RECENSION
Bok
Att bära sin egen kropp – en rapport
Cecilia Persson
Heidruns förlag
Kanske är det så att många författare där ute skriver ur arbetarperspektiv, lika avskalat, naket och skamlöst känsloladdat som Cecilia Persson. Men dem känner jag inte till och när jag läser hennes böcker är det med en konstant känsla av den sorts tacksamhet som man upplever när någon formulerat det man ofta försökt säga men inte kan sätta ord på.
Att bära sin egen kropp är en rapport från en arbetande kvinna, författarinnan själv som bland mycket annat jobbar som personlig assistent, om hennes vardag och tankar. Den refererar till städerskan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, men också till poesi, i första hand av Gunnar Ekelöf, ”som får tiden att stå stilla och vibrera.” Och den gestaltar ett drama, ett samtal, mellan Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och författarinnan. Och hennes egen poesi kommer fram mellan raka, politiska betraktelser av samtiden. I vilken hylla på biblioteket ska en sådan här bok stå?
Det är en bok om klass och kön som inte låtsas att Sverige är hela världen. Perspektivet från skurhinken är numera oftast ett immigrantperspektiv, vilket i sig gör det relevant för en antirasistiskt intresserad läsare, men boken väjer inte heller för otympliga globala frågor som sällan tas upp eftersom de förstör stämningen. Frågor som är för stora helt enkelt, för hopplösa. ”Vi vet vad som sker och ändå låter vi det ske. Hur är detta möjligt? Hur kan vi rättfärdiga våra välfärdsliv i den rika västvärlden när vi vet att fördelningen av de globala resurserna är skamlöst orättvisa?” Persson frågar rakt ut, vrider och vänder men i det skrivna finns ett driv, en ilska, som håller hopplösheten borta.
Det finns likheter mellan Att bära sin kropp och Kristian Lundgrens Yarden. Men i Perssons bok är det arbetarklasskvinnor som rapporterar från hela liv i servicetjänst. Hårda och underbetalda arbetsliv som knäcker människor men är osynliga för andra, inte för att de pågår långt ute i hamnområden utan för att de är så självklara pusselbitar på varje plan i ett kapitalistiskt samhälle.
”Någonting skaver med Majas liv och författarskap, den berättar om något som jag och andra måste begripa, om vi ska förstå vad klass och kön är. Vad arbete och liv gör med kvinnor som varje morgon hasar sig upp ur sängen och hör andras behov skrika så högt att det dränker utrymmet för de egna behoven.”
Finns det fler än jag som längtat efter att få läsa betraktelser ur det här perspektivet?