UTRIKESKRÖNIKA

Ungern med sina knappt tio miljoner invånare är ett litet land i mellersta Europa i ett väldigt utsatt områe. På grund av landets geografiska utsatthet och strategiska felberäkningar har ungrarna fåt utstå måga slag mot den nationella identiteten. Ett exempel är att Ungern blev av med över 70 procent av sitt landområde till grannländerna när Trianonfördraget slöts 1920 och spåren efter detta sitter fortfarande i.

I det senaste valet 2010 rönte det öppet fascistiska, antiromska och antisemitiska partiet Jobbik (rörelsen för ett bättre Ungern) enorma framgågar med sina 17 procent av rösterna. Det är detta parti som fram till dess man bröt mot landets grundlagar drev den paramilitära rörelsen Magyar Gárda (Ungerska gardet). Allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i samband med nästa val.

Fidesz, som innehar regeringsmakten, ser sig själv som ett nationalkonservativt parti, men bedriver i själva verket en nyliberal politik och har med sin stora majoritet i parlamentet drivit igenom en rad antidemokratiska förändringar. Även om Fidesz inte direkt driver någon hetskampanj mot landets minoriteter som Jobbik, har deras politik knappast bidragit till att skydda landets minoriteter eller motverka den växande rasismen mot dem. Snarare har deras politik gjort saker och ting värre.

Hur ser då den antirasistiska mobiliseringen ut och varför få vi i Sverige aldrig höra något om den?

Det enklaste svaret är att den knappt existerar, i alla fall inte på gräsrotsnivå. Förutom enstaka upprop och aktioner och några få undergrupperingar och marionettorganisationer till politiska partier på vänsterfalangen står rasismen obestridd. Detta gäller i det offentliga rummet såväl som i parlamentet, där oppositionen inte har kunnat formulera alternativa förklaringsmodeller eller föra en politik för att motverka de sociala orättvisorna.

Vad är då anledningen till att så få motståndsrörelser bildas och att de som finns knappast får något inflytande?

Bland intellektuella talas det framför allt om två anledningar. Den första är att Ungern nästan helt saknade en 68-rörelse och att det alltså inte finns något sådant politiskt arv. Den andra är att landets realsocialistiska förflutna gör det svårt för rörelser att enas kring en grundideologi. Marx är till exempel för både yngre och äldre ungrare kraftigt förknippad med det förtryck som Sovjet stod för. Självklart är en vänsterpolitisk hållning inte nödvändig för antirasistisk mobilisering. Men när rasismen och de högerpopulistiska rörelsernas framgångar så tydligt går hand i hand med de sociala orättvisorna blir det svårt att formulera motargument som inte bygger på något som helst klassperspektiv.

Den yngre generationen, där Jobbik har ett starkt väljarstöd, famlar efter förklaringar till landets dåliga ekonomi och sin generations allt sämre framtidsutsikter. När Ungern gick med i EU och upphörde att tillhöra östblocket, som man aldrig kände sig hemma i, förväntade sig många att ekonomin skulle ta fart och att man skulle få del av ett välstånd av västeuropeiskt snitt. När så inte blev fallet började många blicka bakåt, anamma en nationalistisk ideologi och göra landets minoriteter bli syndabockar. I Pécs, staden som jag läser i, följde jag i början av året med spänt intresse bildandet av vad som kunde ha blivit en framgångsrik antifascistisk rörelse med frihetligt socialistiska inslag. Men i skrivande stund är den under avveckling och gör inte annat än att måla graffiti och dela ut flygblad. Varken jag eller mina ungerska vänner kan se hur det här kommer att sluta, men det ser inte ljust ut och ingen ljusning är i sikte.

Lite tidigare hade jag hört talas om den danska politiken mot landets utsatta bostadsområden, som pekades ut som ”ghetton”. Arbetslöshet och etniska kriterier låg till grund för vilka områden som omfattades av definitionen. Antalet sådana områden skulle minskas och metoderna var delvis kontroversiella. Bland annat talade man om rivningar av enskilda hus.

Var det att beteckna som ett kirurgiskt ingrepp i stadsbilden där de platser som hyste det odanska fenomenet fattigdom skulle opereras bort?

Politiskt mål – bättre balans i ”ghetton”

Den politik som riktas mot landets mest utsatta bostadsområden har som huvudmål att minska antalet områden som faller under definitionen ”ghetto”. Att minska utsattheten för invånare som lever i fattigdom är givetvis en god och i bästa fall solidarisk tanke.

Men ghettodefinitionen, inskriven i dansk lag, innehåller en rad problem. Som ghetton räknas områden med minst tusen invånare, mer än 40 procents arbetslöshet, en viss andel dömda för lagbrott och mer än 50 procent ”invandrare från icke-västliga länder och deras efterkommande”. Efterkommande bör förstås som barn födda i Danmark till invandrade föräldrar.

Det vägledande strategidokumentet för att minska antalet ”ghetton” har titeln Ghettona tillbaka till samhället – En uppgörelse med parallellsamhällen i Danmark (Regeringen 2010). I dokumentet förklaras bostadsområdenas problematik:

Vi ska inte acceptera parallellsamhällen i Danmark. Vi ska förändra de områden där danska värden inte har fullt fäste. […] och där en hög koncentration av invandrare innebär att många fortsätter att vara tätare knutna till det land och den kultur de eller deras föräldrar kommer ifrån än till det danska samhälle de bor och lever i. (Regeringen 2010:5).

Idag är mer än sex av tio boende i de danska ghettona invandrare eller efterkommande från icke-västliga länder. Det är inte acceptabelt. Inget område ska ha en övervikt av invandrare och efterkommande från icke-västliga länder. Och normen ska vara att det talas danska. […] Regeringen önskar en väsentligt mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena. (Regeringen 2010:15, skribentens översättning).

Formuleringarna visar på en syn där problemet ligger i själva den fysiska kroppen, i ”icke-västliga invandrares” kroppar. En invandrare är en invandrare och kan aldrig bli något annat. Inte invandrades barn heller. Skillnader mellan folk och folk understryks utan att lämna något som helst utrymme för problematisering och analys av kategorier som dansk och invandrare. Födelseplatsen avgör om du är problematisk eller inte.

Att det funnits en uppfattning om landet Danmark som kulturellt homogent, är välkänt. Med en kulturrasistisk världsbild blir den andras närvaro innanför nationens gränser oundvikligen problematisk eftersom hen är kulturellt annorlunda. Geografen Karen Wren förklarar att den danska bostadspolitiken under 1970- och 80-talen användes för att aktivt stänga ute invandrade danskar från vissa bostadsområden. I staden Ishøj infördes 1976 ett system där uthyrning av bostäder till invandrade krävde ett speciellt tillstånd. Högsta domstolen fann år 1991 systemet olagligt med hänvisning till diskrimineringslagen (Wren 1997).

Idag beskrivs ett bostadsområde som består av 50 procent ”icke-västliga” kroppar som ett parallellsamhälle som det danska samhället måste göra upp med, balansera. Hade avsikten med ghettokriterierna varit att mäta geografiskt koncentrerad social och ekonomisk orättvisa vore ett rimligare kriterium hur många elever som går ut skolan utan behörighet till vidare studier. Det är numera olagligt att tillämpa etnisk diskriminering i syfte att hindra någon från att få en lägenhet i ett visst bostadsområde. Men det hindrar inte att det finns en i lag fastslagen definition av ”ghetto” som grundar sig på etniska kriterier.

’Resursstarka’ får gå före i bostadskön

Varje år upprättar regeringen en lista på hur många ”ghetton” som finns i landet och de blir föremål för åtgärder med specifika insatser, vissa mer mjuka än andra. Förutom att skapa attraktivare bostadsområden och bekämpa kriminalitet med hjälp av bland annat videoövervakning syftar flera insatser till att stärka invånarna. Jobbcentrum upprättas för arbetslösa och invånare kan få hjälp med att hitta till olika föreningar för kultur, idrott eller annat. Det finns ett stort fokus på att stärka barn och unga.

Ett medel för att minska antalet ”ghetton” är därutöver att skapa en ”bättre balans i boendesammansättningen” i de utpekade områdena. Bostadsköerna blir då viktiga redskap för att reglera vilka som blir hyresgäster. I praktiken omvandlas målet till ett paket av hyresredskap som ska förändra invånarnas sociala sammansättning. Den danska allmännyttan reserverar en viss andel bostäder åt personer med akuta behov.

Parallellt finns planen att öka inflyttningen av arbetande, så kallade resursstarka personer och minska inflyttningen av arbetslösa, resurssvaga. Därför finns en hyresregel som innebär att resursstarka personer kan få företräde i bostadskön till lägenheter i så kallade ghettoområden.

Nationella forskningscentret för välfärd, ett forskningscenter under Socialministeriet, gjorde en utvärdering år 2012 av hur hyresreglerna påverkar befolkningssammansättningen. ”Etnisk dansk bakgrund” är en av de faktorer som emellanåt används för att definiera vilka som är resursstarka (Ellerbæk och Høst 2012:194). Således används etnisk bakgrund för att bedöma hyresreglernas framgång. Utvärderingen visar också att hyresredskapen till viss del gör det svårare att skaffa bostad åt socialt utsatta och andra med akuta behov.

Målet att minska antalet ”ghetton” borde logiskt sett uppnås om kriterierna för definitionen slogs undan. Det vill säga om man minskade arbetslösheten bland de boende – eller andelen boende som för evigt faller inom kategorierna ”dömd brottsling” eller ”icke-västlig invandrare och efterkommande”.

Legitimering av gentrifiering

Social mixing, som policyn för att uppnå balanserade bostadsområden kan kategoriseras som, används i många städer och av många regeringar runt om i världen för att skapa en mer blandad boendesammansättning. Som den svenska forskaren Karin Hedin (2010) påpekar förväntas det ha integrerande effekter när bostäder byggs för höginkomsttagare i låginkomstområden. Att göra rum för välbärgade i låginkomstområden innebär i en svensk kontext att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, bygga nya hyresrätter med skyhöga hyror och lyxrenovera de gamla som finns kvar. Men frågan är om inte de strategier som blir motiverade utifrån denna politik i praktiken gör det lättare för ekonomiskt välbärgade att få bostad på bekostnad av de ekonomiskt svagare? I fallet Danmark är de bostadspolitiska insatserna rasifierande genom sin bakomliggande problemformulering. Detta visar på behovet att diskutera vilka som tjänar respektive förlorar på problemformuleringen och de regler och insatser som den rättfärdigar.

Metoder som syftar till att komma till rätta med socioekonomisk boendesegregation genom att förändra boendesammansättningen i marginaliserade bostadsområden måste undersökas kritiskt. Möjliggör de en omstrukturering av politisk-ekonomiska förhållanden som kan få bukt med socioekonomisk orättvisa? Eller spär de snarare på en differentiering mellan invånare i marginaliserade respektive välbärgade bostadsområden och deras olika möjligheter på bostadsmarknaden?

Den amerikanske forskaren Neil Smith (2002) pekar på att förespråkare för social balans sällan om någonsin argumenterar för att vita områden ska balanseras av lika andelar personer med karibisk, afrikansk eller asiatisk bakgrund. Istället, menar han, är det allt som oftast välbärgade, vita personer som ska ”återta kontrollen” över städernas geografi. Vi hör sällan politiker säga att de mest välbärgade områdena ska ”balanseras” genom till exempel övre inkomstgränser. ”Invånare med 250 000 eller mer i årsinkomst icke välkomna”. Om social mixing tillämpas, med följden att låginkomsttagares möjligheter på bostadsmarknaden begränsas, borde motsvarande ingrepp i de välbärgade områdena vara nödvändiga ur ett rättviseperspektiv.

Liknande utveckling i Sverige

I Sverige råder uppfattningen att blandade upplåtelseformer, privata och allmänna hyresrätter, bostadsrätter och villor motverkar bostadssegregationen. Planeringsidealet om blandade upplåtelseformer används som motivering för utförsäljning och privatisering av allmännyttan. Detta leder till minskad tillgång på hyresrätter. Samtidigt får nybyggda hyresrätter så hög hyra att många inte har råd att bo i dem. Den som är beroende av hyresrätten har allt färre valmöjligheter.

På många platser i Sverige har vi sett reaktioner mot den nuvarande utvecklingen. Ett exempel är förortsorganisationen Megafonen, som sedan förra året kämpat mot privatisering av 1 300 lägenheter i Botkyrka i Stockholm genom kampanjen Alby är inte till salu. Lägenhetsbeståndet såldes nyligen till en riskkapitalist. Boende är oroliga för att detta kommer att medföra kortsiktig förvaltning med lyxrenoveringar och hyreshöjningar som kan tvinga folk att flytta. I mars publicerade organisationen en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Vi ska spädas ut, integreras. Vi räknas inte”.

När privilegierade blir vinnare i antisegregationspolitiken

Det finns två tydligt problematiska dimensioner med den politik för social mixing som tagits upp här. Den ena är när social mixing bäddar för gentrifiering med resultatet att mer och mer av det urbana rummet tillgängliggörs för höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare.

Den andra dimensionen är när politiken är rasistisk i sin problemformulering och vissa kroppar utmålas som problematiska element.

Därför behövs en kritisk diskussion om antisegregationspolitikens problemformulering, om vilka kroppar som pekas ut som icke önskvärda och om vilka praktiker som legitimeras. Annars riskerar den politik som avser att bekämpa segregation att leda till ytterligare social och etnisk polarisering.

Referenslista:

Afram, M. mfl (2013) Vi ska spädas ut, integreras, vi räknas inte Aftonbladet 2013-03-13

Ellerbæk, L. S. & Høst, A. (2012) Udlejningsredskaber i almene boligområder -En analyse af brugen og effekterne af udlejningsredskaber i almene boligområder SFI – Det Nationale Forskningscenter for Velfærd. Köpenhamn.

Hedin, K. (2010) Gentrifiering, socialgeografisk polarisering och bostadspolitiskt skifte Meddelanden från Lunds universitets geografiska institutioner Licentiatavhandlingar 10

Regeringen (2010) Ghettoen tilbage til samfundet – Et opgør med parallelsamfund i Danmark Regeringen (Publikationen kan hämtas på www.sm.dk)

Smith, N. (2002) New globalism, new urbanism: Gentrification as global urban strategy Antipode Vol. 34:3 s. 427-450.

Wren, K. (1997) Danish housing policy: The case of Labour Migrants in Ishøj i Borgegård, L. E.; Findlay, A. M.; Sondell, E. (red) (1997) Population, planning and policies CERUM report nr 5 1997 CERUM, Umeå universitet. Umeå.

Byggsektorn är en av de näringsgrenar i Angola som domineras av portugiser. Angolanska byggföretag är svåra att hitta i en stad som Benguela, Luandas semesterstad i söder och landets tredje största stad. På ett av de sammanlagt två angolanskägda företagen, Africivil, hoppas jag att få prata med någon från ledningen. Det framkommer att enbart ägarna är angolaner och att de för tillfället befinner sig i Portugal för rekrytering. Resten av personalen på kontoret är portugiser.

En förskjuten maktbalans märks även i vardagens samtal. Strand, sol, vågor och skratt under en ledig söndag med angolanska vänner, hör jag väninnan Romina Serra säga:

– Jag ber alltid om att få just den portugisiska servitrisen. Maten hade varit under all kritik när jag kallade henne till vårt bord. Nästan så att hon började gråta. Men rätt ska vara rätt. Hur tror de att de kan servera oss på det sättet? Som om vi inte förstod oss på kvalitet.

– Du kan inte mena att du gav henne skit igen, säger hennes väninna.

– Klart jag gjorde, fortsätter hon med ett leende på läpparna. Det är deras tur att springa efter oss nu.

Portugiserna koloniserade Angola under fyra århundraden, från grundandet av den första portugisiska bosättningen 1575 till Angolas självständighetsförklaring 1975. Självständighetskampen följdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 2002.

De forna kolonisatörerna söker sig idag till ett land där oljan flödar och utgör 95 procent av exporten. Men många beskriver Angola som ett kontrasternas samhälle, där oljepengar samsas med extrem fattigdom, höghus i guld med små skjul. Det byggs stora områden där välordnade blomsterplanteringar kantar moderna bostäder, få har haft råd att flytta in i de nya husen och komplexen har länge stått tomma. Samtidigt bor grannarna på gräsplanen intill utan vare sig rent vatten eller elektricitet.

Det är till detta land som portugiserna söker sig. Ett land med en arbetslöshet som uppskattas till 26 procent 2012 i den officiella statistiken, men där den egentliga siffran kan vara så hög som 40–50 procent.

Banktjänstemannen Armindo Matos från kuststaden Benguela vill knappt tala om portugisernas återinvandring och starka närvaro. Han säger att han mår bättre av att inte ifrågasätta och vill inte ställa upp med bild av rädsla för myndigheternas kontroll över vad som sägs.

– Bättre att hålla en låg profil, säger han, men efter ett stunds tystnad fortsätter han.

– De kommer med en enorm arrogans och överlägsenhet. De tror fortfarande att det är de som regerar, styr och har kontroll. Men de har kommit hit! De får anpassa sig! Vi är inte längre i Portugal.

– Men jag har inget emot portugiserna, tillägger han snabbt. Jag har flera nära vänner och lärare jag har all respekt för, men deras närvaro behöver regleras.

Vårt samtal får Armindo att skruva stelt på sig i stolen, men orden fortsätter att flöda.

– Hur kommer det sig att det är portugiser som undervisar i angolansk lagstiftning och skattereglering på universiteten? Hur kommer det sig att det är de som har tillgång till alla toppjobben? Angolaner har aldrig fått möjligheten. Min generation, som kommit ut på arbetsmarknaden sedan kriget slutade för tio år sedan, har med oss en utbildning av mycket låg kvalitet. Men titta även på oss som lyckats. Får vi något utrymme? Nej.

Isabel Candida är bosatt i Luanda och arbetar för den lokala icke-statliga organisationen ADRA (Aktion för landsbygds- och miljöutveckling). Hon menar att det ännu lever kvar en uppfattning bland de flesta människor att de och det som kommer utifrån är bättre. Portugiser får på så vis förtur och blir prioriterade på arbetsmarknaden.

– Vi måste satsa på angolanerna på ett sätt som inte görs idag. Angola borde bättre utnyttja de angolaner som redan är utbildade. Unga idag har förstått att utbildning är viktigt och centralt för ökade framtidsutsikter och jobbar hårt för att skaffa sig utbildning, även utanför landet om möjligt. Vi måste satsa på dessa personer när de återvänder, så att de stannar i Angola, säger hon.

Kvaliteten på utbildningssystemet är fortfarande låg på många håll i Angola. Många barn på landsbygden har erfarenheter av lärare som inte behärskar portugisiska, trots att utbildningen enligt lag ska hållas på detta språk. I många fall är även lokaler och material undermåliga, om de ens finns.

Investeringarna i skolgång för de yngsta är fortsatt små. Men Isabel framhäver regeringens satsning på högre utbildning, där man bildat nya institutioner och universitet.

– Men då kan vi inte ha kvar ett system som föredrar utlänningar framför oss själva.

Armindo och Isabel är eniga om att något måste göras för att konflikten mellan angolaner och portugiser, som de upplever, inte ska blossa upp till något större. Unga angolaner behöver få tillgång till arbetsmarknaden och deras villkor förbättras i takt med landets starka tillväxt. Förhoppningsvis får också Portugal snart ordning på sin ekonomi, så att portugisernas invandring snart stannar av, säger de båda på varsitt håll.

Belarmino Jelembe arbetar också för organisationen ADRA i Luanda.Han ser inte riktigt lika allvarligt på utvecklingen, utan talar om det starka bandet mellan de två länderna. Många har syskon som är bosatta i Portugal eller en moster som gift sig med en portugis. Han understryker också att Angola behöver invandringen.

– Angola är ett stort land och saknar utbildade personer inom flertalet sektorer. Men invandringen måste regleras på ett sätt som inte görs idag.

Jag frågar om deras allt större närvaro inte är problematisk.

– Inte i någon större skala, säger Belarmino. Det finns de som vill hitta en syndabock för sitt utanförskap och ibland får utlänningen eller portugisen spela den rollen. Men visst, det finns kvar komplex och mentala strukturer i samhället från kolonialtiden som måste suddas bort. Komplex i form av mindervärdeskänslor hos de tidigare koloniserade angolanerna och en känsla av överlägsenhet hos de forna kolonisatörerna.

En bilfärd inåt landet till Ganda träffar jag 20-årige Bany di Castro. Han vill gärna tala långt och länge om vad han tycker om det angolanska samhället idag.

– Angolaner är apatiska och resignerade. De accepterar allt regeringen genomför Angolaner ser samtidigt i stor utsträckning upp till ”de vita” som ett kollektiv och portugiserna får därför enorm makt och stort inflytande även i dagens samhällsbyggande. Självklart är det också så att en rädsla från kolonialtiden lever kvar bland många angolaner.

Bany berättar om hur många gånger han deltagit i allmänna möten och forum i sin kommun där enbart portugiser och utlänningar för debatten med kommunledningen. Angolanerna håller tyst av rädsla för att uttrycka sig felaktigt eller för att deras portugisiska inte ska räcka till.

Portugisernas fortsatta högfärdighet går igen i flera av berättelserna, vare sig kulissen är Benguelas tidvis ökenlika landskap, Gandas gröna kullar eller Luandas skyskrapor. Men Armindos avslutande ord visar att det kanske är ett skifte på gång. ”Portugiserna har idag ett behov av Angola, så visst finns det de som hanterar situationen med större varsamhet och respekt.”

Vi blåser, blåser ut värme från våra lungor mot våra hopslagna händer och kollar utåt mot stationen.

Finns inga väktare, nu har vi ett läge. Vi tar sats och hoppar över spärren.

Känslan är likadan varje gång, kortvarig,

ännu fler spärrar finns framför oss.

Tänk om väktarna kommer in på tåget, tänkt om polisen står vid spärren och vill göra id-kontroll får att vi har mörkt hår?

Tänk om jag inte får tillräckligt med poäng för att ta mig in på gymnasiet,

Tänk om hyran inte räcker till,

Tänk om mina bröder får reda på att jag träffat någon,

Tänk om min son inte är i sitt rum inatt,

Tänk om farsan ger mig en fet örfil för att jag är sen,

Tänk om vi kan ta makten?

Tänk om vi kan skita i att hoppa över spärren och istället släppa spärren vi har i huvudet?

Sedan 1980-talet har de franska städernas banlieues (förorter) blivit en alltmer omdebatterad fråga. Dessa bostadsområden i ytterområdena kring franska städer innehåller en större variation än den förenklande och vilseledande termen banlieue antyder och täcker in en rad sociala, ekonomiska, demografiska och arkitektoniska särdrag. I det allmänna språkbruket är banlieue namnet på bostäder för särskilt behövande i städernas utkanter som blivit förknippade med ett antal problem, allt från hot mot den ”franska identiteten” till terrorism.

Detta betyder inte att det bara är sedan 1980-talet som banlieues har beskrivits negativt. Bilden av dem som ett slags ”fruktad utsida“ är äldre än så. Här kan vi tänka på les faubourgs utanför stadsmuren, “Apacherna“ i Belleville vid sekelskiftet 1900, 1960-talets banlieue rouge (röda förort) och 1970-talets loubards (huliganer). Vad som hände under 1980-talet var att ”förortsproblemet” blev förknippat med ”invandringsproblemet“, något som frammanade oro för icke-europeiska invandrares och deras barns ”integration” i det franska samhället.

Detta var nytt jämfört med det föregående årtiondet. Till exempel inrättades 1977 en kommission för att hitta lösningar på vad som ansågs vara en “plötslig ökning“ av våld i Frankrike. Resultaten publicerades under titeln Responses to Violence (två volymer), även känd som Peyrefitte-rapporten. Tre grupper identifierades (morales en marge): gäng, kriminella och en ny kategori som beskrevs som en grupp av människor med alternativt levnadssätt”. Hur såg då denna nya ”alternativa livsstil” ut? “De alternativa söker“, påstod rapporten, ”efter det förlorade paradiset – de vill ersätta penningekonomin med byteshandel, tränga undan det ”alienerade” arbetet till förmån för kreativt, frivilligt, miljövänligt arbete, ägna sig åt orientaliska religioner – och ibland söka efter artificiella paradis: droger, alkohol …“.

Det har hänt mycket sedan Peyrefitte-rapporten definierade marginalen genom att beskriva den alternativa vänster- och miljörörelsen.1980-talets banlieues blev förknippade med ”invandringsproblemet”, 1990-talets banlieues lade till islam. Sedan dess har la banlieue blivit en av de inbillade hoten mot det franska samhället. Detta är inte bara resultatet av slarviga journalistiska framställningar utan, framför allt av statens olika förmedlande praktiker – politik, offentliga diskurser, rapporter, statistik, kartläggningar. Dessa förmedlingar befäste bilden av les banlieues som de missanpassade i ett annars (påstått) sammanhållet samhälle och som hotet mot detta samhälles frid och identitet – som de ovälkomna inkräktarna som kom från någonstans utanför stadsportarna.

Det är sant att det finns problem i les banlieus, men det finns ett problem som mer än andra verkar sysselsätta statens företrädare: våld (eller det ”urbana våldet”, som det ibland kallas). Den franska staten har slagit till hårt mot våldet under de senaste åren. De spontana kravallerna 2005 undertrycktes sedan man utlyst undantagstillstånd, en dittills okänd åtgärd på det franska fastlandet. Efter kravallerna i en förort till Grenoble i juli 2010 lade Frankrikes president Nicolas Sarkozy skulden på “alltför oreglerad invandring” och förklarade att utlandsfödda brottslingar skulle fråntas sitt franska medborgarskap.

Till sist handlar det om följande: problemet i förorterna har att göra med invandrare och våld. Men det finns andra typer av våld som invånarna i les banlieues drabbas av i oproportionerligt hög grad. Ett stort och ständigt problem är massarbetslösheten. I de eftersatta sociala bostadsområdena i les banlieues som är föremål för reformpolitik – eller, det som är kvar av denna –uppgår arbetslösheten till 25 procent. Den unga befolkningen är särskilt drabbad av detta problem då 30 eller på vissa håll uppemot 40 procent av de unga människorna i dessa områden saknar jobb.

En annan typ av våld som i oproportionerligt hög grad drabbar invånarna i les banlieues är diskriminering. Dessa områden är kraftigt stigmatiserade och detta skapar en situation där hemadressen blir ett handikapp (särskilt i jobbansökningar). Det är ganska vanligt att höra berättelser om de negativa effekterna av sådan stigmatisering, men 2009 tog frågan om diskriminering en intressant vändning. Då väckte en ökänd banlieue, La Courneuve, åtal mot regeringen för territoriell diskriminering och skickade ärendet till Halde, den franska myndigheten mot diskriminering. Argumentet var att de orättvisor som drabbar invånarna i denna banlieue faktiskt producerats av offentlig politik och offentliga diskurser. Vi måste komma ihåg att detta är den banlieue Nicolas Sarkozy lovat att rengöra med högtryckstvätt. I La Courneuve, en tidigare arbetarklassförort i nordöstra delen av Paris som aldrig återhämtat sig efter den ekonomiska omstruktureringen under 1970- och 1980-talen, är ungefär en av fyra personer arbetslösa (ännu fler bland de yngre).

Polisvåld är en annan typ av våld som statens företrädare sällan, om ens någonsin, talar om. Trots återkommande incidenter, många fler i les banlieues än i andra områden, har statens företrädare i stort sett förbigått denna fråga med tystnad. Här handlar det inte om att försvara de “goda” invånarna mot den “dåliga” polisen. Det är ingen hemlighet att det inte finns några tydliga hjältar och banditer här eller att relationerna mellan ungdomar och polisen i les banlieues är särskilt spända. Dock beror en del av ungdomarnas förbittring på upplevelsen att poliser har straffrihet, oavsett vad de gör. Det är viktigt att komma ihåg att 34 av 48 stora uppror under 1990-talet utlöstes av mord på unga människor i förorterna och att polisen var inblandad i 30 av dem. Flera uppror under 2000-talet orsakades av liknande händelser, däribland upproren hösten 2005.

Sett ur detta perspektiv ser banlieue -revolterna mer ut som missnöjesyttringar än meningslös plundring och mållösa bränder. Det är sant att våld varit en del av dem men det vore naivt att påstå att det bara varit för våldets egen skull. Som president Sarkozy sade i sitt tal i Lorient den 3 april 2007: “När folk här använder våld är det inte för att ha kul, det är aldrig för att skada någon, det är för att de är desperata eftersom de inte längre har något alternativ och de känner sig dömda till ekonomisk och social död.” Sarkozy talade dock inte om les banlieues utan om de bretagnska fiskarna. “Fiskare fifflar inte“, förklarade han och fortsatte med att påstå att deras våld är ett tecken på desperation, inte på våldsamma böjelser.

Revolterna i les banlieues, har emellertid aldrig tolkats på detta sätt. Denna skillnad i politisk (och medial) behandling observerades också av Begag som vid tiden för revolternas utbrott i Vaulx-en-Velin 1990 (som då var de största som förekommit) skrev: “Ungdomarna i Vaulx-en-Velin som bränner och plundrar butiker är casseurs (ligister), jordbrukare som förstör järnvägsspår är ‘arga’”. Detta politiska förnekande är betecknande och ironiskt med tanke på att många franska politiker, inklusive Sarkozy, hyllade den så kallade arabiska våren som ett uttryck för “folkets“ röst. Den franska republiken, verkar det som, erkänner inte sitt eget folk när de uttrycker sitt missnöje och misstar dem för att vara racaille (avskum) snarare än “folket”.

Det finns ingen färdig formel för organisering av tjejer i förorten, men jag är uppvuxen i en svensk förort och utifrån min erfarenhet som aktivist och fritidsledare i Norra Botkyrka tänker jag dela med mig av mina iakttagelser och reflektioner. Jag vill inte påstå att kvinnor inte är mer förtrycka i förorten än på någon annan plats i Sverige, men förtrycket ter sig annorlunda.

När jag var nitton började jag att jobba som ungdomsledare i Alby. Där blev jag medveten om det osynliga förtrycket som har funnits under hela min uppväxt, men som jag aldrig riktigt har kunnat ta på. Många gånger har jag hamnat i diskussioner med ungdomar där jag varit tvungen att argumentera för att kvinnans plats inte måste vara i köket. Hört grabbar säga att tjejer är sämre på sport. Att tjejer är mindre värda om de ligger runt, medan killarna hyllas som kungar när de gör det. Jag insåg att förutom att växa upp i ett stigmatiserat område som Alby, förutom att ha föräldrar med en annan bakgrund, att ha annan hårfärg än prinsessorna på tv, att inte vara lika lång, att ha ett konstigt efternamn, att inte alltid ha råd med att göra allt man vill, förutom allt det så är man dessutom mindre värd i andras ögon. Jag ses som kvinna, och underordnad männen.

Rörelsefriheten

Man måste också vara medveten om att det finns platser som tjejer har tillgång till, men inte killarna. Det kan vara överraskande för många att tjejer har större frihet att röra sig mellan stadsdelar och symboliska gränser. Tjejerna fikar inne i stan med kompisar och många väljer att gå i gymnasieskolor utanför kommunen eller sin stadsdel. Killarna verkar klamra sig fast vid något slags trygghet som de hittar på orten. Många tjejer väljer tvärtom att fly från centrum. Där vet alla vem man är, alla känner alla, och många tjejer upplever att kompisar eller storebröder vakar över dem. Tjejernas rörlighet, att de ”flyr”, får ibland en negativ effekt på killarna. De uppfattar detta som ett personligt förakt mot dem. Under många samtal med mina manliga ungdomar på jobbet har jag hört dem säga: ”Tjejerna vill inte umgås med oss, de tittar ner på oss” eller: ”De vill inte vara här för att de tror att de är bättre än oss. ” Detta leder till avundsjuka och ännu starkare förakt för tjejerna. Tjejernas rörlighet, eller rättare sagt flykt från orten, är både en fördel och en nackdel när det gäller att organisera dem. Många har ett bredare perspektiv och anpassningsförmåga, men de är också mer upptagna än killarna under tonåren.

Att kramas ihjäl

Ytterligare något som hänt mig och som jag sett hos många av mina ungdomar är att man blir ihjälkramad. Alla vill göra projekt i orten, alla vita innerstads-medelklass-entreprenörsmessias-wannabes vill hitta något att organisera. Detta kan leda till man blir överprojekterad. När jag var ung kändes det som om jag var den enda ”vältaliga exotiska blattekvinnan” eftersom jag fick vara med på alla projekt, och blev kontaktad av tusen organisationer och föreningar och människor som ville dra i en och ville att man skulle vara med på deras grejer. Detta har många gånger gjort att jag lidit av stress och ångest. Jag har även sett många av mina ungdomar tröttnat på detta och slutat engagera sig helt och hållet. De blir övermättade. Detta faktum gör det svårt när man genuint vill organisera i förorten. Många ungdomar bygger tidigt upp en misstro mot folk som vill få dem att engagera sig. Att förstå detta är en viktig faktor för att veta hur man ska förhålla sig om man ska engagera tjejer i svenska förorter. Men detta är även en kritik mot alla entreprenörer och projektledare som vill komma och tjäna pengar på förorten genom att göra något exotiskt projekt som egentligen inte skapar riktig förändring.

Behovet av förebilder

Något positivt som fick mig att bli självsäker och vilja organisera mig var starka kvinnliga förebilder. Det kanske låter klichéartat, men, ja, det hjälper att se andra tjejer som gör tunga grejer. Kvinnor som varit och är politiskt aktiva, kvinnor med starka åsikter, kvinnor som själva är uppvuxna på liknande orter har funnits vid min sida och har uppmuntrat och inspirerat mig. Bara att synas som tjej spelar roll. Det är en metod som vi använder på vår ungdomsgård, vi har alltid strävat efter att vara hälften tjejer och hälften killar när vi jobbar. Bara att tjejerna ser oss i cafeterian kan ge dem trygghet att själva ta plats i ungdomsgården. Det är något som man kan överföra på många plan. När man ska organisera, hålla möten och engagera folk så är det ett stort plus för tjejer om en av de ledande figurerna är kvinna. Igenkänning. Identifikation. Detta verkar självklart men jag kan tänka mig att det lätt ”glöms bort” på grund av de könsdiskriminerande strukturer och mönster som vi har blivit vana vid.

En självklar plats i förändringen

Det jag har delat med mig av här är iakttagelser, erfarenheter och reflektioner av min praktiska erfarenhet av organisering. Det finns mycket i de förhållanden som jag beskriver som borde förändras. Genusfrågor utifrån ett förortsperspektiv är ett ämne som man skulle kunna fördjupa sig i ännu mer i.

Det går inte att förneka att man föds in ett område med sina egna mentala spärrar och osynliga kedjor. Förtrycket kommer utifrån och späs på inifrån, men genom att hitta ett nätverk av människor som förenat sig för att jobba för social rättvisa så har jag lärt mig att hitta nya vägar och nya sätt att måla om min bild av min ort. Speciellt som kvinna. Vår plats är självklar i förändringen. Utan oss är organiseringen halv.

När Emory Douglas håller ett föredrag i Lindängen i Malmö i maj får han många spontana applåder och tillrop från publiken. Han pratar förvisso lugnt och vänligt utifrån ett bildspel som vilken föreläsare som helst – men innehållet är betydligt mer kraftfullt än en presentation om återvinning eller kvartalssiffror.

Han är före detta kulturminister för Svarta pantrarna i USA och gjorde illustrationerna till deras affischer och tidningar under 1960- och 1970-talen. Många av bilderna har blivit starka symboler för motståndsrörelser världen över. Till exempel tecknade han ofta poliser som grisar.

– Under den första tiden som jag gjorde illustrationer för Svarta pantrarna blev jag ombedd att teckna en gris. Den blev en symbol som människor i hela världen började förknippa med sina förtryckare. En gris är en lägre stående varelse som inte tar hänsyn till lagen eller till människors rättigheter.

Emory Douglas beskriver sina bilder som ”vi”-konst snarare än ”jag”-konst.

– Konsten visar på kamp. En del av konsten var väldigt provokativ, och det var meningen. Det var för att klargöra vad det handlade om. Jag ber inte om ursäkt för det.

Hur viktig var konsten för Svarta pantrarna?

– Den gav människor som inte skulle ha läst långa artiklar en visuell tolkning av det som hände. De kunde ta till sig partipolitiken genom att titta.

Tror du att bilder fortfarande är viktiga?

– Ja, om de tar upp relevanta frågor. De måste vara tilltalande så att människor vill titta på dem.

Bilderna spreds framför allt genom Svarta pantrarnas tidning The Black Panther, som Emory Douglas tror hade stor betydelse. Som mest hade den en upplaga på 400 000 exemplar, berättar han.

– Den var ett sätt att berätta vår historia ur vårt perspektiv och komma runt andras desinformation.

Emory Douglas har bjudits in till Sverige av Pantrarna för upprustning av förorten i Biskopsgården i Göteborg samt Pantrarna Lindängen i Malmö.

– Människor idag inspireras fortfarande av Svarta pantrarna, eftersom den politik som partiet bedrev berörde frågor som är aktuella för dem även i dag. En del erfarenheter är desamma som då, andra är det inte.

Han säger att han varit i Sverige för kort tid för att kunna uttala sig om vilka likheter och skillnader det finns mellan situationen här i dag och den i USA under Svarta pantrarnas storhetstid.

– Men utifrån det jag har hört om hur vissa behandlas i det här landet när det gäller jobb, polis och rättsväsende, så finns det likheter.

Svarta pantrarna i USA är bland annat kända för att de beväpnade sig för att kunna försvara sig mot den tidens utbredda polisbrutalitet. Men Emory Douglas menar inte att de svenska pantrarna ska jobba på samma sätt.

– Det beror på förhållandena som de möter. De kan inte bara importera det som vi gjorde rakt av, utan måste anpassa sig till kampen här. Det är förtrycket som avgör.

Självförsvar mot polisbrutalitet var det viktigaste för Svarta pantrarna när partiet först grundades och var det som lockade Emory Douglas att bli medlem. Men det ledde till många konfrontationer mellan polisen och pantrarna.

– Då var det dags för oss att byta strategi, eftersom pantrar dödades. Närsamhället stod på vår sida och det var dags för sociala program, men det betydde inte att vi inte trodde på självförsvar. Alla stod vakt, både män och kvinnor.

Partiets medlemmar höll inte med Martin Luther King om att icke-våld var rätt väg att gå.

– Polisbrutaliteten över hela landet, där unga svarta män sköts och dödades, ledde till stor frustration. Många av oss respekterade Martin Luther King men ville inte vända andra kinden till. Martin Luther King var integrerad i systemet. Svarta pantrarna pratade om mänskliga rättigheter och om att förändra systemet, inte bara om att bli integrerad i det.

Men Emory Douglas säger också att King inte stod så långt ifrån pantrarna som många tror.

– Martin Luther King ställde sig bakom självförsvar gentemot rasister som attackerade svarta människor i sydstaterna, men andra gav honom rådet att inte själv bära vapen.

Svarta pantrarna jobbade med självförsvar på olika sätt. Till exempel betalade de borgen för unga människor och använde kameraövervakning mot polisen.

– Vi började studera USA:s författning som fram till dess främst hade ansetts tillvarata de vitas rättigheter. Vi konstaterade att författningens andra tillägg ger alla medborgare rätt att bära vapen och vi började patrullera. Samtidigt utbildade vi unga i deras rättigheter.

Det handlade mer om utbildning än om beväpning, enligt Emory Douglas, och beväpningen var ett skäl till att Svarta pantrarna hade en tydligt reglerad struktur.

– Det fanns alltid regler kring vapnen. Alla fick lära sig att hantera ett skjutvapen, men alla bar inte vapen.

Det fanns också ordningsmän som åkte ut till de lokala grupperna för att kontrollera att saker och ting fungerade som de skulle. Nya lokalgrupper började med att åka till Svarta pantrarnas högkvarter i några veckor för att se hur det gick till där.

Trots disciplinen inom organisationen blev det en del interna konflikter, bland annat eftersom medlemmarna hade så olika bakgrund.

– Vi hade allt från gangstrar till småborgare. Vi var tvungna att handskas med de personligheterna, säger Emory Douglas.

Vad lärde ni er?

– Att vara tålmodig och ödmjuk. Unga människor som aldrig haft någon makt kan gå till överdrift och bli arroganta. Vi fick utbilda dem genom att föregå med gott exempel, sedan kunde vi ge dem ansvar. Vi hade utbildningar i politik. Unga människor inspirerades att tjäna sitt närsamhälle och kände att de gjorde något konstruktivt. Det var inspirerande för människor som inte kunde läsa och skriva att ha ansvar och vara ledare.

Unga medlemmar kunde få i uppdrag att samordna något av partiets sociala program, vilket var viktigt för att stärka deras tro på sig själva.

Hur kan dagens pantrar bygga självförtroende?

– Man måste ha något som de unga kan identifiera sig med. Unga människor som kommer på möten och fotbollsmatcher kan se vilken effekt dessa sociala projekt har och bli inspirerade. Men det är inget som händer bara så där.

Vad tror du att de svenska pantrarna kan lära sig av Svarta pantrarna?

– De kan inspireras av att vi förde fram nya idéer och sätt att definiera sociala frågor som inte hade angripits förut. Det är precis det som de gör nu.

Ett annat praktiskt råd som Emory Douglas ger de svenska pantrarna är att de måste vara beredda på att de kan råka ut för svårigheter som att bli svartmålade, trakasserade eller få problem med att hitta lokaler. Han tipsar om att de bör bygga upp ett nätverk av aktivister och juridiska rådgivare som de kan vända sig till i sådana situationer. Han säger också att det kan vara en bra idé att ha kontakt med nyckelpersoner i offentligheten, som står på pantrarnas sida och kan visa sitt stöd om de möter oförståelse eller orättvisor.

Emory Douglas tycker att de svenska pantrarna gör ett bra jobb och tror att grupperna i Malmö och Göteborg är mest inspirerade av Svarta pantrarnas sociala program.

– De gör mycket bra saker här, som fotbollsplanen i Göteborg. Pantrarna sår frön som kan växa till sig och de för samman många olika individer. Det är väldigt hoppfullt och positivt att se.

Emory Douglas betonar gång på gång under både sitt föredrag och vårt samtal vikten av Svarta pantrarnas sociala program. Bland annat stod organisationen för 100 000 tester av blodsjukdomen sickelcellanemi runt om i USA. De drev också egna skolor, och hade barnomsorg och ambulansverksamheter.

– Det var därför vi var ett hot mot regeringen. Det var inte för att vi bar skjutvapen, utan för att vi genom våra sociala program visade vad samhället borde ha gjort. FBI-chefen Edgar J. Hoover sade att det som gjorde oss till samhällets fiende nummer ett var våra frukostprogram. Vi använde det som ett verktyg för att utbilda och upplysa.

Vilken potential har dagens motståndsrörelser i förorterna?

– De kan öka människors medvetenhet och inspirera, men de behöver inte vara som Svarta pantrarna. Det som många människor glömmer bort är att Svarta pantrarna aldrig var tänkt att vara för evigt. Tanken var att man skulle upphäva sig själv. Människor skulle ta upp idéerna och sätta dem i verket och därmed starta en revolution. Det kan hända under vår livstid, eller också inte, säger Emory Douglas.

 

FAKTA/Svarta pantrarna

The Black panther party grundades i USA 1966 och upplöstes 1982. Organisationen hade ett tiopunktsprogram med krav på full sysselsättning, anständiga bostäder och avskaffande av värnplikten för svarta.

2011 respektive 2012 grundade svenska avdelningar av Svarta pantrarna i Biskopsgården i Göteborg och Lindängen i Malmö.

Grupper av svarta pantrar finns bland annat även i Israel och på Nya Zeeland.

Källor: Wikipedia och pantrarna.wordpress.com

Driton Gashi, 19, möter upp i vältrimmad frisyr och i en röd Ralph Lauren-piké. På armen bär han en glänsande klocka som han gärna visar upp. Han har fått färg och energi av sommaren och semestern i hemlandet Kosovo. Driton ler brett medan han smuttar på sin dricka. Mellan klunkarna delar han med sig av minnen från månaderna som gått sedan han slutade gymnasiet: han har hunnit med att resa, festa en del och bli intresserad av en tjej. Men i takt med att sommarlovet runnit vidare ut i arbetslöshet har vardagen blivit tuffare.

– Det är svårt att fixa ett jobb i Malmö, men alla är på mig. Min svåger har kanske något åt mig om några månader på en bilverkstad.

Tillsammans med ett par barndomsvänner har Driton sedan drygt ett år tillbaka varit drivande i Pantrarna i Lindängen, en stadsdel i de södra delarna av Malmö med 6 000 invånare. Målet har varit att rusta upp Lindängen, som enligt information på kommunens hemsida är ”ett grönt område med stor utvecklingspotential och influenser från hela världen”. Trångboddheten i de grå höghusen som uppfördes under 1970-talet gör dock ”att många unga vistas utomhus på kvällar, vilket enligt ett flertal undersökningar skapar otrygghet för många av de boende i området”.

De som engagerat sig i Pantrarna i Malmö tillhör alla denna grupp ungdomar som hänger på torget och som i officiella kanaler alltså identifierats som ett problem. Stämpeln har gjort det svårt för Pantrarna i Lindängen, som inledningsvis till och med hade svårt att få tillgång till ett mötesrum. Varken hos Hyresgästföreningen eller i biblioteket fick man vara. Driton förstår till viss del varför:

– Man måste vara hård för att passa in i Lindängensamhället. Min frisyr, mitt snack, mitt beteende när jag hänger på torget gör att folk inte vill ha med mig att göra, förklarar han. Driton berättar att trots eller kanske tack vare den kriminella stämpel som människor utifrån klistrat på honom så vill han utbilda sig till polis.

– Jag har faktiskt bra betyg, lägger Driton till nästan urskuldande.

Enligt Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö lever 43 procent av barnen i Lindängen i ekonomiskt utsatta hushåll. Siffran för staden som helhet är 31 procent. Driton menar att det inte har varit svårt för de boende att peka på de förändringar som svept in över Sverige. Trots tal om medborgardialog och satsningar har det blivit sämre. Att välfärdsstaten monterats ner framgår kanske tydligast av skolresultaten: 2011 lämnade 46 procent av eleverna på Lindängeskolans årskurs nio med godkänt i alla ämnen, att jämföra med 68 procent nio år tidigare.

– Tidigare fanns mycket mer stöd att få, och för ungdomarna som växte upp i området fanns mycket mer att göra, berättar Driton.

Han går över till att förklara varför han gick med i Pantrarna: man ville ha en mötesplats för alla dem som tvingas frysa på torget under årets kalla månader.

– Det kom ner folk från Göteborg som hade kämpat och fixat en lokal, och folk sa: ”Det kommer bli skitbra, vi gör detta, vi kämpar. Om vi organiserar oss i en större grupp kommer det att fungera.” Så jag lyssnade och tänkte ”ok, jag ger det en chans”.

Efter att Göteborgs pantersektion besökt Malmö i slutet av 2012 gick ett 20-tal ungdomar från området ihop och startade sin egen grupp. Efter några trevande möten anordnades flera välbesökta filmvisningar. Därefter bjöds Pantrarna in till ett möte med stadsdelens politiker. Man toppade med ett fullsatt kultur- och musikarrangemang när Emory Douglas, de svarta pantrarnas kulturminister, talade i stadsdelens Folkets hus.

För Malmö var detta något helt nytt: en förortsrörelse i en stad som egentligen inte har förorter. Och det är intressant att fundera på varför det just varit i Malmös periferi som det saknats starka politiska organisationer som gett uttryck för ilskan över nedskärningar och orättvisor utifrån områdets identitet. Kanske har det att göra med stadens geografi? Kanske beror det på att Socialdemokraterna har haft en stark förankring i många av dessa områden?

Förhoppningarna var i alla fall högt ställda på Pantrarna i Lindängen, och det är med stolthet som Driton beskriver gruppens resa.

– Det kändes som om vi verkligen ”served the people”. Vi gjorde nytta och andra fick en helt annan uppfattning om en … som att man var snäll. Gamlingar som annars inte vågade titta på mig ställde plötsligt intresserade frågor.

Samtidigt minns han med besvikelse det där första mötet med stadsdelens politiker då man skulle fråga om det fanns någon plats i stadsdelen där man kunde ha möten. Även polisen var inbjuden.

– Politikerna och poliserna är fyllda med fördomar om människorna som de ska arbeta för. De fattar inte oss, de ser ner och är till och med rädda för en, bedömer Driton.

Trots den stora entusiasmen har det i ärlighetens namn aldrig riktigt tagit fart för Pantrarna i Malmö – man har varit ett litet antal som gjort allt. Idag är man lika långt från en mötesplats för de äldre ungdomarna i stadsdelen som när man startade organisationen, något som fått luften att gå ur lite hos kärntruppen.

– Folk från området kom på mötena när det var gratis mat, men de brydde sig inte riktigt om vad vi sa. Folk pallar inte, de har inte tid säger de. De tänker också att det inte går att förändra, säger Driton.

Hopplösheten som är djupt rotad bland alltför många gör det svårt att entusiasmera och förmå människor att tänka på annat än sig själva, menar Driton. Varför Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Stockholm lyckats så mycket bättre med att skapa hopp i sina områden har han inte tänkt på särskilt mycket.

– Man får inte glömma att de hållit på längre. Många av dem är också utbildade, vi visste inte ens vad en aktivist var för något när vi började.

Driton Gashi heter egentligen något annat.

Vad är förortsrörelsen ett uttryck för? I en tillbakablick på det senaste decenniets ungdomsledda urbana sociala rörelser konstaterar den marxistiske geografen och urbanforskaren David Harvey att det verkar finnas något i stadsluften som ”vill komma till uttryck”. Vad är det för känslor som finns i denna stadsluft? Förortsrörelsens kamp för social rättvisa tar språng mot stadens orättvisor: den fysiska, sociala och ekonomiska nedrustningen av miljonprogramsförorten. På så sätt är förortsrörelsen en i raden av proteströrelser som lyfter frågor om nedmonteringen av offentliga trygghets- och välfärdssystem. Rörelsen är också en medborgarrättsrörelse som utifrån de nya etniciteter som växt fram kring ”förortsidentiteten” formulerar en ståndpunkt i relation till den rasism och diskriminering som drabbar dem i stadsrummet. Men frågan är om dess politiska betydelse sträcker sig bortom en lokalt baserat antirasistisk protest- och folkbildningsrörelse.

I boken Rebel Cities beskriver David Harvey kapitalismen, klasskampen, urbaniseringen och revolutioner som intimt sammanflätade fenomen. Kapitalismen och urbaniseringen har alltid gått hand i hand och den moderna staden som idag är hemvist för majoriteten av världens befolkning har förvandlats till huvudscenen för kapitalets ackumulationsprocesser. Den privata sektorn och spekulationskapitalet har stärkt sitt inflytande i allt ifrån bostadsförvaltning, nybyggnation, kontroll över offentliga platser och ägandet av kulturella och symboliska värden med anknytning till specifika stadsrum. Denna makt har stärkts av den nyliberala hegemonin, som tagit upp jakten på mervärde bortom den produktiva sfären in till de reproduktiva rummen: hemmet, bostadsområdet, fritidssysselsättningen, gatorna och torgen.

Se på Sveriges snabbt växande storstäder och ställ frågan: Vem byggs de för? För vilka bereds det plats i storskaliga projekt som Västra hamnen, Hammarby sjöstad och Älvstaden? De flesta stadsinvandrare är resurssvaga på bostads- och arbetsmarknaden och de nya planerade bostäderna ligger prismässigt långt ovanför deras nivå. Energieffektiviseringar och renoveringar av de slitna miljonprogramshemmen resulterar också i hyresnivåer som de med osäker position på arbetsmarknaden knappast har råd med. Det blir oundvikligt att ställa följdfrågan: Vem ska ha rätten till framtidens stad?

När det rasifierade prekariatet, splittrade i låglöneyrken inom både den formella och den informella sektorn, sakta drivs från stadens rum till dess periferier blir spänningen i stadsluften kvävande. Städerna börjar alltmer anta formen av konsumtionsinriktade nöjesparker utformade för att tillgodose de resursstarkas preferenser om ”attraktivitet” och ”mångfald”, samtidigt som nedrustningen av de offentliga välfärdssystemen och den permanent höga arbetslösheten ökar anspänningen. Utestängda från välfärdssystem och sysselsättning fördrivs städernas ”fördömda” till perifera platser, som den franske sociologen Loïc Wacquant benämner ”hyperghetton”. Berövade sin trygghet och anseende har ”hyperghettots” befolkning alltid en politisk sprängkraft. Men som Wacquant lyfter fram i sin bok Urban Outcasts har denna etniskt splittrade och avproletariserade grupp svårt att finna kollektiva uttryck för sin position och förena sig i kollektiv handling. De svetsas samman av omvärldens negativa inställning, vilket gör mentaliteten både frigörande och instängande. Det är inte den kollektiva kampen för en rättvis ordning som blir utvägen. I grova drag: för dem som vill ut är det ena alternativet att göra klassresan och ta avstånd från orten, det andra att omfamna orten och skapa sig en plats dess egna sociala och ekonomi dynamik.

I arbetarrörelsens traditionella klasskampsberättelse är arbetsplatsen konfliktscenen. Men Harvey konstaterar att det urbana livets orättvisor ofta spelat en betydelsefull roll i uppror och revolutioner: Pariskommunen 1871, studentupproren 1968, den iranska revolutionen 1979 och mer samtida urladdningar i Seattle, Göteborg, Aten, Kairo, São Paolo och Istanbul för att nämna några. När rätten till staden har blivit ett privilegium för fåtalet har också de fördömdas desperation blivit droppen som fått bägaren att rinna över. Kanske har vänstern inte tagit den politiska kraften hos stadens fördömda på tillräckligt stort allvar? Kanske har kampen om rätten till staden och konflikterna i den reproduktiva sektorn, om arbetarnas bostäder, transporter, livsmedel och fritidssysselsättning lika stor sprängkraft som konflikterna i produktionen?

Även om inte de urbana rörelserna har riktat in sig mot att som Harvey skriver ”häftigt rycka ut den cancertumör som utgörs av klassrelationerna i produktionen”, utan snarare på medborgerliga rättigheter och förändringar i sakfrågor, kan vi fråga oss vilken betydelse dessa rörelser har för den antikapitalistiska kampen. Ser vi på förortsrörelsen utifrån denna horisont, kämpar den för förortens rum och likvärdighet i förhållande till andra rum i den delade urbana geografin, samt för de boendes lika rättigheter och möjligheter till välfärd, arbete och samhällsservice. I centrum för kampen står utestängningen från privilegierna i tillväxtstäderna, den politiska maktlösheten, den rasism och kulturella dominans som stigmatiserar förortsidentiteten och det strukturella våld som gruppen utsätts för.

Har de lyckats förbinda denna kamp med en antikapitalistisk politik? Kanske är det för tidigt att besvara den frågan. Rörelsen är i sin linda och har än så länge koncentrerat sig på konkreta frågor i närområdet och den sociala organiseringen på orten. Men ser man på dess karaktär – första maj-firandet, nostalgin kring epoken Palme, återupplivandet av Svarta pantrarnas retorik och kritiken mot den orättvisa bostadspolitiken – är det definitivt inte avlägset. Men rörelsens stora bidrag till det politiska landskapet kanske består i att den mobiliserar förortens befolkning och politiserar en generation i stadens periferier som har massor att förlora på den avpolitiserade färdplan som den politiska eliten stakat ut.

Kanske bör frågan ställas till vänstern och andra sociala rättviserörelser? ”Vi är ett korn i ett hav av orättvisa”, skriver Nätverket Alby är inte till salu i Aftonbladet. Vilken betydelse denna rörelse får i politiken beror i mångt och mycket på hur de hanterar de utmaningar som den har framför sig. Men också på hur andra korn i vårt hav av orättvisa agerar.

Referenser:

David Harvey, Rebel Cities. From the Right to the City to the Urban Revolution (London 2012)

Loïc Wacquant, A Comparative Sociology of Advanced Marginality (Cambridge 2007)

 

Stora maskiner gör sår i marken och tårar trillar ner för mina kinder. Polisen har röjt undan lokalbefolkningen, samer och aktivister.

Mina tårar rinner av ilska, sorg och förtvivlan, men känslan av hopplöshet finns inte, inte det minsta. Kampen för Gállok och Sápmi är långt ifrån över, den har bara börjat.

Samerna är Europas enda urfolk. Ett folk med eget språk, egen kultur, egen historia och egna folkvalda organ. Ett folk som kan tyckas ha det ganska bra här i västvärlden. Vi får gå i skola, har samma sjukvård som resten av befolkningen, samma rättssystem och samma medborgerliga rättigheter. Men har vi det egentligen så bra? I skolan får vi inte lära oss om vår egen historia och kultur. Vi läser svensk samhällskunskap under flera år men kunskapen i samiska och samisk samhällskunskap är marginell. Våra äldre har svårt att göra sig förstådda på sitt modersmål i sjukvården. Det finns ingen kulturkunskap i sjukvården om psykosocial ohälsa, ingen förståelse hos skolan för kulturutövande som renflytt, slakt och fiske. Det är svårt för oss att vara just samer: ur statens perspektiv har assimileringen av oss varit en lyckosam politik.

Mina förfäder fick leva i sina traditionella marker i lugn och ro till dess de länder som nu utgör Norden insåg att de borde beskatta samerna för att de levde här. Under vissa perioder betalade samer skatt till tre olika stater. Detta var början på en kolonisering som pågår än idag. Att samer betalat skatt och ägt mark bryr sig staten inte om.

Har staten funnit något att roffa åt sig, så har den gjort det. Samisk mark full av naturtillgångar har gång på gång sålts ut till skogsbolag, privatpersoner och utländska bolag. Men vad vi menar med tillgångar finns det delade meningar om. Frågar du mig är det frisk mark och rent vatten som djur och människor kan leva av i all framtid. Frågar du staten är det något som kan grävas upp, dämmas, upp och exploateras. Detta sker idag i rasande takt och utan att samer har något att säga till om. Järnvägar, rovdjur, vindkraftverk och uppdämda vattendrag riskerar att leda till vår kulturs undergång. Vi kan inte upprätthålla en kultur genom att bo på museum, vi måste få leva.

Sametinget har i dag ingen makt. När Sametinget kom till för 20 år sedan var det tänkt att det skulle fungera som rådgivande organ i frågor som berörde oss.

Men när det gäller den fortsatta koloniseringen av vår mark har varken Sametinget eller lokalbefolkningen något att säga till om. När staten med frikostiga villkor låtit bolag exploatera vår mark har vi inget annat val än att utöva civil olydnad för att få upp detta till diskussion och i det kritiska skedet hindra bolagen från att tömma marken på järn, koppar, gas och annat som moder jord rymmer.

Det glädjande är att Sametinget har uttalat sig enhälligt mot alla prospekteringar, nya gruvprojekt och återöppningar av gruvor i Sápmi. Detta för att vi ska ha en chans att överleva, utvecklas och vara det folk vi vill vara, inte bara ett exotiskt inslag som kan användas i pr-syfte för landet. Det måste väl staten lyssna på. För inte kan det väl vara så att staten inte vill att vi ska vara här och störa deras utförsäljning av vårt land?

Nyligen gav Annie Lööf Tillväxtverket i uppdrag att utforma en handbok så att bolagen snabbare ska kunna börja bryta malmen. Samtidigt gav hon också Länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att leda arbetet med att ta fram en mall för hur samarbetet mellan rennäringen och gruvnäringen ska ske. Det är ett stort hån mot rennäringen. Dessa näringar kan inte samarbeta och tyvärr har redan Annie Lööf ställt dessa två riksintressen mot varandra och visat att gruvnäringen är viktigare. Det betyder att det finns ett pris på samerna.

En gruva är aldrig bara en gruva. Infrastrukturer som planeras skulle skära genom landet och järnvägar är som levande köttkvarnar. Hela hjordar av renar kan bli överkörda och tyvärr får många ligga länge skadade innan de antingen självdör eller får hjälp av någon renägare som kommer till platsen. Där står jag i mitt eget land och ser på när polisen med våld hjälper det utländska prospekteringsbolaget att förstöra vår mark. Mark som blir gruvor går aldrig att återställa, restprodukter ligger kvar för alltid och fortsätter att släppa ifrån sig gifter. Vattnet och marken som vi alla ska leva av kommer inte att finnas kvar. Det enda vi kan göra är att fortsätta kämpa.