KOMMENTAR PÅ TIDSKRIFTEN ARKIVS SPECIALNUMMER PLATSKAMP.

I början av sommaren släppte den samhällsvetenskapliga tidskriften Arkiv ett specialnummer med temat platskamp. I samband med släppet anordnades två välbesökta panelsamtal under en eftermiddag på Södertörns högskola med medverkande redaktörer och författare, liksom personer som arbetar mer praktiskt med närliggande frågor.

Numrets texter rör sig kring vad de tre redaktörerna Magnus Dahlstedt, Lisa Kings och Nazem Tahvilzadeh kallar ”ett av de mest angelägna samtalsämnena inom samtida politisk debatt – förorten”. Även om förorten som tema behandlats under lång tid i såväl internationell som svensk forskning och debatt, hävdar redaktörerna att det finns skäl att återaktualisera frågan. Inte bara för att segregationen fortsätter att intensifieras, utan också för att vi kan skönja nya konfliktytor och möjligheter. ”Det är därför viktigt att närmare undersöka förorten, inte bara som objekt, som en fysisk realitet, i vilket hänseende vi nu må tänka kring den, utan också som just en skådeplats för politisk kamp”, skriver redaktörerna.

Denna urbana plats, som närmast kan förstås som ett symboliskt objekt, laddat med otaliga konnotationer och föreställningar, blir inte sällan föremål för politisk dragkamp och signalpolitik. Förorten får ofta statuera exempel för lyckade och misslyckade satsningar och nästan alltid utpekas som orsaken till samhällets sociala problem. Polisen talar numera om 61 utsatta områden, där 23 definieras som extra utsatta. I den politiska retoriken benämns platserna som ”utanförskapsområden” och ”no-go-zoner”. Trots att mindre än 5 procent av den svenska befolkningen bor i förorter förläggs många ekonomiska, politiska och sociala problem hit, vilket avleder oss från att se större, strukturella orsakssamband. På så sätt laddas förorten med fantasier – med ”drömmar och mardrömmar”, som redaktörerna skriver.

Samtidigt är det också en plats där vardagen fortgår för invånarna som i vilken annan del av staden som helst. Människor måste hinna med bussen, handla mat på vägen hem, försöker få ihop läxor, jobb och familjeliv. Bristen på materiellt erkännande, såsom urholkandet av offentliga resurser och service – om det så är nedläggning av fritidsgårdar, borttagande av bankomater, hot om att lägga ner stadsdelsbibliotek, avveckling av extra stöd i skolan eller utförsäljning av allmännyttiga bostäder – försvårar dock dessa alldagliga göromål och fråntar människor möjligheten att leva utan oro och stress.

Vad kommunicerar denna materiella brist, eller det ständiga hotet om brist i nyliberalismens tidevarv, som också måste förstås i samspel med de stigmatiserande beteckningarna (så som ”utanförskapsområden” eller ”no-go-zon”), om inte ett kollektivt misskännande? Vad förmedlas om inte slutsatsen att man är samhällets besvärliga, eller rentav oönskade utväxt?

Det återkommande misskännandet, som inte minst sanktioneras medialt, har visat sig skapa en destruktiv internalisering bland de boende. Den ekonomiska och politiska bristen, det materiella fråntagandet och det sociala misskännandet har för många människor resulterat i dåliga, eller förenklade självbilder. I synnerhet hos förortens unga killar. ”Han ska beckna eller bli som Zlatan”, som artisten Cherrie sjunger. Eller som en av panelisterna, Atusa Rezai, utvecklingsstrateg vid Upplands-Bro kommun, beskriver det: denna internalisering kan i värsta fall resultera i ett självhat.

På ett liknande sätt framhåller René León Rosales, en av författarna som också deltog i panelen, hur segregationen inte bara innebär ojämlik fördelning av ekonomiska resurser; den skapar också en viss fördelning av känslostrukturer och därmed även särskilda lärandeprocesser. Vem kan man tillåtas bli om man redan på förhand stämplas som besvärlig eller oönskad? ”How does it feel to be a problem?” (”Hur känns det att vara ett problem?”), som sociologen och civilrättsaktivisten W.E.B Du Bois frågade sig själv år 1903, som svart i det amerikanska apartheidsamhället.

Det finns anledning att uppehålla sig vid segregationens dialektiska processer. Hur situationen skapar förutsättningar för förändringsarbete samt den samspelande rörelse som sker mellan struktur och aktör, mellan politik och praktik, mellan materiella och mentala processer.

För även om man tidigt får lära sig att staden, eller kanske till och med nationen, inte är till för mig (vilket bland annat det låga valdeltagandet kan tas som uttryck för) skapar dessa särskilda lärandeprocesser också nya förståelseramar och sammanhang. Från en ”påtvingad positionalitet”, som författarna René León Rosales och Aleksandra Ålund kallar det (i artikeln ”Aktivism som platskamp”), har vi på senare år kunnat vittna om en mobilisering och ett motstånd som skapar nya, produktiva kulturer och subjektspositioner som går bortom den tilldelade identiteten.

Exempel på denna kollektiva, transcendentala identitetsformering – med andra ord en identitetsformering som utmanar och överskrider de tidigare tillskrivna positionerna – är bland annat Pantrarna – för upprustning av förorten som verkade i Biskopsgården, i Göteborg. Likaså Megafonen i bland annat Husby, Stockholm, liksom Alby är inte till salu som mobiliserade mot utförsäljningarna på Albyberget, Stockholm. Även nätverket Förorten mot våld, och deras senaste kampanj om att uppmärksamma skjutningarna som en nationell kris och inte en kris specifikt för de boende i området kan tas som exempel på denna dialektiska rörelse.

Segregationen måste, som många redan påtalat, alltid förstås som en relationell process som ständigt formas och omformas. Ur de våldsamma fantasierna om vad förorten är föds nya drömmar om en bättre värld, ett nytt kollektivt medvetandegörande som, enligt León Rosales och Ålund, bland annat skapar subjektspositionen ”aktivist i den nyliberala staden”. Det ekonomiska och politiska förtrycket föder med andra ord sitt eget motstånd.

Ur den mobilisering som tagit och tar plats i våra svenska förorter har aktörer med förankring och legitimitet i sina respektive närområden utvecklats. För den formella politiken och lokala förvaltningen, men också statliga myndigheter som Delmos (Delegationen mot segregation), har detta inneburit nya samverkansprocesser. Som en av panelisterna, Karen Austin, utredare vid Delmos, framhöll behövs det människor som ”jobbar inifrån”. I ett läge där de ekonomiska klyftorna växer, den polisiära repressionen ökar och tilltron till den formella politiken följaktligen är låg, har antalet medborgardialoger och samverkansprojekt ökat. Man kan förstå denna utveckling som ett komplement till, eller en åtgärd mot, den representativa demokratins misslyckanden.

För att förstå denna framväxande tendens, dessa nya förhandlingar, har Nazem Tahvilzadeh och Lisa Kings studerat föreningen Megafonens arbete i Husby och hur deras deltagande och möjligheter att påverka ett specifikt kommunalt utvecklingsprojekt sett ut. Resultaten visar att föreningen fick påverka bostadsområdets utveckling men under snäva premisser. När Megafonen framfört kritik, eller motsatt sig formen för medverkan, skapades ett så kallat kaos från de formella instansernas sida. Megafonen kom att beskrivas som ett våldsbejakande och extremt nätverk i det offentliga samtalet och det planerade samarbetet och finansieringen upphävdes (mer om detta går att läsa i Tahvilzadehs och Kings artikel ”Att göra kaos”).

Det är inte första gången dialogprocesser och samverkansprojekt slutar i besvikelse, snarare verkar det höra till regeln. Så hur kan misslyckade samarbeten förebyggas? När och hur skapas fungerande allianser? I Lisa Kings artikel, ”Betydelsen av brobyggare”, diskuteras vikten av professionella nyckelpersoner från etablerade civilsamhällesorganisationer samt hur de enskilda personerna på ett avgörande sätt fungerat som stöd för de icke-etablerade förortsorganisationerna. Återigen behöver vi alltså beakta relationen mellan strukturella villkor och aktörers autonomi och handlingsmönster om vi vill förstå samhälleliga transformationsprocesser.

Det dilemma som lämnades ouppklarat denna eftermiddag – och som tillhör motståndets tidlösa dilemma – handlade om huruvida och hur långt man kan arbeta i, och med, de etablerade strukturerna. Är det möjligt att arbeta ”inifrån systemet”, i syfte att öppna fler dörrar? Panelen var oenig, för här finns inga på förhand givna svar. Som jag ser det måste motståndet, i sin breda bemärkelse, utformas som medvetna och konkreta strategier utifrån de faktiska villkor som råder. Utan att förlora sikte på politiska visioner vill jag, i enlighet med den hållning som kom att prägla The Black Panther Partys organisering, slå ett slag för motståndets pragmatism, före sentimental principfasthet. Alltså, låt oss vägledas av drömmar, men inte av fantasier. Vad kan vi rent konkret göra och hur gör vi det mest effektivt?

Majsa Allelin är doktorand vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, och har tidigare varit aktiv i föreningen Pantrarna – för upprustning av förorten.

På nittiotalet kallade vi oss för svartskallar. Därefter började vi använda ordet blatte om oss själva. Sedan några år tillbaka är det rasifierad som gäller. Eller?

Själv vägrar jag att kalla mig för rasifierad för att benämna skillnaden mellan mig själv och människor som passerar som vita i denna värld. Vitifierade människor rasifieras i samma utsträckning som jag – vilket jag här prövar att belysa genom att kalla dem just vitiferade istället för bara vita – och jag vill inte vara den som återigen bär bördan av rasbegreppet. Faktum är att jag upplever det som våldsamt när vitifierade människor kallar mig för rasifierad, och jag vill med all kraft som språket kan mobilisera skicka det ordet tillbaka till dem.

Rasifiering är enkelt uttryckt en social process som innebär att en viss befolkningsgrupp kategoriseras utifrån ras. Även andra saker, såsom städer och yrken, kan rasifieras och på så vis fyllas med mening kopplad till ras. Själv är jag litteraturvetare och undersöker hur fiktiva kroppar görs meningsfulla som vita och icke-vita i böcker, eller med andra ord hur de rasifieras genom litterär gestaltning. Att rasifiera innebär alltså att tillskriva någonting betydelser som har med ras att göra, på samma sätt som att köna innebär att fylla det med mening kopplad till kön.

Jag har inget emot ordet ras i sig. Tvärtom är jag, som adopterad och icke-vitifierad, beroende av det för att beskriva det förtryck jag utsätts för i Sverige idag. Jag är medveten om att det finns andra icke-vitifierade människor som vänder sig mot bruket av ordet, och jag tror att vi helt enkelt måste acceptera att alla som utsätts för rasism inte har samma erfarenheter och därmed inte heller samma språk för att förstå dessa erfarenheter. Jag har heller inget emot att göra om substantivet ras till ett verb, som när man säger ”att rasifiera”. Tvärtom är det nödvändigt för att visa på att ras är något som görs i en ständigt pågående process människor emellan.

Det jag vänder mig emot är att så länge bara icke-vitifierade människor omtalas som rasifierade så osynliggörs skapandet av vithet. Vit är ingenting man föds till, det är någonting man blir, bland annat genom att ens kropp tillskrivs betydelser kopplade till ras. Författaren Toni Morrison har uppmanat antirasistiska forskare att inte endast studera rasism i relation till den underprivilegierade situationen, utan också i relation till den privilegierade. Kritiska vithetsstudier undersöker hur vithet skapas inom olika områden, och det går inte att bortse ifrån att ras är ett nödvändigt begrepp för att förstå även vitifierade människors kroppslighet i en kolonial värld.

Berättelsen om den vita rasen formulerades på 1800-talet i den ariska myten om ett ädelt folk som emigrerade från Indien till Europa och grundade en vit kultur i det antika Grekland. Det är ingen tillfällighet att den här myten bygger på föreställningar om härstamning snarare än kroppsliga kännemärken, eftersom vitheten är en flykt undan kroppen. Vitifierade människor anses i en rasistisk förståelse av världen äga större vilja, framåtanda och självbehärskning än andra, och de kan på så vis överskrida den egna kroppen och frigöra sig från rasbegreppet. Denna maktlogik vill jag inte medverka till genom att uteslutande benämna mig själv och andra som utsätts för rasism som rasifierade. Alla människor som lever i en kolonial värld rasifieras, vitifierade såväl som icke-vitifierade, men på skilda sätt och med olika konsekvenser.

Nu förstår jag emellertid att den rasifiering som drabbar icke-vitifierade människor på ett så markant sätt skiljer sig från den som vitifierade inbegrips i att ett särskilt ord för denna process är nödvändigt. Vid sidan av den betydelse av ordet rasifiera som jag förespråkar, vilken omfattar alla mänskliga kroppar och vilken har likhet med ordet köna, erkänner jag en annan innebörd i ordet såsom det används på svenska idag. Denna andra betydelse omfattar endast icke-vitifierade kroppar och betecknar en objektifierande process. Som sådant har detta andra rasifieringsord mer likheter med ordet sexualisera än med ordet köna.

Kanske kan vi låta dessa båda rasifieringsord, det ena med dragning åt att köna och det andra med dragning åt att sexualisera, finnas sida vid sida? För att tydliggöra skillnaden skulle vi kunna tala om omarkerad respektive markerad rasifiering, där den omarkerade rasifieringen omfattar vitifierade och den markerade omfattar icke-vitifierade – eller med andra ord omarkerat och markerat rasifierade människor. På så vis skulle ett vetenskapligt begrepp kunna fungera sida vid sida med en aktivistisk term, och båda skulle kunna fyllas med ett politiskt innehåll i Sverige idag.

Lästips:
Dyer, Richard: White (1997)
Morrison, Toni: Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin (1993)

Denna slutgiltiga version av Svenssons text publicerades på Manas hemsida 2015. Samtidigt publicerades en äldre version av texten genom ett redaktionellt misstag i den tryckta utgåvan 2-3/2014.

 

Tobias Hübinette och Lisa Wool-Rim Sjöblom menar att  det är dags för SVT att sluta hylla Killinggängets “gulinghumor”.

Varje år den 29 maj uppmärksammas ett av den samtida populärkulturens och den svenska humorhistoriens mest odödliggjorda och klassiska nummer, nämligen sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” som Killinggänget uruppförde i SVT-programmet Nilecity 1995. Datumet är ett rent nonsensdatum samtidigt som det råkar vara Killinggänget-medlemmen Andres Lokkos födelsedag: i den så populära sketchen är det tänkt att de två karaktärer som ska föreställa två koreanska adoptivföräldrar likt robotar eller maskiner ska kunna en sång per datum, d v s 365 sånger, men i praktiken framkommer det att de nog bara kan en sång kopplad till den 29 maj, vilken är Lou Reeds Walk on the Wild Side, alternativt att den adopterade sonen vill att de just ska sjunga den sången. Sketchen har blivit så folkkär att människor själva kan iscensätta den på middagar, partyn och sociala sammankomster, och gärna just den 29 maj, förutom att den regelbundet repriseras och uppförs på olika scener. Dessutom uppmärksammas sketchen varje år på och via olika digitala forum och plattformar just den 29 maj, då nya hyllande kommentarer och inlägg postas på bl a på Youtube.

Eftersom programmet Nilecity firar 20-årsjubileum i år, vilket SVT uppmärksammar på olika sätt under året, tweetade SVT Play ut ett klipp av sketchen till sina 23 000 följare i äkta “fanservice åt svenska folket”-stil såsom sig bör för ett public företag som SVT på förmiddagen den 29 maj med det glada tillropet ”Glad 29:e maj! #nilecity”, och hela sketchen sändas på kvällen samma dag i SVT1-programmet Roliga timmen på bästa sändningstid under fredagsmyset, och avsnittet repriserades också dagen därpå.

”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” har sin egen förhistoria som upphovsmannen Henrik Schyffert själv har berättat om i ett radioprogram. Delar av den legendariska komikergruppen Killinggänget ska ha haft osannolikt kul åt en adopterad koreansk man som sjöng karaoke och bl a just sången Walk on the Wild Side på en Finlandsfärjafärd, och dagen därpå skrev gänget sketchen där en vit pojke som kallas Lol Tolhurst, spelad av Robert Gustafsson, har adopterats av två koreaner spelade av Johan Rheborg och Henrik Schyffert, och vilka är utstyrda i päronmunderingar för att understryka att de just är föräldrar. De båda koreanska adoptivföräldrarna sjunger sedan Lou Reeds sång med en mycket grov ”asiatisk” accent (”Take a walk on the wassa…”), kan inte skilja på ”r” och ”l”, kisar överdrivet med ögonen och ser ut att ha så kallade ”buckteeth”. Det som har skrivit in numret i den svenska humorhistoriens egen moderna kanon är just kombinationen av klassisk så kallad ”gulinghumor” genom användandet av några av de mest kända rasstereotyperna av asiater och den omvända adoptivfamiljssituationen som utgår från en transfobisk transrashumor: Vad skulle hände om en vit svensk adopterades av två koreanska föräldrar?

Bortsett från att förhistorien till sketchen rimmar illa med dess innehåll mot bakgrund av att alla landets 10 000 adopterade koreaner talar svenska flytande och säkerligen inte bryter eller har svårt att skilja mellan ”r” och ”l”, och trots att en av medlemmarna i Killinggänget själv har en syster som är adopterad från Korea, så är ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” inget annat än ett hån mot landets alla 55 000 utlandsadopterade och alla 180 000 asiater inklusive deras anhöriga. Vad är det egentligen som är så kul med adopterade liksom med en ”omvänd” adoptivfamilj? Och vad är det som är så kul med asiater?

Henrik Schyffert, som idag är känd för att vara antirasist, delade själv SVT-klippet på sin Facebook-fansida den 29 maj, som inom ett dygn genererade hela 6412 gillanden, 1487 delanden samt 779 kommentarer, varav i praktiken samtliga var odelat positiva. Dessutom fortsätter både Schyffert och Robert Gustafsson att driva med asiater än idag och därmed hålla den stolta svenska ”gulinghumor”-traditionen med anor från Verner Ölund, Astrid Lindgren, Monica Zetterlund, Evert Taube och Povel Ramel levande in i våra dagar.

Den ”gulinghumor” och det förakt för asiater som ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” uttrycker på ett närmast övertydligt sätt fortsätter att masspridas genom allehanda konstformer, medier och kanaler, och plågar alla oss svenska asiater i vår vardag när icke-asiater, tyvärr både vita och icke-vita svenskar, ibland vid blotta anblicken av oss kan börja peka på, flina och ropa nedsättande tillmälen åt oss vid de mest oväntade tillfällen. Det finns här klara paralleller till den antisemitiska humorn som liksom ”gulinghumorn” var mer eller mindre fullständigt vardagligfierad under första hälften av 1900-talet, och som också uppfattades som en slags folklig ”sparka uppåt”-humor och riktades mot judars kroppar på ett synnerligen illvilligt och nidbildsartat sätt.

Men till skillnad från den antisemitiska humorn dyker förlöjligande och förminskande skämt om asiaters utseenden och beteenden upp om och om igen i radio och teve, i tidningar och tidskrifter, i reklam- och spelfilmer, i digitala medier och på internet och i shower och scenkonstföreställningar, och de sägs vara både harmlösa, ”positivt” exotiserande och nästan lite ”gulliga” förutom att de har utvecklats till en slags obligatorisk stapelgenre inom den samtida svenska humorvärlden och populärkulturen. Att denna ”gulinghumor” är så folkkär just i Sverige blir dessutom desto märkligare mot bakgrund av alla de tiotusentals vita svenskar som har adopterat asiatiska barn och gift sig med asiatiska kvinnor: faktum är att inget annat folk i västvärlden proportionellt sett har adopterat och gift sig med så många asiater som just svenskarna.

Problemet är dock att för alla oss asiater, och särskilt för alla oss adopterade asiater som är uppväxta här i Sverige, är de rasstereotyper som ”gulinghumorn” bygger på och levandegör i princip de enda tillgängliga representationerna som finns att tillgå för oss att spegla oss i i dagens Sverige. Tänk efter själv: hur många asiater har du sett i en svensk teve-serie, teaterpjäs eller spelfilm? Och hur många asiatiska skådespelare, musiker, artister eller komiker i Sverige kan du räkna upp?

Det är ett statistiskt faktum att under de senaste 20-30 åren har långt fler vita svenskar som har iscensatt asiater i yellowface-utstyrsel såsom Jarl Borssén, Björn Skifs, Åke Cato, Sven Melander, Carola Häggkvist, Mi Ridell, Johannes Brost, Anders Lundin, Sissela Kyle, Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg m fl m fl varit synliga i svensk teve, i svensk film och på svenska scener än det motsvarande antalet svenska asiater. Tyvärr verkar ingenting peka mot en förändring på denna front: Den svenska ”gulinghumorn” är minst lika folkkär som aldrig förr, och även i vänster- och antirasistsammanhang kan denna rashumor visa sitt fula tryne i form av exempelvis vänsterradikala och frigjorda pjäser som uppförs av fria teatergrupper.

SVT:s senaste hyllning till och sändning av ”adoptivpä-l-on”-sketchen bidrar till att fortsätta att spä på föraktet och vardagsrasismen mot alla oss svenska asiater. Allt detta rimmar illa med det antirasistiska mångfaldsarbete som SVT nyligen så stolt har sjösatt med buller och bång, och som till och med har erhållit kritik från borgerligt håll för att vara alltför radikalt.

Tobias Hübinette, docent och forskare i kritiska ras- och vithetsstudier, och adopterad från Korea
Lisa Wool-Rim Sjöblom, illustratör och serietecknare, och adopterad från Korea