Ledare TEMA Ordets makt #4 2014

Ordets makt Hur kan vi tala om ord när vi gång på gång slås ner, utnyttjas, mördas, registreras, avskedas? När våra materiella förutsättningar begränsas systematiskt, när vi stängs ute från bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, och tvingas gå i sämre skolor där vi, våra barn och våra vänner lämnar grundskolan med ofullständiga betyg?

TEXT: Sara Saleh

Utformningen av detta tema började i samband med vändorna kring nyvalet, med alla de skolbesök SD gjorde, där polisen och till och med SÄPO deltog i att tvinga elever att lyssna på ord som attackerade deras kroppar och deras liv. Det gångna året har den politiska debatten sedan präglats av kampen om ordet, om rätten – och vilkas rätt det är – att yttra sig fritt, om språket, om rätt till sin åsikt och aktivism utan risk för registrering. Det kan tyckas vara en bifråga när rasismen väller fram och aggressivt sorterar kroppar i vilka som passerar och vilka som inte gör det. När rasismen innebär sämre materiella förutsättningar, lägre löner, övertid, arbetslöshet, sämre vård, sämre boendemiljöer och den internaliserade vita blicken som vis á vis allt annat bidrar till en sämre psykisk hälsa för de som utsätts för rasism.

Men när makten över ordet är så tätt sammanbundet med ett försvar av fascister, rasister samt försvaras på bekostnad av icke-vita, blir frågan ofrånkomlig. Detta tema handlar inte om språk, yttrandefrihet eller ord. Det handlar om vad villkorandet av ord döljer, och om vad makten över ordet upprätthåller för ideologi.

Varför är vissa ord så farliga att de som använder dem, använder språket de är en del av, måste utstå repressalier? Vilken makt har språket för att utgöra ett så stort hot mot status quo? Joakim Medin skriver i sitt reportage om den väpnade konflikten i nordöstra Syrien, och om varför ett språk är så tätt sammanflätat med ett folks frigörelse, med den kurdiska självständighetskampen.

I sin analys undersöker Viktor Mauritz yttrandefrihetsbegreppets paradox och hur detta demokratins kännetecken används som ett verktyg i en avdemokratiseringsprocess. Han tittar på hur polis och stat behandlar den antirasistiska rörelsen och kopplar samman detta med liberalismens inbyggda motsägelse i frågan om yttrandefrihet, och vilka ideologiska medel detta samhälle använder sig av för att bevara sig självt.

Poeten Petra Mölstad behandlar intersektionen mellan fascism och ord, och så mycket mer, i sin dikt Ordningen. Samtidigt öppnar hon även för ett motstånd med ordet som verktyg, som inspiration och som uppmaning.

Parti des Indigénes de la Rèpublique är en antirasistisk röst, organisation och rörelse baserad i Frankrike.
I texten Charlie Hebdo – den nationella enhetens fälla skriver medlemmarna Malik Tahar-Chaouch och Houria Bouteldja om efterdyningarna av attentatet mot tidningen Charlie Hebdo, och hur strategin kring den nationella enheten spär på rasistiska strukturer i denna forna kolonialmakt. Även om läget i Sverige skiljer sig finns det en hel del som är allmängiltigt i en europeisk kontext.

Valdemar Möller skriver i sin text om polisregistreringen av asylaktivister i Västra Götaland.Att en sådan kartläggning hämmar aktivisters yttrandefrihet och påverkar deras organisering, och vilka som organiserar sig, är inte svårt att tänka sig. Faktum är dock att det är många som inte längre förvånas av polisens register av åsikter, trostillhörighet och analyser som rasifierar identiteter. Hur ska vi organisera oss när vår yttrandefrihet är ett minne blott, när villkorandet av ord och språk är aggressivt i sin vidd och metod? I detta nummer av Mana tittar vi på hur vi kan använda ordet, och gå bortom det, i vårt motstånd.

Ordets makt

Ordets makt Det här temat handlar om vad som döljer sig bakom villkorandet av ord, språk och yttrandefrihet. Det handlar om hur makten över ordet upprätthåller rådande ideologi och om hur vi kan använda ordet, och gå bortom det, i vårt motstånd.

TEXT: Redaktionen

Säg vad ni vill när vi säger att ni får

ARTIKLAR Under våren har en rad domar fallit mot demonstranter som gjort motstånd mot rasistiska organisationer genom att bua åt deras talare på offentlig plats. Brottsrubriceringen har genomgående varit störande av offentlig sammankomst eller ohörsamhet mot ordningsmakt. I de senare fallen har ohörsamheten påståtts ske då poliser sagt åt demonstranter att inte väsnas under talen, för att sedan gripa dem då de ändå gjort det.

TEXT: Viktor Mauritz

Yttrandefriheten är 2015 ett självklart emblem som varje politisk rörelse och inriktning håller – måste hålla – som ett honnörsord, även om det definieras helt olika av olika aktörer. Som en central del i det demokratiska paradigm som kommit att omfatta all politik har respekt för yttrandefriheten blivit en samling ritualer som varje aktör med maktanspråk måste hålla sig till för att kunna hävda sin legitimitet. Ingripanden mot politiska motståndares möjligheter att yttra sig i Ryssland, Zimbabwe eller Kina fördöms därför enhälligt av det politiska etablissemanget då dessa länders regimer inte respekterar ritualerna. När samma repressiva innehåll uttrycks genom våld mot demonstranter, oproportionerliga straff för ”uppviglande” eller omfattande ingripanden i vilka platser man får uttrycka åsikter på i Spanien, Sydafrika eller USA leder det istället i bästa fall till undfallande formuleringar om att känna sig ”bekymrad”. Dessa länders regeringar har nämligen genomgått ritualerna och förklarat att det handlar om undantag för att garantera ordningen.

Just dessa ritualer har paradoxalt eller självklart kommit att bli formen för den samtida avdemokratiseringen i demokratins självutnämnda kärnländer. Att kategorisera motdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas torgmöten under fjolårets valrörelse som ”störande av allmän sammankomst” framstår i linje med detta som demokratiskt. Samtidigt går det inte att ta miste på det faktum att protesterna som förklarats olagliga är exempel på just sådana allmänna sammankomster som lagen i fråga ska försvara. Att turnerande representanter för den mest rasistiska delen av politikerklassen ska kunna verka så ostört som möjligt garanteras alltså i yttrandefrihetens namn. Men för att göra det möjligt förnekas istället platsens invånare rätten att gemensamt uttrycka sig politiskt om vad som sker på den.

Att på detta sätt villkora yttrandefriheten rumsligt och tidsmässigt kan framstå som motsägelsefullt men är i själva verket en central del av att ge den en liberal form. Redan den liberale 1800-talsikonen John Stuart Mill (som fick sin inkomst från Ostindiska kompaniets koloniala våld) ansåg att demokrati var lämpligt endast för ”civiliserade” folk, och på samma sätt var han noga med att poängtera hur åsiktsyttringar i strid med samhällets rådande maktordningar bara borde tillåtas när de inte kunde förväntas påverka de förtryckta massornas beteenden. Som exempel i Om friheten gav Mill kritik av egendomsrätten, som han menade borde accepteras i (den borgerliga) pressen men inte i tal eller flygblad till arga arbetare.

Det finns en lång tradition i liberala stater som Sverige av att i samma anda garantera yttrandefrihet i princip men med begränsningar i tid och rum. Därför blir statens val att garantera yttrandefriheten för ledare för en rasistisk organisation vid en viss tid och plats genom att begränsa den antirasistiska rörelsens yttrandefrihet inte egentligen en yttrandefrihetens självmotsägelse. Det är snarare ett uttryck för en specifik, liberal form av yttrandefrihet. Exemplet med antirasistiska motdemonstrationer är talande men bara ett i mängden. Det kan handla om hur fackföreningars blockader begränsas rumsligt av polis som anger specifika zoner vid ingångar till nattklubbar där flygbladsutdelning tillfälligt förbjuds. Eller om privatisering av det offentliga rummet, som innebär att ägare kan förbjuda politiska uttryck i de utrymmen som är mest lämpliga för dem. I sin mest extrema form gäller det ”röda zoner” bakom kravallstaket i samband med toppmötesprotester, där krypskyttar på taken håller demonstranter borta från de politiska processer de försöker intervenera i.

För att uttrycka sig som den kanadensiske filosofen Peter Hallward kan en säga att den liberala yttrandefriheten lämnar obegränsat utrymme för politiska önskningar, men istället begränsar politisk vilja. Hallward menar att det som utmärker viljan som politiskt begrepp är dess relation till sitt eget genomförande – viljan kännetecknas av att den överskrider de hinder som står i dess väg. ”Inga rasister på våra gator” kan tolereras som en önskan, när det är en åsikt som ”cirkuleras i pressen” som Mill uttryckte saken. Men när ”inga rasister på våra gator” blir en politisk vilja, framförd av en kollektiv rörelse i omedelbar konfrontation med rasisterna i fråga, tar den liberala yttrandefriheten slut. Skillnaden mellan Putins och Löfvens regimers repression av sina politiska motståndare är alltså att medan den förra urskiljningslöst förtrycker all avvikelse, förtrycker den senare inte politiska önskningar som står i motsättning till dess egna intressen, utan träder in först när dessa intressen inte bara uttrycks utan även börjar genomföras och på så sätt konstitueras som vilja. Resultatet blir i båda fallen dock detsamma: att rådande makt bevaras.

Under våren har en debatt om yttrandefrihet förts i Sverige. Islamofoba högerskribenter har i kölvattnet av terrordåd i Paris och Köpenhamn krävt hårdare tag mot muslimer som kan misstänkas vara på väg att begå liknande attentat. Mot detta står vänsterskribenter som helt riktigt påpekar att de grupper högern angriper är de som idag har allra minst möjlighet att uttrycka sig politiskt och att den yttrandefrihet de vill försvara därför knappt är värd namnet.

Denna nog så viktiga invändning kan kompletteras med en annan, mer fundamental fråga, nämligen den om vilka politiska projekt som tillåts genomföras. Högerns tomma buller om försvar av yttrandefrihet kan lätt avslöjas som i grunden aristokratiskt och rasistiskt, i Mills anda ett åtskiljande av de ”civiliserade” som kan styra över sig själva och de ”barbariska” skikt som på en gång både är demokratins negativa definition – icke-demokraterna – och de som försörjer den materiellt.Vad som kanske är mindre uppenbart är hur det så kallade demokratiska systemet i fråga begränsar vilken politik som ska vara möjlig. Hur yttrandefriheten som så ivrigt försvaras också ständigt villkoras av en överordnad prioritering av att försvara den rådande samhällsordningen och dess koncentration av makt och tillgångar.

Bländad

ARTIKLAR Vi behöver kunna prata om vithet. Det är något som länge förts fram inom den antirasistiska rörelsen i Sverige. Utomlands har debatten pågått ännu längre. Men hur förs en sådan laddad fråga som belysande av vithet upp i vithetsdominerade sammanhang, där den dessutom förlorar sin poäng om den slutar vara obekväm och jobbig? Konstnärerna Johanna Gustavsson och Zafire Vrba som driver FAGS – Feminist Art Gallery Solidarity – har nyligen genomfört sin fjärde kurs om vithetsnormer, Bländad, för konstnärer som inte själva upplever att de utsätts för rasism.

TEXT: Emma Eleonorasdotter

– Det handlar om att förstå hur vithet strukturellt överordnas, om white supremacy, säger Irene Molina, som är professor i kulturgeografi med många års kritisk rasforskning bakom sig.

Syftet är inte att kritisera den vita hudfärgen i sig eller dela upp skuldfrågor mellan raser, utan att synliggöra vithetens privilegier och avslöja hur vitheten reproduceras.

Men hur förs en sådan laddad fråga som belysande av vithet upp i vithetsdominerade sammanhang, där den dessutom förlorar sin poäng om den slutar vara obekväm och jobbig? Konstnärerna Johanna Gustavsson och Zafire Vrba som driver FAGS – Feminist Art Gallery Solidarity – har nyligen genomfört sin fjärde kurs om vithetsnormer, Bländad, för konstnärer som inte själva upplever att de utsätts för rasism. De tidigare har hållits i Stockholm, denna gång gick kursen i Göteborg.

Johanna Gustavsson blev först inspirerad av den amerikanska föreläsaren och fotografen Tia Cross när hon försökte hitta sätt att jobba praktiskt med begreppet intersektionalitet. Tia Cross har genom en mängd projekt och kurser för såväl vita som rasifierade personer arbetat med att omsätta kritisk rasteori till praktisk handling. Arbetet har handlat om att belysa maktstrukturer och främja kommunikation mellan olika grupper i USA, främst på ett lokalt och regionalt plan kring Cape Cod strax söder om Boston. Johanna berättar att det var Tias rasifierade partner, engagerad i The Combahee River Collective, som gjorde henne uppmärksam på hur ansvaret för synliggörande av vithetsskapandet ligger hos vita personer. Ett ansvar som också handlar om att ta hand om processerna kring upptäckten av egen vithet i egna grupper och inte ta tid, plats och kraft från andra antirasistiska forum.

– Men när jag tänkte kring vithet fattade jag bara inte hur det skulle kunna tas upp i Sverige, säger Johanna Gustavsson. Det verkade helt omöjligt att prata om, det fanns inget språk.

– Det finns i det närmaste ett konsensus inom den antirasistiska rörelsen om att det är viktigt att lyfta frågor om vithet och begreppsliggöra dem, säger Irene Molina, som snabbt blev ett viktigt bollplank för arbetet med Bländad och även har hållit i flera gästföreläsningar.

Men att behovet av att diskutera vithet är en etablerad sanning både bland vithetspriviligerade som vill arbeta antirasistiskt och hos rasifierade som arbetar med frågor om rasism, gör inte ämnet mindre svårhanterligt eller oundvikligen laddat. Dels för dem som tvingas se sina egna privilegier och dels för dem som ser andras privilegier hela tiden och blir provocerade av att återigen se vita människor ta sin makt i bruk.Arbetet med kursen har kantats av kritik och varit svårt och jobbigt, berättar Johanna och Zafire. Avgörande har varit att hitta språk och skapa kommunikationsnätverk.

Konstnärernas bas, FAGS, har som grundläggande idé att på olika sätt och med hjälp av feministisk pedagogik dekonstruera och synliggöra maktstrukturer. På sin hemsida formulerar de sin verksamhetsgrund, som börjar:

FAGS är en överlevnadsstrategi.

Vi har startat FAGS för att slippa rätta oss efter högerpatriarkatets kulturpolitik.

För att slippa förhålla oss till vita kuber, vita rum och vita män.

Vi har startat FAGS för att vi behöver få luft.

– Inom konstvärlden är klass och hudfärg väldigt … Johanna Gustavsson letar efter rätt ord.

– Ovarierat, säger Zafire Vrba.

Konstnärerna är intresserade av alla slags maktstrukturer, men frågor om vithet kom att bli ett område de fokuserade på, då det på samma gång är en oerhört dominant struktur och en struktur osynliggjord till den grad att den nästan inte kan diskuteras.

– Vi ville skapa ett konstrum där vi kunde ta itu med vithetsnormen, säger Johanna Gustavsson. Vi skrev in det som en betydande punkt i vårt gemensamma arbete, men det är en sak att definiera det teoretiskt, och en helt annan sak att arbeta med det rent praktiskt. Det visade sig vara mycket svårare än vi hade tänkt.

Det första försöket gjordes med att skapa en varierad arbetsgrupp till FAGS första utställning. Men själva konstrummets vithet, och villkor som handlar om klass vilket kokar ner till tid, pengar och möjligheter att delta, utmynnade i att arbetsgruppen i slutänden var övervägande vit.

Slutsatsen blev att det var nödvändigt dels att vara medveten om rummens betydelse och historia, och till exempel använda sig av ABF:s lokaler eller andra icke-konstförknippade rum för att skapa trygga och välkomnande miljöer, och dels att tänka intersektionellt och agera utifrån ett perspektiv som också inbegriper klass. När det gäller vithetskurserna har klassperspektiv varit viktigt som en grundläggande förståelseram.

Konstnärerna menar att diskussionen om hur maktstrukturer samverkar kan göra det lättare att förstå vithetsnormer för den som själv ofta känner sig utsatt och maktlös utifrån andra maktordningar.

– Kursen går in på hur hudfärg hänger ihop med klass, hur en person vars hudfärg rasifieras ofta slentrianmässigt ses som en person med lägre klass.Att förstå sitt eget handlingsutrymme är en viktig del. I lägen där en själv känner sig förtryckt finns inte samma handlingsutrymme som när ens röst blir lyssnad till.Att endast fokusera på en maktordning i taget ger inget effektivt analys, det krävs solidaritet för att kunna jobba intersektionellt, säger Johanna Gustavsson.

Trots att det kändes som ett omöjligt ämne och kritiken från vissa håll har varit hård, utformades en kurs på mellan 8-10 träffar som nu hållits i svenska sammanhang under två års tid. Och efterfrågan är stor. Den senaste kursen blev fullbokad inom 24 timmar.

Zafire Vrba tillägger att de nu, när kursen börjar få spridning, märker hur vithetsnormer påverkar förfrågningarna om att föreläsa om rasism i andra sammanhang.

– Det verkar lättare för någon som inte rasifieras att boka oss som upplevs som vita när en vill prata om rasism. Vi slussar folk vidare till bland annat Interfem med frågor som rör erfarenheter av rasifiering.Till våra Bländad-kurser kommer de som vill undersöka och motverka sin egen position som medskapare av normaliserad vithet.

– Det kan vara väldigt tryckt stämning under kursen, berättar Johanna Gustavsson. I takt med att deltagarna upptäcker sin vithet och hur bländade de har varit av den, skapas mycket ångest.

Men kurserna är inte tänkta att vara terapeutiska eller förlösande, utan en vägledning för att aktivt kunna arbeta mot konventionell reproducering av vithetsnormer.

– Det är inte så viktigt att hitta någon samhörighet i våra grupper. Det handlar om en konstruktiv konflikt som vi vill ska leda till handling, säger Johanna Gustavsson.

Konstnärerna påpekar att det är viktigt att inte fastna i vit skuld. De beskriver skuld som ett okonstruktivt läge. Genom att skapa en pedagogisk ram vill de istället arbeta vidare med kursdeltagarna, som förväntas gå in med intentionen att förändra någonting, så att de kan försöka bli användbara allierade i den antirasistiska kampen.

– Vi ger konkreta tips på hur man kan jobba, säger Zafire Vrba.

Ett exempel är en övning i form av en hemläxa där deltagarna ska intervjua en person nära dem om vithet. Poängen är dels att se vitheten i det sociala nätverket kring ens egen person, dels att bli tvungen att hitta ett språk som gör intervjun möjlig.

– Mycket handlar om att hitta ett språk som saknas, säger Zafire Vrba, som jämför med hbtq-rörelsens kamp för att befästa ord som ”heteronorm” och ”cis” för att kunna prata om förtryck och maktrelationer.

Kursen innehåller flera andra delar, bland annat en historisk del som diskuterar uppbyggnaden av den koloniala världsbild som vi idag förhåller oss till. Genom texter och filmer försöker konstnärerna få deltagarna att bli varse om lägen där de behöver ta ett steg tillbaka och ge bort privilegier. Kursen tar även in gästföreläsare med egen erfarenhet av rasifiering.

Men kursen har kritiserats från flera håll. Vid tidpunkten för intervjun med FAGS är de båda konstnärerna tydligt tagna av två hårda konflikter som fått dem att undra om de driver ett projekt som aldrig borde startats.

– Vi har fått stark kritik på Facebook, som genom en snöbollseffekt blev till långa arga trådar av hårda omdömen. Kritiken bygger i huvudsak på ett missförstånd om att kurserna är vitseparatistiska. Det är de inte, men jag förstår att man blir provocerad om man uppfattar det så. Varför skulle det behövas ännu ett vitt rum? Kurserna är vanligtvis separatistiska för feminister eftersom vårt galleri är feministiskt separatistiskt. Sen vänder vi oss till feminister som inte själva blir utsatta för rasism, det är inte samma sak som vitseparatistisk, säger Johanna Gustavsson.

– Varken vithet eller rasifiering är ju en absolut definition, säger Zafire Vrba, som pekar på hur hens eget namn ofta leder till rasifiering, men att hens person passerar som vit.

– Vem som tillåts definiera gör en jättestor skillnad. Det är en själv som upplever om en blir utsatt för rasism eller ej. Den som inte blir det behöver verktyg och kunskap för att kunna hantera sina privilegier. Men kritiken säger något om hur akut situationen är. Den som har egen erfarenhet av rasifiering är ofta otroligt frustrerad över vit okunskap och blir sjukt provocerad av vad en uppfattar som skapandet av ännu ett vitt rum. Vi kan förstå det, säger Johanna Gustavsson.

Den andra kritiken kom från en kulturinstitution som köpte in kursen, men efter två kurstillfällen gav konstnärerna kicken. Just den kursen var obligatorisk för dem på arbetsplatsen som saknade egen erfarenhet av rasifiering och frivillig för de andra.

– Det blev väldigt mycket diskussioner som handlade om att deltagarna upplevde att de inte kunde prata fritt. Vår poäng var att språk inte är neutralt, men de kände sig censurerade och gick i försvar. ”Nu sitter jag här och kan inte säga vad jag tänker.” Men det är ju en form av vithetsuppvaknande och i grunden positivt, säger Johanna Gustavsson. ”Är det första gången du känner så?” undrade vi. Många uttryckte sig med ord som ”Du fattar vad jag menar?” Och vi svarade: ”Nej, vad menar du? Säg vad du tänker så att vi tillsammans kan diskutera vad det innebär.”

– Ett exempel på ett ord som dök upp i diskussionen var ”invandrarbutik”. Då frågade vi vad det betyder, vad tänker en att det är för människor som driver butiken och vad förväntar vi oss av dem inom förförståelsen att de närvarande i rummet ska fatta vad som menas?

– En kunde copy-paste:a den makt som deltagarna besatt i sitt vanliga jobb på institutionen, på det utrymme de tog under kursen. Ledningen pratade nästan hela tiden. Vi ville motverka det och använde vår feministiska pedagogik för att balansera samtalen.Till exempel ville vi dela in diskussionerna i små grupper. Då fick vi höra att vi inte kunde hantera storgruppsamtal och sas vara ett skäl till att vi fick sparken, säger Zafire Vrba.

Johanna Gustavsson och Zafire Vrba vrider sig båda i soffan. Tittar ner i marken och försöker formulera känslan av att inte nå fram och få sparken.

Jag får bilden av att ni i ert arbete medvetet går motströms i en flod av seg maktgyttja utan synligt slut. Och sedan blir ni chockade av att ni stöter på motstånd?

Konstnärerna skrattar till.

– Jo, det kan kännas så. Och nej, vi är egentligen inte förvånade. Men just nu har det varit så massivt. Vi saknar inte heller stöd då vi har band till exempelvis Irene Molina och andra antirasistiska kollegor som hjälpt oss med kursen. Vi har kontakt med en rad intressanta föreläsare och drivkraften är att arbetet känns nödvändigt. Det här var det bästa vi kunde komma på att göra just nu, kanske visar det sig att det inte var så bra om några år, då får vi lära, ändra oss och göra nåt annat.

– Det är heller ingen slump att vi som konstnärer utformar detta som en kurs nu.Tiden kräver det.Vi tror inte att ett performanceverk på två timmar kan förklara vithet i dagsläget. Men det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra.

Ordningen

ARTIKLAR Poeten Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna.

TEXT: Petra Mölstad

Det här betyder omänniska det här betyder lydnad det här betyder straffhållning. En kropp byttes.

Det här är ett avtal om företeelse.
Det här är översättning av hud och ljud i allas vätskeomlopp.

En hudyta där hudens artspecifika mönster sprids och degenererar. Fläckar.
Transplanterar. Byter ut oss.
Överför.

Sötebröd är alltid sötebröd.

Orena.
Smittar men tvättas.
*
inte mer våld än vad lagboken kräver inte mer våld än vad agboken kväver inte mer våld än slagboken av näver inte mer våld än vad magboken häver inte mer våld än vad dagboken blöder inte mer död än vad gråtboken väver inte mer våld än vad blodboken behöver

(de bad om vatten, men polisen skrattade)

*
Översätt nu den här hållningen.

Översätt nu det här fyllda skrovet som kramar hjärtat blodlöst. Översätt nu det här viskande vädrandet till din melodi av korpskrik.

Översätt nu det här visslandet. *
Ber om nåd eller nit.

Mitt hjärta av vildsvin blir en yxa i din hand.

Gör de yviga rörelserna till bundna.
Gör den ansträngda rösten till ett stilla väsande. Gör gången vaggande och ödmjuk.
Gör ansiktet osynligt.
Gömslen.

Tukt.
Transformerar oss till en bäck ett bäcken och ett vårdavtal vi aldrig kommer att sakna. Transformerar mig till den där. En likriktning och en puppa som kläcks om morgonen. Selektiv avel.

Räven smyger ur sin lya och tråcklar en människodräkt. Gläfser och rabblar människomeningar.

*
Sörlänning blir smålänning. Norrlänning blir upplänning.
Drar med linjal och krita runt.
Alla egenskaper som blandas.
Vi sorterar och rensar. Mätinstrumenten.
Det klingande ljudet av metall mot sten.

Mäter skallar omformar dem till andra skallar. Händer söker över kranier, en nordisk vana. Här är det klang och jubel.

Fostran.

Det är i övergångarna vi finner.

I mellanrummet sitter vi och väntar. En ytspänning av ord som sen brister.

Dödvatten.

*
det är inte den fysiken det är deportation
befolkning register och nu skrivs en
vitbok det skälver i anleten inte den
konstitutionen i lekamen lyte skadedjur
i tabellerna kroppskulturen rister och
vränger byggnaden är trasig det är revor rapporter
avstånden som förs in mellan hand och mun
det är maskstungna mantalsskrivningar
beräknar smutsiga skalbaggar som kravlande kryper
utbredning och vandringsvägarna det är årsgamla barnhänder
i din hand det är vingbruten skevhet vi
sorterar och sorterar rätt hållning fel avstånd
så mycket muskler rör sig värker ut svulster
förteckningen förvar kartläggning vi står i vrån
det läcker det besmittar vi mäter och väger samlar
skallar lämningar och ben inventering
nu är det slukhål som ropar nu är det duggregn
nu är det varmt nu är det gryning
nu är det repression
*
Det här är hemvård vid våra fötter du brakar ut och blommar över du är inte dig och du viskar om en stillnad kamp och frusna fötter du är ett dagligt bröd och vi ger dig en ny cirkulation och nya strategier ditt ljud är umbärligt i din mun men du spottar i hinkar det flyter iväg och du ropar efter.

Lemmar som utväxlas.
Tyngden från kroppen när den fylls av lera och vatten. Syr ihop.

Stammar en maning om räfst och rättarting. Kontrollerar över vår hudyta. Varje centimeter ögnas.
Som en päls att fördra.
Att förlänga med krakar och en fjäderskrud att plockas.

Ersätter med hala glaskroppar och groende pupiller.

Varnagel; som en mistlur i ditt öra.

*
VILL DU HA DET SOM LIGGER OCH RYCKER?

*
Omvandlingen till nya lätet går bra.

Letar efter en kräva.
Här finns mycket att hämta.
Rotar med händer under furans grenverk.

Sprider förna i vinden. Som tistelfjun bort över åkern.

Är saprofyt.
Tränger in sporer i dina veck.

Ett ökande.

Översätt nu det här muskelminnet.

*
Alla kroppar alla dina varma munnar alla som skrek lika för lika men fortsatte räkna och skriva i dokumenten.

Alla kartläggningar.
Sida efter sida med anlag och mellanmänskliga band. Salta och buckliga.

Nu råmar du över bygden. Alla allmänningar som rister.

En språkdräkt att ikläda sig. Den rinner och trilskas. Snattrar och piper.
Ett pickande.

Översätt nu en hand mot en ryggtavla. Fastnar i skägglaven.

Vanart. Ett samlingsnamn

*
Ett revben och en sten.

Frustande veckades skalet ut. En könslig glans. Skörlevnad i dungen. Metarmorfosen har avstannat. Griporganet fladdrar ryckigt.

Upprepningar.
Grävling infrusen i bäcken. Grävling.

Ur ryggen min värker en rottråd fram.
De uteslutna står i skogsbrynet. Elden prasslar genom fjorårsgräset. Lägg ut åtel och ropa.

Om poeten:

Petra Mölstad kom ut med diktsamlingen Införsel 2013 på förlaget Glas. Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna. Ibland som dagsverser efter vaktövervåld och register. Petra Mölstad har tidigare publicerats i antologier och tidskrifter, exempelvis Ord & Bild, Ordkonst, Floret och Ett lysande namn, samt forum som tex Queers Mot Kapitalism, Riksteaterns Ny text och Kultwatch.

Dikten är tidigare publicerad på Kultwatch.

Mest av allt saknar jag friheten

ARTIKLAR I utkanten av Flen ligger en av Migrationsverkets förvarsenheter. Här sitter människor som en gång bestämde sig för att börja ett nytt liv i Sverige, men som inte fick möjligheten att stanna. Lokalerna är låsta och det råder restriktioner för vem som får komma innanför dess väggar och se verksamheten. Mana har besökt förvaret och träffat några av dem som inte beviljats uppehållstillstånd.

TEXT: Isabel Gustafsson

Klas Larsson går fram till det dubbelglasade fönstret i rummet och bankar lätt på ena rutan. Den är tillverkad i ett specialmaterial, särskilt svårt att forcera.

– Vi står i rummet med flest rymningar, det är avskilt och ligger bra till antar jag. Att banka igenom det här glaset tar tid, man ska ha ett rejält föremål för att ha sönder det. Vanligast är att såga av gångjärnen, lyfta ur fönstret och hoppa ut. Eller knyta ihop lakan och fira sig ner. Vissa fönster har larm i form av laserstrålar som går utanför och utlöses om de bryts, andra har rörelsedetektorer.

Klas Larsson visar runt på avdelning H på förvaret i Flen där han är handläggare. Verksamheten är en del av Migrationsverket och här sitter till exempel asylsökande som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och personer som vistats i Sverige utan tillstånd. Att sättas i förvar innebär att ens rörelsefrihet begränsas till låsta lokaler och stora restriktioner av den personliga friheten. Varje år sker rymningar och rymningsförsök från enheten.

– Det kan också hända att någon avviker vid till exempel ett tandläkarbesök. Jag förstår dem som rymmer, de allra flesta vill inte vara här, så är det ju.

Rummet är litet och möblerat med två sängar invid väggarna, med enkla hyllor intill. Gardinkapporna är allt som ger lite färg och prydnad åt det vi ser. De flesta rum saknar egna toaletter, det finns i stället gemensamt för de boende. Så ser de vanligaste rummen ut. De förvarstagna bor oftast två och två.

Utifrån liknar Migrationsverkets anläggning i Flen en typisk grundskola med låga tegelbyggnader i dovt gult och rött, placerade på ett område med omgivande naturpartier. Lokalerna, som tidigare användes av Landstinget, har fungerat som förvar åt myndigheten sedan 1997.

Förvaret i Flen består av två sektioner och verksamhetens andra avdelning ligger på samma område men en backe ner. Det är sekretess på avdelningarna och strikt begränsat vem som får komma in, förklarar Klas Larsson innan han låser upp dörrarna till avdelning I.

Två korridorer i neutrala toner möter den som kommer in. Det är litet och komprimerat, inredningen är avskalad och liknar vilken anonym offentlig mottagning som helst. Enskilda samtalsrum, datorrum och tvättstuga ligger mellan kontor där de anställda arbetar med öppna dörrar.
En av de boende på avdelning I är Hamza. Han har suttit länge på förvaret.Åtta månader har gått sedan han blev hämtad i Stockholm och fördes till Flen.

En vanlig dag stiger han upp tidigt på morgonen, äter frukost och tar sig sedan till datorrummet för att använda internet. Det finns mycket tid att ta död på i förvaret och framför datorn går timmarna fortare, säger Hamza.

Efter lunch läser han tidningen eller tittar på tv för att höra de senaste nyheterna. Ibland spelar han biljard, eller bara pratar med de andra. Vissa dagar går han till sitt rum och sover en eller två timmar innan det är dags för middag. Sedan använder han internet igen. Om det är fotboll tittar han på det och därefter går han och lägger sig.

– Måndag till fredag ser ut ungefär så här, dagarna liknar varandra. Det är viktigt att göra något av tiden här inne.

Att sitta i förvar är tufft, menar Hamza. Personer med olika bakgrund ska bo under ett och samma tak på en begränsad yta.

– Det är väldigt litet här. Många människor bor tillsammans och alla har olika personligheter. Vi känner inte varandra från början.

Hamza kom till Sverige för att arbeta men saknade dokumenten för att kunna stanna. Han sitter i förvar i väntan på avresa. Han försöker vara ute på rastgården varje dag, han behöver syre utifrån. Men att vara utomhus utan möjlighet att bege sig vart man vill kräver ett starkt psyke, menar han. Det är svårt. Själv tänkte han mycket på begränsningen den första tiden på förvaret.

Under sina åtta månader har Hamza sett många människor komma och gå. Ingen vill sitta i förvar och de vill heller inte åka tillbaka till sina hemländer, berättar han.

De förvarstagna kommer från olika delar av världen: Somalia, Afghanistan, Iran, Libyen och Serbien, till exempel. Ibland byter han Skypeadress eller telefonnummer med dem som lämnar förvaret för att kunna hålla kontaktenefteråt. Han berättar att personalen har tagit med böcker till honom, för han kan lida brist på intellektuell stimulans. Men det är inte det enda som Hamza saknar.

– Jag saknar allting. Allting,allting allting, men mest av allt frihet. Min familj bor inte i Sverige och jag saknar dem, vi brukar ringa varandra på Skype. Det finns ingen kamera på datorerna här så de kan inte se mig, men jag kan se dem. Man måste vara stark, för det känns som att vara i ett fängelse. Personalen här inne är bra, de respekterar mig och jag respekterar dem, säger Hamza. Men jag är trött, det här är inte mitt liv.

På förvar kan man ta emot besök och flera organisationer bedriver egen verksamhet för att få insyn. Bland annat Röda korset, som regelbundet åker till landets fem förvarsenheter. Maite Zamacona är sakkunnig inom migrationsfrågor på organisationen och förklarar att de gör besök för att erbjuda medmänskligt stöd. Genom att prata med de förvarstagna vill de dämpa den oro som många känner.

– De som sitter på förvaret är ofta oroliga och undrar vad som kommer hända med dem framöver. Många har undvikit att tänka på den här stunden i flera år. De kom till Sverige av en anledning; de vill stanna och ha ett liv här. Plötsligt måste de konfronteras med detta faktum. De kan känna en enorm ångest för vad som kommer att hända dem efteråt i hemlandet och en del mår så dåligt att de behöver vård.

Maite Zamacona förklarar att känslorna kan ta sig uttryck på olika sätt. Några isolerar sig medan vissa blir utåtagerande. Andra tar det ett steg längre och skadar sig själva, även om de är i minoritet. Om någon har ett självskadebeteende eller är utåtagerande kan personen externplaceras, som det heter, till exempel på ett häkte. I häktet lyder man under samma regler som om man satt där för att man var misstänkt för brott. Röda korset är särskilt kritiska till häktesplaceringarna och tycker att personerna i stället ska vistas i anpassade lokaler inom förvaret.

– Att förvarstagna placeras i häkte ska verkligen vara sista utvägen, men så är det inte i praktiken.

Maite Zamacona berättar att förvaren saknar resurser för att avskilja personer från de övriga i lokalerna. Därför används häktesplaceringar oftare än de borde, även om de bara ska tillämpas i undantagsfall.

– Människor mår väldigt dåligt av det. Även om förvaren är låsta, precis som häkten, är det en öppnare miljö. Dessutom har de flesta som sitter i förvar inte begått något brott. Det är personer som ska utvisas från Sverige och då är det jättekonstigt att de ska sitta i häkte tillsammans med personer som begått brott.

På Röda korset anser man att även förvar ska undvikas så långt det går eftersom det finns andra alternativ än att beröva någon hens frihet. En person kan till exempel hållas under uppsikt, vilket innebär att man måste komma till polisen med jämna mellanrum för att visa sitt pass och lämna uppgifter om var man bor. Trots det fattas långt fler beslut om förvar än om uppsikt, säger Maite Zamacona.

– Vi undersökte verksamheten och blev förvånade. Vi trodde att myndigheterna vanligtvis börjar med att ta en person under uppsikt för att se om det fungerar, innan de fattar beslut om förvar. Men så går det oftast inte till.

På förvaret i Flen finns det plats för 45 personer åt gången och på avdelning I ryms 20 personer. I anslutning till lokalerna finns en rastgård. Eftersom både dörrar och fönster är låsta på förvaret är gården enda möjligheten för de förvarstagna att komma ut.

– Det finns minimikrav på möjligheten till utomhusvistelse, men är det ljust ute får man hämta en anställd så öppnar vi. Man behöver säga till för det måste följa med personal ut, säger Klas Larsson och tar rutinmässigt fram nyckelknippan som sitter fast på en kedja i byxlinningen och låser upp dörren.

Gården är liten och omges av flera meter höga väggar för att förhindra rymningsförsök. På en av dem flyger en stor, röd papegoja över ett grönt landskap och turkos himmel.

– Det var en kille som satt på förvaret tidigare som gjorde den. Han hade tråkigt och frågade om han fick måla väggen.

På ena sidan finns en basketkorg och på den andra finns en utomhusmöbel att sitta på. På sommaren sätter de upp ett volleybollnät, och man kan spela fotboll, berättar han.

Ett stenkast därifrån ligger intaget. Det är dit en person som ska placeras i förvar kommer först. Den fungerar som en utomhussluss och består av en några meter lång gång mellan höga väggar. Hit förs personerna av kriminalvårdens transporttjänst eller av polisen. I ett anslutande rum möter förvarets personal dem som kommer.

– När människor kommer hit kan de vara upprivna och arga. De förstår kanske inte varför de är här och vet inte vad vi ska göra för någonting. Min upplevelse är att det brukar lägga sig efter ett tag. Men det är klart, det är inte många som är här frivilligt så att säga.

Hamza står i tv-rummet och pratar med sin vän Youcef som har suttit på förvaret i fyra månader. Det är andra gången han är förvarstagen i Flen, förra gången rymde han härifrån. På kvällen tog han sig ut genom ett fönster och hoppade. Två vänner mötte honom, sedan sprang de.

– Jag hade suttit här länge, jag ville andas frisk luft. Att komma ut igen var avslappnande.

Youcef tog sig från Nordafrika till Europa i en liten båt. Precis som Hamza kom han till Sverige för att arbeta men saknade dokumenten för att kunna stanna.

– Jag försöker att inte tänka för mycket på min tillvaro och mitt ärende, jag vill inte gå omkring och vara nervös här inne.

Youcef vill stanna i Sverige, men han vill inte sitta i förvar. Han skulle vilja gifta sig och skaffa barn. Han vill även studera, kanske lära sig ett till språk. Han berättar att han försöker plugga lite på förvaret när han använder datorn.

– Jag saknar livet utanför, att kunna gå ut och träffa mina vänner. Men de hälsar på mig ibland, de tänker på mig.

Det har blivit eftermiddag och någon brer en knäckemacka. Hamza pekar på sin ena fot som han skadade för ett tag sedan. Ett par kryckor tar honom fram längs förvarets korridorer.

– Kom tillbaka hit till Flen, hälsa på oss igen! Snart får jag ta bort gipset, säger han och rör rytmiskt på överkroppen. Då ska jag dansa salsa.

Fotnot: Hamzas och Youcefs namn har bytts ut med hänsyn till deras ärenden.