En berättelse om första gången han såg en neger IRL. Jag ifrågasätter hans ordval och han blir kränkt över att jag talar om för honom vad han får och inte får säga. “Det heter så och har alltid gjort. På min tid fanns det dessutom knappt några negrer”. Igen? Really? Det var första gången som jag hade bjudits in till ett av de avskilda, alltid annars oåtkomliga rummen inom akademien och hela min bild av universitetet raserade inom loppet av en halvtimme. vad var det som hade hänt egentligen? Detta var ju UNIVERSITET, befolkat av utbildade människor med högt intellektuellt kapital. Men även här finns den, den fula rasismen, den som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss. Den som är plump, osofistikerad och dum. Det är nog inte att sticka ut hakan att påstå att en vanlig uppfattning är att det är den inom den outbildade arbetarklassen som vi finner den typen av rasism. När det blossar upp debatter om vad chokladbollar ska kallas är det oftast inte en professor i lingvistik som tar ställning för att n-ordet ska brukas. Det som oftast diskuteras när det handlar om rasism på högskolan gäller vanligtvis vilka idéer som reproduceras genom forskning och undervisning. Det handlar inte minst om den roll som lärosäten har spelat i Sveriges historia av strukturell rasism och kolonialism, där den rasistiska ideologin formulerades i samklang med den rasbiologiska forskningen. Det finns även viktiga debatter om vilka idéer som reproduceras på högskolan idag. Trots en tillsynes normkritisk medvetenhet utgår de flesta grundkurser från en västerländsk kanon när kurslitteraturen ska sättas, och de är den västerländska idéhistorien, filosoferna ochtänkarna som står i fokus. När andra idéer och författarelyfts in görs det ofta under premissen att det äravvikande idéer, tänkare eller historier. Kunskapsproduktionenär således fortfarande dominerad av vithetoch i grunden koloniala föreställningar.Men något som vi vill lyfta fram är att vi det iblandfinns en föreställning om att den ”fula” rasismen baraär en konsekvens av okunskap och fördomar och därförinte existerar bland de välutbildade. Det är inte sant.
Den typen av rasismen är inte på något sätt exklusivför den avbefolkade landsbygden utan är väl så närvarandevid våra universitet och högskolor. Detta är någotsom vi båda har fått erfara, både genom vår tid vid Uppsalauniversitet och genom vårt studentfackligaengagemang. I en arbetsmiljöundersökning genomfördav Uppsala studentkår framgår det att diskrimineringpå grund av etnicitet är den vanligast förekommandekränkande behandlingen som studenter upplever. 2,4procent av alla studenter uppger att de blivit diskrimineradepå grund av etnicitet. Av dem uppger 8,0procent av studenterna att de blivit kränkta av andrastudenter och 5,8 procent att de blivit diskrimineradeav lärare/handledare. En studie som gjorts vid Malmöhögskola visar att uppemot 10 % av studenterna någongång blivit kränkta på grund av etnicitet/kultur ellerannan trosuppfattning. Dessa siffror mäter situationerdär kopplingen mellan etnicitet och kränkandebehandling varit tydlig för studenten och där kränkningenoftast har resulterat i en direkt kännbarkonsekvens, så som lägre betyg på en uppsats ellerundermålig handledning. Mörkertalet är naturligtvisockså stort. Det är inte alltid det går att sätta fingret påorsaken till obehaget, eller känslan av att helt enkeltinte få plats i akademins snäva, vita gemenskap. I enrapport gjord av Uppsala universitet om orsaker tillstudieavhopp framhålls det att sambandet mellandiskriminering och studieavhopp är ett område somborde undersökas närmare. Vi kan inte annat än atthålla med.När vi båda reflekterar över vilka studenter det ärsom tar kontakt med Uppsala studentkår är vi övertygadeom att de internationella studenterna är överrepresenteradei statistiken, inte minst doktorander frånutomeuropeiska länder. Vi har båda hört studenter ochdoktorander uttrycka sin bestörtning och sorg när deinsett att kritiken som de fått egentligen inte handlarom deras forskningsresultat eller analys, utan om attprofessorn är rasist. Att hen inte kan föreställa sig enrasifierad person från ett utomeuropeiskt land som en”riktig” forskare, utan som hellre vill se denne somlabbassistent, någon som möjligtvis duger till att göragrovjobbet i professorns studie. Det är strukturer somgår igen när vi ser till studentlivet. Under de år då vihar varit engagerade i studentkåren har vi kommit ikontakt med ett flertal studenter som berättat omdiskriminering på sin studentnation. Återkommandeberättelser om en kombination av rena kränkningaroch att de internationella studenterna, som ofta harsämre ekonomi, utnyttjas som billig arbetskraft och fårjobba i disken, stå i garderoben och steka hamburgareför knappt några pengar alls. Orättvisan är påtaglig ochsegregationen obehaglig. På det området måste vi bådaerkänna att det studentfackliga arbetet ligger långt
Nej, högskolan är verkligen inte den intellektuella fristad som vi (ganska naivt) hade en föreställning om. Alltför ofta känner man sig rätt så ensam som antirasist. Varför var det bara jag som reagerade när en medstudent började snacka om varför somalier begår så mycket brott på seminariet, medan läraren bara hummade instämmande? Och varför bemöts debattinlägg om att det är problematiskt att de frack- och långklänningsklädda personerna på festerna är vita medan de som serverar inte är det, med så mycket ilska och så lite vilja till förändring? Utbildning är verkligen ingen garant mot rasism. Den antirasistiska kampen på högskolan är i själva verket långt ifrån över.