RECENSION
Böcker
Av kött och blod
Henrik Johansson
Federativs förlag
Prekariatet – den nya farliga klassen
Guy Standing
Daidalos förlag
Henrik Johanssons debutroman Av kött och blod är en unik berättelse om vardagens klasskonflikter mellan restaurangarbetare och ledning. Det som gör den speciell är inte bara den lekfulla formen, hybriden mellan socialrealistisk arbetsplatsroman och fantasydeckare, utan också att den tar sin utgångspunkt i ett heterogent kollektivt subjekt. Det är befriande med en arbetarroman som inte fokuserar på den vite industriarbetarens vedermödor, utan som talar till oss som en brokig kämpande massa.
Handlingen utspelar sig på den lilla restaurangen Tempi Moderni, en arbetsplats med ständig underbemanning och jakt på ökad produktivitet. I inledningen får vi följa Eduardo som börjar sin praktik på restaurangen. Han är en av många i raden av praktikanter cheferna tagit in för att utföra gratisarbete. Ständigt försöker ledningen hitta nya sätt att utnyttja personalen. Men de möter motstånd i den solidaritet som finns mellan arbetskamraterna, som leker, saboterar, luras och snackar ihop sig. Förutom att bokenväcker tankar kring de olika villkoren för arbetsplatskamp beroende på bakgrund och privilegier, så väcker den idéer om hur gemenskaper skapas bortom olika skiktningar.
Det villkor Johansson i skönlitterär form skildrar; underbemanning, otrygga anställningar och ekonomisk oro, beskriver forskaren Guy Standing facklitterärt i sin högaktuella bok Prekariatet – den nya farliga klassen. Boken är ordentligt faktaspäckad, på gott och ont. Ibland gör den stora mängden information att boken blir pladdrig och torr, men de stilistiska bristerna kompenseras av att den är en av de mest träffsäkra analyserna av vår samtid. Jag får en känsla av att den blivit skriven i hast, som i feberyra, för att författaren varit så angelägen om att berätta för oss om sakernas tillstånd, om de förändringar vi ser idag på den globala arbetsmarknaden.
Allt fler människor blir överflödiga i den globala ekonomin, och de övriga konkurrerar om underbetalda jobb. Prekarisering är Standings benämning på dessa förändringar. Prekarisering definieras som en process där allt större delar av arbetsmarknaden blir osäkra där fler människor går mot ”ett liv i stunden, utan en trygg identitet”. Vi får allt svårare att få fast anställning, jobben blir allt skitigare, våra kroppar förväntas vara mer anpassningsbara och redo att underkasta sig vilken försörjning som helst. Vi har dessutom lärt oss att betrakta denna livsotrygghet som en naturlag, stressen och ångesten som vårt eget ansvar.
Standing utgår från Europa och Storbritannien i de flesta av sina beskrivningar, men vill genom sitt begrepp om prekariatet ringa in hela den globala otrygga klass som består av allt från tillfälligarbetare till arbetslösa, migranter, sluminvånare, bemanningsanställda och extraarbetande pensionärer. Denna nya klass kan enligt Standing lika gärna lockas av fascismen som av den sociala revolutionen.
Kapitlet om migration är kanske det mest intressanta. Migranterna är den mest utsatta och den snabbast växande delen av prekariatet. Aldrig har det funnits så många människor på flykt i världen, människor som korsar nationsgränser i hopp om ett bättre liv. Kapitalet tjänar på den globala orättvisan på så sätt att det skapas en reservarmé av illegala invandrare där klassisk arbetsplatskamp sällan ger utdelning. Standing exemplifierar med afrikanska migranter i Kalabrien som var anställda som billig arbetskraft på olika jordbruk kontrollerade av maffian. När finanskrisen slog till slutade maffian att betala ut löner. Arbetarna gjorde uppror. Som svar jämnades deras provisoriska bostäder till marken och många blev deporterade. Övriga blev beskjutna och misshandlade av medborgargarden påhejade av lokalbefolkningen.
Att neka medborgarskap har blivit ett av maktens starkaste vapen. Rasismen går som en röd tråd i prekariseringen; den är medveten och nödvändig för att upprätthålla systemet. Standing argumenterar för att migrationen idag kan betraktas som en process där medborgerliga rättigheter sakta avvecklas och vill återinföra begreppet denizen för att som beteckning för dagens varianter av migrantskap. De nomadiska illegala flyktingarna, bosättarna och gästarbetarna står alla står i kontrast till den fullvärdiga assimilerade medborgaren the citizen, som mer och mer blir ett privilegium för de vita och lyckosamma.
Båda dessa böcker skildrar på ett intressant sätt ett politiskt subjekt som står ganska långt från modernitetens manlige och vite industriarbetare med en relativt säker ställning. Efter välfärdsstatens proletariat kommer prekariatet. Jag lämnas med en förståelse av att det inte finns några guldår kvar att hoppas på från rasistiska nationalstater, och inga stabila arbetaridentiteter att återerövra. Nu gäller det att omvärdera och utmana gränserna för politiken och vad som är möjligt, för att kunna genomföra den sociala revolution som ligger som en vilande potential i denna ekonomiska och existentiella kris.