Jag tycker inte om att prata om hat. Jag tycker inte om att minnas avståndstagandet och hatet, tungt som den längtan efter min död som jag sett i så många vita människors ögon från det ögonblick jag kunnat se. Det som ekade i tidningar och filmer och heliga bilder och serietidningar och Amos ’n Andys radioprogram. Jag hade inga verktyg för att dissekera det, inget språk för att benämna det.

Tunnelbanan till Harlem. Jag greppar om min mors ärm, hennes händer fulla med shoppingkassar, juletidstunga. Den våta lukten av vinterkläder, tågets krängande. Min mor får syn på en lucka, trycker ner min lilla vinterklädda kropp på sätet. På min ena sida läser en man en tidning. På min andra sida stirrar en kvinna i pälshatt på mig. Hennes mun rycker till när hon stirrar och sedan vänds hennes blick nedåt, drar min med sig. Hennes läderklädda hand plockar vid linjen där mina nya blåa vinterbyxor och hennes glänsande pälskappa möts. Hon drar sin kappa närmare sig. Jag tittar. Jag ser inte vad detta fruktansvärda är som hon ser på sätet mellan oss – troligen en kackerlacka. Men hon har visat mig sin avsky. Det måste vara något väldigt dåligt eftersom hon ser ut så där, så jag drar också min overall närmare mig bort från det. När jag tittar upp stirrar kvinnan fortfarande på mig, hennes näsborrar och ögon är enorma. Och plötsligt inser jag att det är inget som krälar på sätet mellan oss; det är mig hon inte vill att hennes kappa ska röra. Pälsen sveper framför mitt ansikte när hon ställer sig upp med en rysning och håller i sig i en takstropp i det framrusande tåget. Som en unge som är född och uppvuxen i New York glider jag snabbt åt sidan för att ge min mor plats att sitta. Inga ord har yttrats. Jag är rädd att säga något till min mor eftersom jag inte vet vad jag har gjort. Jag tittar på sidan av mina vinterbyxor, i hemlighet. Är det någonting på dem? Det är något som pågår här som jag inte förstår, men jag kommer aldrig att glömma det. Hennes ögon. De uppspärrade näsborrarna. Hatet.