antologier och tidskrifter, exempelvis Ord & Bild, Ordkonst, Floret och Ett lysande namn, samt forum som tex Queers Mot Kapitalism, Riksteaterns Ny text och Kultwatch.

Dikten är tidigare publicerad på Kultwatch.