Det går mot kväll en gråmulen februaridag som ska gå till historien. För ett par timmar sedan röstade riksdagens socialutskott ja till en total översyn av svensk hiv-politik. Översynen inkluderar den omtvistade informationsplikten i smittskyddslagen: kravet att informera en partner om sjukdomen före sex. För den lilla gruppen av organisationsrepresentanter, aktivister och politiker som nu sluter upp för ett lågmält mingel i RFSL:s lokaler i centrala Stockholm markerar dagen ett efterlängtat slut på över trettio års kamp.
Många här inne har följt frågan sedan aidsutbrottet och paniken under 1980-talet till vår tid, när hiv inte längre betraktas som ett förstadium till aids utan mer som en kronisk sjukdom. En sjukdom som inte kan överföras om personen som har den står under fungerande medicinsk behandling.
Det har varit en lång väg kantad av svårigheter och hårt motstånd. En väg där det varit omöjligt att få beslutsfattare att uppmärksamma konsekvenser av den förda politiken. Men nu, en gråmulen februaridag, firas att den kamp som så många fört till slut gett resultat: fördelandet av ansvaret för en sjukdom till ett land och inte en minoritet.
”Idag tänker jag på att ingen smitta överfördes till någon av Mehdi Tayebs tillfälliga kontakter”, säger Andreas Berglöf stillsamt till mingelpubliken. Han syftar på när Sverige fick sin första mediala ”hiv-man”. Det var inledningen på en lång kriminaliseringsvåg, en av den svenska hiv-politikens mest tydliga konsekvenser, med rättegångar och stora rubriker. En våg som Berglöf mer än de flesta andra sett resultatet av.
En inblick i Sveriges hiv-politiska historia
I det tidigt prövade fallet av smittspridning från 1998, det som Berglöf nu påminner oss om, skakades Sverige under några veckor av myndigheternas jakt på Mehdi Tayeb. Historierna om hans hänsynslösa framfart i Stockholms nattliv engagerade hela landet och löpsedlarna stod i brand. Ett monster med allt mörkare anletsdrag, framställd som allt mer främmande, tog form. Han beskrevs som en man med flera identiteter som likt ett vandrande virus sökte upp och förförde unga aningslösa kvinnor, men också män, ibland med våld. 102 kvinnor och två män rapporterade att de haft oskyddat sex med Tayeb. Med uppspärrade ögon, förstärkta av det svartvita rastret i tidningspapperet, stirrade han mot oss just när landet börjat tro att aidspaniken var över och medicinerna skulle rädda oss. Tayeb drog från landet före rättegången, men skräcken som slagit rot hos allmänhet och myndigheter stannade kvar, liksom de förstärkta associationerna till ansvarslöshet och hänsynslöshet från en sjukdom som hela tiden förknippats med särskilda ”riskgrupper”. Det förfrämligande som låg över den mediahysteri som följde i Tayebs spår blev snart del av en formel. ”Hiv-man” blev begreppet som fyllde en ny formel med rasism och idéer om en sjukdom som inte hör hemma ”här”.
Fallet blottade också något annat, som återkommit i de rättsfall som följde i spåren av Tayeb. Något som utgör kärnan i det Andreas Berglöf sätter fingret på när han påpekar att ingen av hans offer fick hiv: hur chockerande självklart det var, och har fortsatt vara, för människor att ha sex utan en tanke på risken att smittas av en sjukdom.
”Trots att en epidemi är något som kräver allas ansvar har staten genom åren varit tydlig med att man ansett att de som lever med hiv är de som har det främsta, närmast ensidiga ansvaret för det hiv-preventiva arbetet”, avslutar Andreas Berglöf.
George Svéd, en av få som ingick i Aidsdelegationen som representant för RFSL under panikens 1980-tal, försökte förgäves förmå delegationens ledamöter att hålla en mer sansad linje mot dem som snabbt ville bomma igen de så kallade aidsbordellerna – det fåtal existerande mötesplatser för offentligt sex för män som har sex med män.
”Vår erfarenhet då av de få klubbar som fanns var att vi förmedlade viktig kunskap till dem om hur man bedriver säkrare sex”, berättar Svéd.
När polisen hittade använda kondomer på klubbarna såg de bevis för att sex förekom och propagerade för stängning. För George Svéd och många omkring honom som arbetade intensivt för att nå ut med information till homosexuella män om risker innebar en använd kondom i stället ett bevis för att människor förstått att man nu måste ha säkrare sex, att man insett risken. Men för politikerna var det inget värt:
”Visst, det är lätt att vara efterklok. Tiden innebar panik, ingen hade svaren och inget botemedel fanns”, fortsätter Svéd.
”Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur utvecklingen sett ut om vi lyckats förmedla det perspektiv vi idag äntligen hamnat i: en sjukdom som hiv måste alla dela. Alla, eller båda parter, måste ta 100 procent ansvar vardera, inte 50. Framförallt kan aldrig en part bära allt ansvar.”
Förbudet mot bastuklubbar röstades igenom på rekordtid. Innan någon i landet fått vetskap om en subkultur var den borta.
Tystnaden bryts
För tio år sedan mötte jag själv i arbetet med min reportagebok Det sjuka ett tiotal av de människor som hängts ut i media som hiv-män och hiv-kvinnor. Det var komplicerade fall med skilda bakgrunder men en gemensam nämnare, att deras liv raserats den dag tystnaden brutits. En tystnad om en sjukdom de alla på olika sätt blivit intalade att hålla fram tills någon anmält dem. Här var Charles som deporterades, utvisades på livstid, från barn och hiv-mediciner i hemlandet Sverige. I sitt forna hemland i Västafrika befann han sig nu utan möjlighet till amnesti. Han hade haft oskyddat sex med två kvinnor, och för detta blev han deporterad. Han önskade allt ogjort, var ångerfull. Ingen fick läsa om att hans dörr sprayats ner med ”Hiv-man, stick hem”. Ingen fick läsa om vilka effekter utvisningen haft för honom och hans närstående. Ingen hänsyn fanns att beakta i domen.
Här fanns också Lillemor som hukade i sitt radhus. Utanför den välskötta trädgårdshäcken i den lilla småstaden stod människor och stirrade för att få en skymt av ”hiv-kvinnan”. Hon som dömts till fotboja efter att ha anmälts av sin före detta man som känt till hennes sjukdom men långt efter skilsmässan ändå valde att anmäla henne. Hon förlorade vårdnaden om sina barn och hängdes ut i media. Hon var också ångerfull, hade svårt att greppa det som hänt men mot tystnaden fanns inget som mildrade.
Charles och Lillemors fall var komplexa, men det land som framträdde bakom dem syntes desto tydligare. Ett land där en sjukdom som hiv anses onaturlig. Ett land som utvisar en människa för att markera att hiv är något främmande, något som inte hör hemma här. I resonemangen från domare och rättegångsprotokoll beskrevs människor som monster, med beteenden som samhället måste skyddas från och kontrollera. Framförallt framträdde kravet på bestraffning av en människa som kanske betett sig ignorant, men följt de instruktioner som samhället enats kring: var tyst om din sjukdom, den är onaturlig.
”Ett viktigt steg är idag taget” säger vänsterpartisten Karin Rågsjö som länge arbetat för en förändring av den svenska hiv-politiken och som ledamot i socialutskottet varit med och röstat fram det historiska beslutet. ”Nu återstår att ta itu med tystnaden, eller ”förhållningssättet” som hon kallar det.
”Vi ser ännu tendenser till att människor fortsätter vara okunniga, oinsatta, till och med kvar i 80-talets panikstämning.”
Det är över nu. Det kommer knappast fler hiv-män, de människor med liv som rasat samman får ingen upprättelse. Nu återstår i stället frågan om dagens historiska beslut räcker hela vägen mot en verklig uppgörelse av det tvådelade samhälle som vuxit fram: ett samhälle, en politik byggd på dem som vet och därmed får bära allt ansvar och dem som inte har en susning. Hindren är åtminstone undanröjda.