Föreställ dig en äldre, vit heteroman med bister min i en pompös vit peruk och ämbetsdräkt. Föreställ dig att han säger åt en lesbisk svart kvinna att hon, trots sina samkönade relationer och erfarenheter, inte är homosexuell ”äkta lesbisk”. Föreställ dig att detta accepteras som en juridiskt godtagbar anledning för att utvisa denna lesbiska svarta kvinna till Nigeria där hon riskerar att fängslas eller dödas.

Du behöver inte föreställa dig: det är på riktigt.

Aderonke Apata flydde från religiös förföljelse och homofobiska attacker i Nigeria för nästan tio år sedan. När hon försökte att börja på ny kula i Storbritannien, blev hon upptäckt och fängslades i nästan ett år under vidriga förhållanden på förvaret Yarl’s wood. Förhållandena där är så usla att många förvarstagna asylsökande och migranter blir självmordsbenägna. Andra börjar tänka att det vore bättre att återvända till de länder som de har flytt ifrån.

I samband med att någon söker asyl för att undkomma Nigerias extrema nya lag som gör homosexualitet till ett brott, avslöjas omfattningen av Storbritanniens institutionaliserade homofobi. Extremt opassande utfrågningar tvingar asylsökande personer att avslöja intima detaljer kring åtrå, sexuella beteenden och tidigare relationer. De obekväma vittnesmål som dessa kränkande intervjuer resulterar i används sedan mot asylsökande hbtq-personer. Eventuella motsägelsefulla detaljer, bisexualitet, relationsproblem, internaliserad rädsla inför att vara homosexuell, svårigheter att komma ut eller valet att stanna kvar i garderoben framställs sedan som bevis motasylsökandes “påståenden” om att de är hbtq.

Över en kvarts miljon människor har undertecknat protestlistor som kräver att Storbritanniens inrikesminister Theresa May gör något åt problemen. En utredning har beställts, men hbtq-personers liv är i fara. Risken är fortfarande överhängande att Aderonke utvisas i denna bristfälliga och homofobiska process.

Vid sidan av framgångarna för brittiska Ukip och franska Front National i valet till Europaparlamentet i maj, var det Dansk folkeparti som utgjorde den tredje ”framgångssagan” för extremhögern. Med 26,6 procent av rösterna är de det extremhögerparti som fick högst andel av rösterna i sitt land och det enda i Skandinavien som fick flest av sitt lands mandat i EU-parlamentet (fyra av tretton).

Danmark, som traditionellt ses som ett frisinnat land, som alltid hamnar högt på rankningar över västvärldens lyckligaste länder, som får beröm för sin välfärd och jämställdhet och tidigare har setts som vänligt inställt till flyktingar, har uppenbarligen genomgått stora förändringar. Förr när jag berättade för folk att jag var uppvuxen i Danmark brukade de fråga mig om den offentliga sektorn och den kostnadsfria utbildningen. Numera frågar de mig om rasismen. En svart kollega berättade till och med för mig nyligen att han alltid har varit lite rädd för att besöka Danmark.

När mina föräldrar kom till Danmark på 1980-talet som politiska flyktingar, såg det sociala klimatet annorlunda ut. De fick boende, bidrag till möbler, gratis undervisning i danska och tillgång till vuxenutbildning. Även om samhället präglades av okunnighet kring utländska kulturer – min mor fick regelbundet höra kommentarer som ”du har bara två barn, jag trodde att sådana som ni hade massor av barn” – var inställningen gentemot invandrare definitivt mer välvillig än fientlig.

Men under de senaste decennierna har den danska extremhögern utvecklats snabbt och dess framgångar i EU-valet är inte helt oväntade. Det här är landet som stod för Muhammedteckningarna 2006 och nyligen skapade rubriker med sitt förbud mot halalkött, ett förbud som motiverades med argument om djurens välfärd, trots anklagelser om grymma förhållanden inom landets grisindustri.

År 2011 samarbetade jag med den Londonbaserade tankesmedjan Demos kring en studie av Dansk folkeparti. Vid det laget var partiet redan Europas mest framgångsrika högerextrema parti, stödparti till koalitionsregeringen i egenskap av Danmarks tredje största parti. I en enkätundersökning svarade 500 av deras Facebookvänner att motstånd mot invandring, anti-islamism och försvar av välfärdssystemet var de främsta orsakerna till att stödja partiet. Dansk folkeparti har inte bara gjort dessa frågor till sina utan dessutom bedrivit en mycket effektiv PR-kampanj. Trots anklagelser om att en del av partiets medlemmar också var medlemmar i våldsbejakande nazistiska grupper (vilket bekräftades i intervjuerna som vi genomförde), har Dansk folkeparti lyckats positionera sig som ett icke-rasistiskt parti, som endast kritiserar integrationspolitiken och EU:s dominans.

Under våra intervjuer med högerextrema grupperingar var följdverkningarna av Dansk folkepartis metoder uppenbara. Till och med de minsta extremistgrupperna var duktiga på PR. En av deras ledare, som ansåg att alla icke-danskar skulle utrotas (vilket jag antog innefattade mig själv), skickade ett sms till mig efter vår intervju för att säga att det hade varit ett nöje att träffa mig.

Och denna hållning av ”icke-rasistisk integration” har uppenbarligen påverkat den danska mentaliteten. En dansk kille sa nyligen till mig – vilket jag tolkade som ett försök till raggningsreplik – att jag var ”politikernas ideala, eftertraktade typ av invandrare”.

Förutom att framställa sitt anti-islamistiska budskap som liberalt, som ett försvar för yttrandefrihet och i synnerhet jämställdhet, har Dansk folkeparti positionerat sig som partiet som kämpar för ”vanliga” danskar. Den av partiets ledare som suttit längst, Pia Kjærsgaard, som tidigare arbetat inom vården, kallades “Mamma Pia”. Hon sågs som motsatsen till elitpolitiker från medelklassen. Landet tycks längta efter den romatiserade jämlika politik som det en gångs ansågs ha.

Till sist har Danmark, precis som resten av Europa, utsatts för stora nedskärningar på senare år och i egenskap av ett land som tidigare prisades för sin välfärd verkar befolkningen känna att de har mer att förlora än andra. Det lilla landets rädsla för globalisering verkar vara lika mycket en rädsla för nyliberalism som för mångkultur, men tyvärr utgör det senare en mycket enklare syndabock.

Men ingen av dessa förklaringar får avleda uppmärksamheten från vad partiets seger betyder. Under de år som partiet stödde koalitionsregeringen, var dess politiska genomslag enormt. Andelen asylansökningar som godkändes sjönk från 60 procent till miniminivån i FN:s flyktingkonvention; vistelsetiden som krävdes för medborgarskap höjdes från tre till sju år; “naturaliserade” medborgare tvingades att bo i Danmark i 28 år innan de fick återförenas med sin make/maka och det gjordes försök att återinföra gränskontroller mellan Danmark och Tyskland respektive Sverige, i vilket innebar ett brott mot Schengenavtalet. De extrema migrationslagarna anklagades till och med för att bryta mot de mänskliga rättigheterna av Danmarks institut för mänskliga rättigheter. Självklart har framgångarna också betydelse för det danska civilsamhället.

Bilden av Danmark som ett rasistiskt land saknar inte helt grund. Trots alla Dansk folkepartis försök att ompositionera sig, har partiet rasistiska och till och med nazistiska rötter. Dess inflytande i Danmark och EU är skrämmande och måste tas på allvar.

Är Sverige på väg tillbaka till 1990-talets nivåer av högerextremt våld? Kanske är det vår tids korta historiska minne som gör att många i Sverige tror att terrorism är ett fenomen som uppstod den 11 september 2001. Oroväckande nog är det bara ett fåtal som minns den fruktansvärda tid som Sverige gick igenom på 1990-talet.

På 1990-talet utgjorde ”kostymnazisterna” i Sverigedemokraterna (SD) – efterföljarna till nynazistiska Bevara Sverige Svenskt – en av bitarna i ett pussel som i övrigt utgjordes av öppet våldsbejakande organisationer som Riksfronten, Stormnätverket, Nationalsocialistisk Front (NSF) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

I dag kan man i stort se samma mönster, med en avgörande skillnad. Sverigedemokraterna, som sedan 2005 leds av Jimmie Åkesson, ses inte längre som hemmahörande i samhällets ytterkanter. Genom att ta avstånd från sina nynazistiska rötter samtidigt som partiet håller fast vid sin traditionella xenofobi och antimuslimska rasism har SD skapat sig en ny image som ett migrationskritiskt parti, liknande Dansk folkeparti. Med 20 ledamöter i riskdagen tenderar partiet att provocera snarare än att öppet försvara våld.

SD:s satsning på den parlamentariska vägen till makt har haft konsekvenser både för den svenska politiska kulturen i allmänhet och för politikens utkanter, där högerextremismen har blivit mer fragmenterad och mer våldsam till följd av SD:s framgångar. En del tidigare SD-medlemmar har gått över till Svenskarnas parti, SvP. Andra rörelser på högerkanten är Swedish defence league och Svenska motståndsrörelsen, SMR, som de senaste två åren stått för en hot- och våldskampanj riktad mot antifascister och till och med framstående socialdemokrater.

Lyckligtvis har Sverige ännu inte återgått till den bombkampanj och terror som extremhögern stod för under 1990-talet. Men en växande antirasistisk, antifascistisk rörelse riktar strålkastarljuset mot något som många av offren uppfattar som en tidig form av terror. Alla varningstecknen finns där – Peter Mangs skjutningar i Malmö, attacker mot asylmottagningar, rasistiska och homofobiska incidenter, ett ökat antal attacker mot moskéer och judiska gravplatser. En rad personer längs med hela den politiska skalan har också utsatts för attentat. Mona Sahlin utsätts regelbundet för hot på gatan av nynazister som kallar henne ”förrädare”. I januari i år misshandlades en 16-åring medlem av SDU, som hade uttryckt sitt stöd för invandring offentligt, av två män med rakade huvuden. I Finspång hittade en kvinna en yxa som var fastkilad i hennes dörr intill en Davidsstjärna och det ditklottrade meddelandet ”Försvinn”. I september 2013 attackerades en afrosvensk man på en gångbro i Malmö och antirasisten Showan Shattak och fyra andra misshandlades efter årets 8 mars-demonstration i Malmö.

När man ser på dagens Sverige genom 1990-talets lins infinner sig en oroväckande känsla av déjà vu. På 1990-talet samlade fascister på sig vapen och sprängämnen, skapade kontakter i Europa och övriga världen, och vissa reste utomlands för att agera legosoldater. I dag stoltserar både Svenskarnas parti och Nordisk ungdom med sina kopplingar till Gyllene gryning, vars grekiska politiska ledare just nu sitter i fängelse för att ha startat en brottslig organisation, samt för vapenbrott. Det är känt att minst fyra svenska nynazister kämpar med den ukrainska insatsstyrkan Azod, vars flagga innehåller nazistiska symboler och vars mål är en fascistisk diktatur i Ukraina. Svenska Ukrainafrivilliga stoltserar med sin insats för att ”skapa ett fascistvänligt Ukraina” och därmed ”säkra framtiden för våra vita barn”.

På 1990-talet var Sverige internationellt känt som en av världens största producenter av rasistiskt material och vit makt-musik. I dag är sociala medier den främsta kanalen för samma typ av hat.  Statens Medieråd rapporterade 2013 att de sju mest lästa högerextrema sajterna i Sverige har 145 000 unika besökare per dag, sju gånger fler besökare än alla riksdagens politiska partier sammanlagt.

Blinda fläckar, samhällets normer och strukturell rasism

Men var står underrättelsetjänsten och polisen i allt det här? På 1990-talet fick Sverige kritik från den antifascistiska tidskriften Searchlight för lathet inför det fascistiska hotet. Searchlight hävdade att Sverige var det enda landet i Europa där terrorister fick polistillstånd för att hålla torgmöten. Samhällets normer var onekligen alltför toleranta mot nynazismen. Inom socialpolitiken sågs högerextrema skinnskallar som offer som behövde föras tillbaka in i mittfåran med hjälp av ”positiv nationalism”. Medan problemet med organiserad fascism i Sverige bagatelliserades, beskylldes antirasister ofta för att göra saker värre genom att ”stämpla” och ”stigmatisera”. Stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och grundade 1995, må vara hyllad i dag, men under sina första år stämplades den som splittrande. Ur Expos synvinkel på 1990-talet var polisen en del av problemet genom sitt systematiska misslyckande med att skydda medborgarna från högerextremt våld.

Har sakernas tillstånd förändrats i någon större omfattning? Svaret från Sveriges växande antirasistiska, antifascistiska rörelse blir ett rungande nej. Även utifrån går det att konstatera att inget tydligt brott med det förflutna har gjorts, utan att kulturella normer med en övertolerans mot fascism på många sätt har fortsatt. Men det som verkar annorlunda i dag är uppsvinget för aktivism mot strukturell rasism inom polisen, och myndigheternas defensiva respons. Tydligen ses de som synliggör rasism eller kräver reformer inom polisen som ett hot.

Ett antal fall har avslöjat strukturell rasism inom polisväsendet och kopplingar görs mellan rasprofilering, polisens misslyckande med att komma tillrätta med rasistiskt våld och en större institutionell brist på respekt för minoriteters medborgerliga rättigheter. Först handlade det om kontroversen kring Operation Reva. Sedan dog en 69-årig man i häktet i maj 2013 efter att ha blivit skjuten i huvudet i sitt hem av poliser i Husby. I september 2013 avslöjades Skånepolisens så kallade romregister som innehöll namnen på över 000 romer varav många var barn. I november samma år publicerade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, sin officiella utredning om registret där det slogs fast att det var baserat på brottslighet, inte etnicitet och att registrets ursprungliga, legitima syfte var att förebygga brott.

SIN:s slutsatser visar på en sluten tankeprocess och en stark tendens bland makthavare i Sverige att förneka att strukturell rasism existerar. SIN-utredarna utgick ifrån den farliga och stereotypa idén att det i sig var legitimt att sammanställa en databas över romer. Sedan bagatelliserade de farorna med att hantera data som grundar sig på rasistiska fördomar, för att legitimera ett system av rasprofilering som både är självbevarande och smittsamt. Ett register som började med insamling av data över romer som inte nödvändigtvis dömts för något brott, men bara misstänktes för brottsligt samröre, ledde till insamlandet av allt mer data över icke-romer vars enda brott var samröre med romer, antigen genom giftermål eller andra ”sociala relationer”. Detta understryker att romer i Sverige ses som en ”misstänkt grupp”. Medan regeringen till en början accepterade SIN:s slutsatser, finns en strimma av hopp i det faktum att JO har uttryckt sitt missnöje med SIN och att en ny utredning verkar sannolik.

Det går att se ett samband mellan 1990-talets fullständiga misslyckande med att lagföra våldsamma fascister och myndigheternas svaga system för att hantera hatbrott i dag. Under 1990-talet behandlades rasism som bidragande faktor vid våldsbrott allt för ofta utifrån förövarens perspektiv. Sociala problem och avsaknad av en positiv identitet sågs som förmildrande omständigheter kring brottet. I dag må vi ha gjort framsteg i bemärkelsen att rasistiska våldsdåd behandlas som hatbrott av polisen. Men allt för ofta sammanfaller domen vid hatbrott inte med det faktiska brott som har begåtts. Det tycks definitivt vara fallet när det gäller attacken på gångbron i Malmö, som polisen tydligt betecknade som ett rasistiskt hatbrott. Ändå lades åtalet för själva hatbrottet ner. När det gäller det livshotande knivdådet mot Showan Shattak, har antirasister hävdat att ”nazisterna uppenbarligen hade letat efter möjliga offer hela kvällen” och att om polisen hade agerat mer proaktivt hade de kunna förebygga mordförsöket.

Säkerhetspolisen Säpo tycks se terrorism som en utländsk import. Arun Kundnani konstaterar att detta är västerländska underrättelsetjänsters främsta reflexartade respons. De betraktar terrorism som en extern ideologisk skapelse med rötterna i en främmande kultur, som placeras i en ”i grunden vänligt sinnad västerländsk kulturell miljö”. När Säpo i februari fick frågan från Expressen varför de inte följde fascister som reste till Ukraina blev svaret att ”Säkerhetspolisen intresserar sig endast för svenskar som reser för att delta i terrorrelaterad verksamhet i andra länder (exempelvis al-Qaida-inspirerade grupper i Syrien).”

Samtidigt växer antifascismen inte bara bland aktivister på gatan, utan som grundvärdering hos samhällets breda lagrer. Feministiskt initiativ fick fem procent av de svenska rösterna till EU-parlamentet med sin paroll ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. FI red på en våg av antirasistiska aktiviteter, inte bara bland unga idealistiska antifascister utan även bland yrkesverksamma och inom offentlig sektor. Varje gång SD har försökt att besöka skolor och andra offentliga verksamheter har de mött motstånd. När SvP meddelade att de tänkte hålla en första maj-demonstration i Jönköping slöt hela staden upp bakom motrörelsen. Och i samband med Jimmie Åkessons valturnéer under året har tusentals personer i hela landet samlats på gatorna för att bokstavligen vända ryggen åt partiledaren.

Partiskhet och förvrängningar

Vad har då regeringens svar på denna uppgång i antifascistisk aktivitet varit? Den antirasistiska mobiliseringen på gatorna växer. I brist på polisskydd är många, särskilt ungdomar, måna om att försvara antirasistiska värderingar och bryta mot normen som tolererar rasism. De försvarar det offentliga rummet, är kritiska mot polisens sätt att förhålla sig till nynazister och anklagar dem för passivitet gentemot rasistiskt våld. Samhället blir allt mer polariserat. Och justitiedepartementets svar är framför allt ett handlingsprogram som konstigt nog ignorerar evidensbaserade förhållningssätt och istället ser vänsterextremt, högerextremt och islamistiskt våld som del av samma fenomen.

Trots att Sverige endast har upplevt ett fall av dödlig islamistisk terror – självmordsbombarens attack mot centrala Stockholm december 2010 då förövaren dog och två personer skadades – har underrättelsetjänsten inte gjort någon hemlighet av det faktum att deras enda fokus är radikaliseringen av unga muslimer, vilket konstateras ovan. Justitiedepartementets nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism från 2011 kan vid en första anblick verka mer balanserad och därmed mindre ideologisk. Men vid en närmare läsning uppenbarar sig en strukturell partiskhet utifrån departementets val att se så kallade autonoma rörelser, vit makt och islamism som jämställda hot. Därefter blir fördomarna mot unga tydliga, då vi får veta, helt utan belägg, att sympatisörer både till höger och vänster har en liknande åldersprofil där ”anti-demokratiska attityder” får ”ett visst fotfäste bland vissa grupper av unga”. I resten av rapporten behandlas vänstern (orättvist) som det klart allvarligaste hotet. Högerextremismen begränsas till vit makt-rörelsen, samtidigt som anti-jihadister och andra nynazistiska och fascistiska trender, inte minst SD, utelämnas, och utvärderas som ett hot på nedgång som härstammar från en liten subkultur ”alltför svagt för att utmana vårt demokratiska systems grundläggande funktioner”. Samtidigt analyseras de autonoma inte som en rörelse men som en ”miljö” som är fientligt till ”marknadsekonomin”.

På så sätt inkluderas en rad aktiviteter på vänsterkanten i en allomfattande definition av autonom våldsextremism. Alla vänstersympatisörer blev därmed potentiella våldsextremister, från anarkister till fredsaktivister, från miljökämpar till djurrättsaktivister, från de som stödde antiglobaliseringsrörelser till de som kämpande emot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” (det vill säga feminister) eller de som hyste ”anti-amerikanska känslor” eller ”starkt negativa attityder gentemot Israel”. Rapportförfattarna antydde att det var sådana ”autonoma” aktioner som var det största hotet mot demokratin i Sverige, eftersom våldet som utfördes av unga vänsteraktivister (till skillnad från högerextrema) var planerat och den autonoma rörelsen hade både ”intention och kapacitet” att störa samhällsordningen, inrikta sig på företagare och entreprenörer samt hota demokratiskt valda politiker, främst från SD. Regeringens 15 punkter för att motarbeta högerextremism riktar sig främst mot ungdomar. Det tycks inte möjligt att någon som är äldre än 25-årsåldern skulle kunna vara ideologiskt driven eller extremist.

Sedan 2011 har Birgitta Ohlsson (FP), EU- och demokratiminister och en av rapporternas medförfattare, fortsatt sitt korståg mot unga människor, samtidigt som hon försökt att verka mer balanserad genom att modifiera sin tidigare analys av hotet från högerextremister. Hennes departement fick en del kritik efter en utredning bestående av femton experter på extremism. När slutsatserna publicerades i december 2013 under titeln När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism, tog tre av experterna avstånd. I en artikel på DN debatt påpekade Expos chefredaktör Daniel Poohl, forskaren Helene Lööw och Toleransprojektets grundare Christer Mattsson att de hade varit kritiska mot utredarnas förhållningssätt men att deras kritik inte hade tagits med i slutrapporten. Bland annat hade de alla vänt sig mot att olika former av extremism buntats ihop och påpekat att det inte bara gör dig blind för det som är specifikt för vänster-, höger- respektive islamistisk terrorism men också hindrar dig från att utveckla rätt verktyg för att motverka varje form av extremism för sig.

Poohl har framfört ytterligare tvivel kring rapportens rekommendationer till mig, för det första dess smala definition av politiskt våld, som oroar honom. Attentat mot asylmottagningar ökar i Sverige, men dessa och andra fall av rasistiskt våld behandlas inte som politiskt motiverade, säger han. Det betyder att rasistiska dåd som genomförs av vanliga medborgare utesluts från regeringens antiextrema ramverk. Rapportens fokus på unga människor var också djupt problematisk, menar Poohl, eftersom det bortser ifrån att fascismens ideologiska motorer i Sverige framför allt är äldre vita män. Han anser att samhällets farligaste ålderskategori bland männen är de som är över 50 år och upplever att de förlorar sina privilegier. Många av rapportens rekommendationer kretsade kring socialt arbete, där kommuner förväntades göra mycket av det förebyggande arbetet gentemot ungdomar. Men att lösningen på extremism skulle vara att bygga ut socialtjänstens befintliga arbetssätt, som används för att motverka sociala problem som drogberoende, alkoholism och psykosociala svårigheter, är en problematisk tanke, menar Poohl. ”Det bortser från hela frågan om ideologi som en faktor i våldsextremism”, säger Daniel Poohl. ”Just nu spelar ideologi roll. Den pragmatiska delen av den högerextrema rörelsen förespråkar inte våld, men en rad intellektuella propagerar för dess ideologi. Om du inte förstår den här skillnaden (att det inte bara handlar om att komma tillrätta med sociala problem), kan du inte vara effektiv.” Utifrån sett är förslagen om insatser från socialtjänsten förvånansvärt lika förhållningssättet hos det svenska Exit-programmet.

Harmoniseringen av statens och mediernas förhållningssätt

Hur är det då med svenska antifascister? Med tanke på att ministern vill att europeiska antiradikaliseringsprogram ska omfatta vänstern är det inte så långsökt att föreställa sig ett scenario där antifascister beskrivs i samma termer som nynazister, det vill säga som offer för en destruktiv subkultur, den här gången antirasistisk. Då skulle de erbjudas ett Exit-program med kognitiva behandlingar och tankeförändrande processer för att utforska deras missnöje och inte deras ideologi. Men än så länge finns det få tecken på att departementet ser antirasister som offer, tvärtom tyder allt på att främst rättsväsendets och polisens attityd mot antifascistiska manifestationer blir allt hårdare. Medierna intar också en strikt hållning där antifascistiska protester betecknas som exempel på vänsterextremism och fakta snedvrids. Uppenbarligen väljer medierna vinklingar som speglar regeringens inställning till att motverka extremism.

Redan i december 2013 syntes tecknen på en allt hårdare attityd från medierna i form av Sveriges Radios beslut att inte spela Kartellen och Timbuktus låt Svarta duvor & vissna liljor okommenterad, på grund av sin textrad om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Redan innan dess hade en händelse på Södermalm i november 2013, då en 60-årig kvinna kastade en gräddtårta på Jimmie Åkesson, mötts av en oproportionerlig, nästan hysterisk respons, då en del tidningar beskrev kvinnans motståndshandling som ett betydande hot mot demokratin. Politiker på vänsterkanten uppmanades upprepade gånger att ta avstånd från kvinnans agerande. Förtroendevalda började att tala om att våldet inte begränsades till fascister utan spreds ”över det politiska spektrat” och jämförde dåd som nynazisters misshandel av en 16-årig flicka med att en härdad, vuxen politiker vars kännetecken var rasistisk provokation fick en tårta i ansiktet. Detta skulle vara komiskt, om det inte vore för statens historiska misslyckande när det gäller högerextrem terror.

En månad senare blev relationen mellan medierna och delar av den antifascistiska rörelsen än mer spänd. Den fascistiska attacken mot en fredlig demonstration i Kärrtorp i december 2013 beskrevs av Sveriges Television och flera ledande tidningar som ett gängbråk, ett slagsmål mellan två lika våldsamma grupper. En av de militanta antifascister som var på plats, som av rättsliga skäl här endast kallas Joel, knivskar en av fascisterna i ryggen och dömdes senare till sju års fängelse för mordförsök. Endast ett fåtal i Sverige har betecknat Joels agerande som legitimt självförsvar. Däremot har många kritiserat rätten, som vägrade att acceptera fascisternas provokation som ett argument för ett lindrigare straff. Och den hårda domen mot Joel har jämförts med de milda straff (i många fall endast månader i fängelse eller samhällstjänst) som tilldelats de nynazister som initierade våldet.

Sannolikheten för att antifascisterna ska få Exit-behandlingen verkar alltså liten. Samtidigt kan den svenska staten knappast visa sitt stöd för antirasistisk kritik som tydligt pekar ut staten själv som medskyldig till högerextremismens tillväxt.

Not: Liz Fekete tackar Lotta Holmberg för hjälp med research, Natacha López för läsning av ett tidigare utkast och till Paul Lappalainen för tålamod med att svara på frågor. Denna text är en förkortad version av en rapport skriven publicerad på brittiska Institute of Race Relations hemsida: www.irr.org.uk.

 

På sin 85-årsdag öppnar den välbärgade, förmodat judiska, tandläkarfrun Miriam en dörr till det förflutna som tidigare varit stängd för alla utom henne själv. Hon heter inte Miriam och hon är inte judinna. Miriam är rom men hon har under hela sitt vuxna liv dolt sitt ursprung, både för sin familj i Nässjö och för det trångsynta samhälle dit hon anlände efter krigsslutet 1945. Malika, som hon egentligen heter, överlevde den så kallade Zigenarnatten 1944 i Auschwitz då minst 3 000 romer mördades, genom att anta en redan död judisk flickas identitet. I Ravensbrück börjar hon sedan ljuga om sina romska rötter när de andra fångarnas hånfulla kommentarer om ”zigenare” får henne att förstå att hon alltid kommer att stå längst ner i hierarkin var hon än befinner sig. Minsta lilla misstag kan kosta henne livet.

Hemligheten byggs på då Malika anländer till Jönköping. Hennes framtid hänger på att hon lyckas utrota sitt sanna jag och bli den värdiga judiska flicka som en vänlig, men i grunden fördomsfull medelklassfamilj, tror att de tagit hand om. På ytan blir Malikas liv en framgångssaga. Hon gifter sig med tandläkaren Olof och tillsammans med honom och hans son bildar hon en ny familj. Lyckan borde vara total men Malikas rädsla skapar sår som aldrig läker. De djupaste såren som ständigt öppnas upp är saknaden efter Didi, lillebrodern som mördades i ett av Doktor Mengeles experiment, och efter kusinen Anoschka som slogs ihjäl för att hon vägrade klä av sig vid ankomsten till Auschwitz. Malikas liv blir till sist bara ett tomt skal där hennes egen starka personlighet ofta skaver under den konventionella ytan. Hon vågar aldrig ventilera sin sorg och tystnaden har sitt pris.

Samhället som Malika så desperat försöker anpassa sig till genom att släta ut sig själv, lider också av en önskan att uppvisa en fläckfri fasad. Den felfria kuliss som femtiotalets Sverige visade upp för omvärlden, dolde i själva verket både kraftiga klasskillnader och rasism, ofta riktad mot den grupp i samhället som kallades ”tattare”, nu på egen begäran omdöpt till resandefolket. Många resande fanns med bland dem som fick skallarna mätta av rasbiologer och ett stort antal tvångssteriliserades. År 1948 utbröt våldsamma förföljelser, de så kallade tattarkravallerna, i Jönköping. Kravallerna ledde till att stadens resandefolk attackerades i sina hem av rasister som fick medhåll i lokala tidningar. Det ansågs allmänt att ”tattarna” fick skylla sig själva eftersom de påstods ägna sig åt kriminell verksamhet. Flera familjer blev dömda till fängelsestraff eller böter för att de försökt försvara sina hem mot inkräktare. Malika, som råkar befinna sig på fel plats under kravallerna, angrips av en grupp unga män och hon förstår genast signalerna. Inte ens i Sverige kunde hon någonsin avslöja sitt ursprung. Hennes liv i det svenska ”paradiset” hänger på en mycket skör tråd.

Maj-Gull Axelsson bygger upp och plockar efter hand hål i en välkonstruerad fasad som döljer skrämmande många brister, genom de revor som uppstår skymtar ett Folkhemssverige som långt ifrån är någon nostalgisk dröm. Framför de välskötta hemmen står bilar och arbetarnas semestrar blir längre, men bakom ytan döljer sig klasskillnader, rasism och kvinnoförakt.  Skildringen av Malikas liv som flykting i Jönköping och Nässjö varvas med bilder från koncentrationslägren och den rangordning som även där placerade romerna längst ner på skalan. Speciellt starka är de avsnitt som berör Didis öde som försökskanin hos tyska nazistdoktorn Mengele och Malikas livslånga längtan efter honom. Jag heter inte Miriam är en skickligt uppbyggd roman som ger en god insikt i romernas situation och i det hyckleri som låg inbäddat i den svenska femtiotalsidyllen. En nyttig historielektion som också tydligt speglar vår egen tid där polisen fortfarande upprättar etniskt grundade register över romer och så kallade ”kringresande”.

– Jag kommer att få se ett självständigt Grönland under min livstid. Jag ger det 20 år. Det finns folk i Nuuk som kallar det en omöjlig dröm, men det beror på att de inte är i dialog med befolkningen, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon står i solen utanför familjens bostad i Ilulissat. Staden, som har mindre än 5 000 invånare, är Grönlands tredje största och ligger norr om Polcirkeln. Här är hundslädar fortfarande ett viktigt transportmedel och i fjorden flyter isberg från en kalvande glaciär.

Julia Edel Hardenberg är klädd i sälskinnskamiker, stickad tröja och en blå anorak. Håret är mörkt och ögonen bruna.

På Konstakademin i Köpenhamn uppfattades hon som exotisk och typiskt grönländsk.

Men här, på hemmaplan, avslöjar längden hennes danska gener och när hon reste runt i landet blev hon tagen för amerikan på grund av sin dyra jacka.

Identitet är komplext. Ingen vet det bättre än grönländarna. Den koloniala historien har satt spår överallt. I arkitekturen, i samhällsstrukturen, i matkulturen och, inte minst, i befolkningen. Julie Edel Hardenberg är själv ett resultat av sitt lands historia.

– Min far är dansk. Det var många unga män som kom hit och arbetade på 70-talet. Han var lång och blond. Min mamma var liten och mörk. Det uppstod romantik och jag blev till, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon växte upp med sin grönländska familj, men den biologiska faderns bakgrund har bidragit till intresset för Grönlands koloniala arv. Som konstnär har hon vänt och vridit på frågan om identitet.

– Vi är ju ingen koloni längre, men våra sinnen är fortfarande kolonialiserade. Det största hindret för att vi ska komma vidare är oss själva. Vi måste dekolonialiseras och börja tänka självständigt, säger Julie Edel Hardenberg.

Själv sökte hon sig till konsten för att hon kände en stark hunger efter kunskap. I skolan var hon understimulerad och uppfattades ofta som besvärlig. Hon spanade i smyg på de äldre konsteleverna och tyckte att de mest intressanta tankarna kom från stadens musiker och konstnärer.

– Konstskolan i Nuuk blev en språngbräda för mig. Jag var intresserad av filosofi och estetik och fortsatte mina studier i Finland och i Köpenhamn, säger hon.

I den akademiska världen fick hon upp ögonen för postkoloniala teorier. Tankegångar, som inte bara berörda avlägsna länder i Afrika, utan även de strukturer som hon själv vuxit upp under.

2005 deltog hon i en utställning på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet med verket ”Rigsfællesskabspause”.

Julie Edel Hardenberg hade låtit sy upp tvångströjor av grönländska och danska flaggor som en kommentar till det danska begreppet ”riksgemenskapen”, som beskriver relationen mellan Danmark och de nu delvis självstyrande regionerna Färöarna och Grönland.

– Riksgemenskapen är något man blir strypt i. Det är ju ingen riktig gemenskap, säger hon.

I senare konstverk har hon fokuserat på den egna kulturen. I fotoboken ”Den stille mangfoldighed” visar hon ett modernt Grönland, präglat av globaliseringen. Bilderna kommer från olika delar av landet och visar mångfalden i den grönländska befolkningen. Där finns invånare med inuitdrag, men också rödhåriga, mörkhyade och blonda grönländare.

För Julie Edel Hardenberg är språket avgörande för den grönländska identiteten. Sedan självstyret infördes på Grönland 2009 är grönländskan det officiella språket och en rad initiativ har tagits för att stärka språkets ställning.

Ändå är danskan fortfarande ett viktigt, om inte nödvändigt, språk för alla som vill ta sig fram i samhället. Den dansktalande minoriteten utgör cirka tio procent av befolkningen, men den är överrepresenterad på maktposter.

2008 gav Julie Edel Hardenberg sig i kast med ett konstprojekt som kom att gå ut över hennes privatliv. Under sex månader vägrade hon att prata annat än grönländska. Familjen bodde då i huvudstaden Nuuk, där en stor del av den danskspråkiga minoriteten är bosatt. Reaktionerna från omgivningen blev starka. Många blev upprörda och flera vänner tog illa vid sig.

– Det finns en grupp som känner sig utsatt. De kräver tvåspråkighet, att grönländare också ska förstå danska. Men i så fall måste den tvåspråkigheten även gå åt andra hållet och så är det inte idag. Vi har en dansktalande elit som styr utvecklingen.

Många grönländare har förlorat sitt modersmål till förmån för danskan. Samma sak var nära att hända Julies dotter, trots föräldrarnas medvetenhet.

I den tvåspråkiga familjen talade Julie grönländska och pappan danska, men eftersom majoriteten av barnen på förskolan, och stora delar av föräldrarnas umgänge, talade danska blev resultatet ändå att flickan stegvis övergick till att tala danska.

– När vi märkte vad som höll på att hända bestämde vi oss för att gå över till grönländska i hela familjen. Nu är hennes grönländska till 90 procent korrekt. Jag är den enda i familjen som talar det fullständigt, så jag rättar och rättar.

Julie Edel Hardenberg har ofta fått höra att hon ”går för långt” eller ”är för mycket”. Kanske är det för att omgivningen har svårt att skilja mellan konstnären Julie och privatpersonen Julie. Eller så är frågan om nationalism, språk och identitet bara mycket känslig.

Själv är hon inte ens säker på att hon hanterar frågan rätt. Kanske är hon precis lika präglad av kolonialismen som alla andra. Kanske går hon också i andras spår i stället för att trampa upp egna.

Klart är att hennes konst framför allt har visats och diskuterats utanför Grönland. De utställningar hon har gjort på Grönland har hon själv tagit initiativ till. Och vad är då meningen?

– Jag är ju egentligen inte en provokatör. Jag är det äldsta barnet. Jag vill skapa ordning, ta ansvar. Jag har försökt sluta med postkolonialism, eftersom det är alldeles för jobbigt. Samtidigt kan jag åtminstone säga till mig själv att jag har handlat.

FAKTA/Julie Edel Hardenberg
Född:  1971
Uppväxt: Med sin grönländska mamma i Nuuk.
Bor: Med sin familj i Ilulissat, Grönland.
Utbildning: Konststudier Finland, Norge och Danmark.
Viktiga verk: ”Rigsfællesskabspause”, tvångströjor sydda av grönländska och danska flaggor.
Böcker: Fem stycken, bland annat fotoboken ”Den stille mangfoldighed” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

 

”Om jag blev tillsagd: Åk till ett land! Du får sitta inne i tre månader och efter det blir du fri att snatta, att göra vad som helst, allt går bra… Det är vad vi har ‘uppnått’ med förvaren. Sedan förlängde vi det till 18 månader. Varför då? För att vi måste göra deras liv outhärdliga. Så att andra vet att när de kommer till det här landet får de sitta inne, de kommer inte att släppas ut. Om vi inte gör någonting blir vi det mest lockande området för illegala migranter.”

Ovanstående citat tillskrivs Nikos Papagianopoulos, chef för den grekiska polisen, och riktades till övriga högt uppsatta chefer inom polisen under ett av deras möten för några månader sedan. Det avslöjades senare med hjälp av ljudinspelningar, vilket ledde till att allmänheten reagerade och att Amnesty international krävde en offentlig utredning. På grund av skandalen fick Nikos Papagianopoulos lämna sin tjänst. Men erfarenheterna från senare år tyder på att uttalandet speglar central politik och praxis.

Men uttalandet är inte bara relevant för att visa på de överträdelser mot mänskliga rättigheter som förekommit i Grekland på senare år, utan även för hur den nya lagen om förvar av migranter har tagits i bruk sedan början av detta år.

Enligt Läkare utan gränsers senaste rapport försummas fortfarande de förvarstagnas välmående, trots att Grekland förra året mottog omkring 35 miljoner euro från EU:s återvändandefond. Pengarna var tänkta att användas för att stödja frivilligt återvändande samt återintegreringsprogram, men merparten av pengarna sägs ha gått till gränskontroll och migrantförvar (totalt 16 stycken). Enligt Ioanna Kotsioni på Läkare utan gränser i Grekland gör EU-kommissionen inga uppföljningar eller självständiga kontroller. Istället rapporterar de grekiska myndigheterna till kommissionen med kvitton som bevis på utlägg.

Fylakio är ett tydligt exempel. De grekiska myndigheterna erhöll EU-bidrag för att rusta upp och renovera Fylakio Oresteiadas, ett förvar för migranter som ska utvisas. Förvaret ligger avsides, i närheten av den turkiska gränsen, och har bland annat förekommit i Läkare utan gränsers rapporter på senare år på grund av oacceptabla levnadsförhållanden för de förvarstagna, vilket ofta leder till sjukdom. EU är med och finansierar förvarets driftskostnader såsom mat, städning, varmvatten, kläder, medicinsk utrustning och uppvärmning. Trots dessa extrapengar från Bryssel har förvaret fortfarande betydande problem.

EU-medel ska endast betalas ut om medlemsstaternas myndigheter uppfyller alla relevanta villkor och skyldigheter, enligt EU:s talesperson i inrikesfrågor Michael Cercone. Han har också poängterat att medlemsstaterna har ansvar för att pengarna används korrekt, och hävdat att kommissionen inte varit medveten om att EU-bidrag skulle ha öronmärkts för grekiska säkerhetstjänster.

Nu vill dock Grekland lägga ut bevakningen av Fylakiocentret, och två andra förvar för migranter som ska utvisas i Korint och Paranesti Dramas, på en privat säkerhetsfirma för 14 miljoner euro om året. Privata säkerhetsföretag lägger alltså anbud för att bevaka EU-finansierade asylförvar i Grekland. Michael Flynn vid schweiziska Graduate institute of international studies, uppger att det blir allt vanligare att förvar läggs ut på entreprenad, vilket kommer att leda till att politikens fokus förflyttas från migranters välmående till ett företags ekonomiska resultat.

Mångmiljonupphandlingen hade lockat anbud från ett flertal företag när anbudstiden gick ut i mitten av januari. Bland dem som lagt anbud finns G4S, Mega Sprint Guard, JCB Security och Swedish Systems Security. I kontraktet ingår specialutbildning för företagets anställda på den grekiska polishögskolan.

Enligt aktivister kommer världens största privata bevakningsföretag G4S troligen att vinna upphandlingen. Några av de ”tjänster” som G4S tillhandahåller är drift av förvar samt transporter av förvarstagna mellan domstolar, poliskontor och förvar. Företaget har fått kritik för behandlingen av förvarstagna på sina tre brittiska asylförvar, men även i andra länder. Efter att en förvarstagen dött avslöjade till exempel den brittiska dagstidningen The Guardian i februari 2011 en rad fall där överdrivet våld använts mot förvarstagna och asylsökande. Året därpå anklagades företaget återigen för verbala attacker och hot mot migranter i form av våldsamma och rasistiska uttalanden. Med tanke på Michael Flynns ord finns det all anledning att oroas när driften av migrant- och asylförvar förflyttas från staten till en vinstdrivande entreprenör.

När det gäller de grekiska förvaren, har landets högsta förvaltningsdomstol nyligen gjort en ny tolkning av hur länge migranter eller asylsökande får hållas i förvar. Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter i Aten innebar den tidigare lagstiftningen att en migrant som skulle utvisas kunde hållas i förvar i maximalt sex månader, för att utvisningen skulle kunna genomföras. I undantagsfall kunde tiden i förvar förlängas med ytterligare tolv månader, ett undantag som blivit regel. Ett frihetsberövande på upp till arton månader bröt dock mot internationella överenskommelser (Europakonventionen, artikel ) som Grekland redan undertecknat. Exempelvis hade Europadomstolen i en rad beslut slagit fast att det var olagligt med till och med några veckor i förvar om beslutet om utvisning inte var tänkt att förverkligas inom rimlig tid. I februari 2014 tillbringade 300 personer som inte kunde utvisas sin artonde månad i förvar, medan 7 500 personer satt i förvar i diverse polisceller av samma skäl. Den nya lagtolkningen tycks vara ett sätt för Greklands högsta förvaltningsdomstol att komma runt kritiken från människorättsorganisationer, eftersom det är olagligt att förlänga tiden i förvar i upp till arton månader i syfte att genomföra en utvisning, om utvisningen inte är praktiskt möjlig.

Utlåtandet från februari 2014 förlänger förvarstiden ytterligare, bortom gränsen på 18 månader, genom att lägga till möjligheten till en obegränsad period i förvar. Det förlängda förvaret döps om till “undantag för tvångsvistelse vid ett center inför utvisning” och kan därmed endast avslutas genom samarbete kring ett frivilligt återvändande. Förvarstagandet kallas i det här fallet inte för förvarstagande men det är fortfarande det som avses, och det handlar om frihetsberövande på anläggningar som Europadomstolen upprepade gånger bedömt som omänskliga och förnedrande. I enlighet med denna linje kallas förvar för ”center i väntan på utvisning” och obegränsad tid i förvar kallas ”skydd från frihetens fattigdom”. Greklands högsta förvaltningsdomstol har formulerat det så här: ”Att släppa migranterna efter 18 månader skulle fungera som en legalisering av deras vistelse och skulle leda till ett ökat antal illegala migranter med konsekvenser för den allmänna säkerheten.” Domstolen går ännu längre genom att, ironiskt nog, betona att åtgärden är för migrantens bästa: ”… eftersom de är utlämnade personer utan permanenta bostäder, papperslösa och utan möjlighet att arbeta, och därmed löper stor risk att hamna i djup fattigdom eller utnyttjas av kriminella nätverk…”.

Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter är både frihetsberövandets längd och de förnedrande förhållandena på förvaren, som upprepade gånger lett till uppror, tänkta att tvinga migranter till ”frivilliga återvändanden”. Detta gäller även migranter vars enda brott varit administrativa, till exempel orsakade av att en arbetsgivare anställt migranten i fråga “svart” och därmed gjort det omöjligt för denne att förnya sitt tillfälliga uppehållstillstånd.

Det tycks finnas ett tydligt samband mellan lagstiftningens utformning och regeringens mål, alltid på bekostnad av de människor vars enda ”fel” är att de kommit ifrån förstörda länder med syfte att bygga en ny framtid för sig själva och sina familjer i Europa. Trots EU-bidrag och kritik förblir förhållandena i förvaren omänskliga, medan förlängningen av tiden i förvar underminerar både mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Privata säkerhetsföretag på förvaren började att diskuteras efter det stora upproret i lägret Amigdaleza sommaren 2013. Hungerstrejker och upplopp koordinerades mellan olika läger som ett sätt att protestera mot förnedrande förhållanden och nyheten om att tiden i förvar “i undantagsfall” skulle kunna förlängas i upp till 18 månader. Trots kampens styrka och stödet från lokala aktivister och internationella organisationer, tycks situationen snarare ha förvärrats under 2014. Privata säkerhetsföretag kan hindra kritik mot polisen, eftersom ingen kommer att kunna ställas till svars. Parallellt med omänskliga förhållanden under ett oändligt frihetsberövande främjas också negativa uppfattningar kring migranter. Ironiskt nog fortsätter regeringen samtidigt, både i uttalanden och genom symboliska fängslanden av nazister, att hävda att den bekämpar fascism.

Det är slutet av 2013 i en av Brasiliens största städer, Belo Horizonte. Jag har mött några vänner i centrala stadsdelen Santa Efigênia, där vi ansluter oss till ett karnevalsliknande tåg som dansande rör sig mot Espaço Comum Luiz Estrela, en övergiven byggnad som sedan oktober ockuperats av en rörelse som vill göra om den till ett kulturhus drivet av folket för folket. Det är lite som Belo Horizontes svar på Stockholms Cyklopen; en mötesplats som föds ur behovet av en icke-institutionell kulturmiljö öppen för alla. Byggnaden, använd av militären under diktaturen men sedan 30 år övergiven, överläts nyligen till ockupanterna efter flera månaders diskussioner. En lyckad crowdfunding-kampanj möjliggör nu också en nödvändig renovering av det fallfärdiga huset.

När jag kom till Brasilien i juli 2013 var flera viktiga torg ockuperade i de stora städerna. Jag hade hört om demonstrationerna genom medierna och trott att de växt fram som ett motstånd mot att fotbolls-VM skulle hållas i Brasilien 2014. Sommarens protester var dock snarare kulmen på ett sedan några år tillbaka växande anspråk på det offentliga rummet och ett ifrågasättande av landets resursfördelning. Till en början var demonstrationerna i huvudsak arrangerade av specifika rörelser som exempelvis Tarifa Zero (Nolltaxa) som verkar för billigare och bättre kollektivtrafik. I takt med att demonstrationerna spred sig, och började handla om andra frågor såsom polisvåld och användandet av statliga medel, samlade de även människor som inte är knutna till specifika grupper. I Belo Horizonte kan man se att de politiska rörelserna arbetar för att inkludera allmänheten i aktionerna, med exempelvis picknickar, byteshandel eller dans på offentliga platser och Espaço Comum Luiz Estrela är ett exempel på det.

Människotåget kommer efter en promenad runt kvarteret fram till Espaço Comum Luiz Estrela där vi samlas på gatan. Den fallfärdiga byggnadens fönster är fortfarande igenbommade och istället för att gå in stannar vi utanför, en del stående medan andra sätter sig ner på gatan och trottoaren där man lagt ut kuddar och lastpallar. Det färgpulver som används vid demonstrationer och karnevaler kastas upp i luften och färgar gatan och människorna. Några barn blir sittandes och stryker grönt pulver på varandra. En man säljer öl från bagageluckan på sin bil. Någon håller ett tal och när skymningen kommer spelas det live-musik. (Detta stycke kan tas bort om behövs)

Att Espaço Comum Luiz Estrela lyckats få stöd från såväl ”svarta blocket” som konservativa medier visar att stödet är bredare än bara från radikala grupper. Espaço Comum Luiz Estrela är också bara en av många kamper om stadsrummet som just nu pågår i Belo Horizonte. I december 2009 förbjöd borgmästaren demonstrationer och folksamlingar på Praça da Estação (stationstorget), ett av stadens största torg och en viktig politisk mötespunkt. Som en reaktion mot detta startades Praia da Estação (Stationsstranden), en på lördagarna återkommande ockupation där folk iklädda baddräkter intar torget, solandes på stenläggningen och badandes i utplacerade uppblåsbara bassänger.

Trots att motståndet mot VM inte var det som startade de urbana rörelserna i Brasilien enade det många av de redan befintliga. Förberedelserna inför VM synliggjorde en svikande regerings benägenhet att prioritera en kapitalistisk, västerländsk, tillväxtmodell på bekostnad av sin befolkning. Planeringen inför fotbolls-VM och de olympiska spelen belyser inte bara den sneda resursfördelningen inom landet utan även det som den brasilianske geografen Milton Santos kallar en modern kolonialism: länder norr om ekvatorn förtrycker invånarna söder om ekvatorn ekonomiskt. Vad gäller fotbolls-VM så är vinnarna inte Brasilien utan Fifa och de multinationella företagen med fäste norr om ekvatorn. Sociologen Saskia Sassen talar om hur städer idag förvandlats till investeringsobjekt som fungerar som centrum för ett globalt ekonomiskt nätverk där pengarna sällan når utanför vad hon kallar glamourzonerna. São Paulo är just ett sådant centrum där skillnaderna i inkomstfördelning och investeringar synliggörs i relationen mellan de muromgärdade, vaktade, monolitiska höghusområdena och de eftersatta favelorna – inofficiella, illegalt uppbyggda stadsdelar.

I Brasilien domineras stadsutveckling av utbyggnad som gynnar de redan välbärgade samtidigt som familjer tvångsförflyttas från sina hem i Rio de Janeiros favelor för att ge plats åt ny infrastruktur inför de internationella sportevenemangen. Användandet av det offentliga rummet, såsom parker och torg, begränsas, vilket vi inte minst kunnat se nu inför öppnandet av VM då det rapporterats om upprensning på gator och hur polisen med våldsamma medel försökt hindra demonstrationer i stadscentrum. Samtidigt som staten aggressivt försöker att slå ner demonstrationer så vinns också offentligt rum, såsom exempelvis Espaço Comum Luiz Estrela, och jag lämnade Brasilien med hopp om att i framtiden återvända till ett mer jämlikt, mindre marknadsorienterat, Brasilien

Jag jobbar inte på akutmottagningen i Malmö, där idén om en pin med texten ”#Vårdpersonal mot rasism” föddes. Men jag är likväl en vårdanställd mot rasism. Jag vill kunna bära en pin med detta budskap. Men får inte. Mina chefer hotar med en varning då. Det har de varit väldigt tydliga med. ”En som sympatiserar med rasistiska åsikter ska också kunna känna sig trygg i vården” säger de.

Jag heter Pinar och får ofta frågan: var kommer du ifrån då? Inte av mina kollegor utan av mina patienter. Jag ser dem rynka på näsan när de försöker läsa mitt namn på min namnskylt. Om jag har patienter som är rasister så känner de sig otrygga så fort jag presenterar mig. En pin mer eller mindre spelar inte så stor roll. Hela jag provocerar ju en sådan individ. Men varför då låta denna lilla klick patienter få lov att bestämma vad jag får eller inte får bära på jobbet? Varför ska vi som institution låta en minoritet vinna mark i våra korridorer när hela vår värdegrund baseras på allas lika värde?

Jag läste i Jönköpings Posten om kampanjen #Alla får plats. Det har tryckts upp pins med denna text som vårdpersonal har burit eller bär nu. Givetvis har Sverigedemokraterna kritiserat detta. Samuel Grodén, kommunfullmäktigeledamot i Nässjö kommun och gruppledare för Sverigedemokraterna i regionfullmäktige, menar att budskapet är politiskt och känner sig (självklart) träffad eftersom de har en politik som är för en mer ”restriktiv invandringspolitik och i det hänseendet får inte alla plats”. Men visst är det politiskt! Vi som är vårdanställda är skyldiga att jobba enligt hälso- och sjukvårdslagen. Lagar uppkommer, ändras, tas bort och läggs till utifrån politiska diskussioner och det klimat som råder i landet. Det är politik som har skapat vården och det är politik som fortfarande formar och styr den. Omorganiseringar, nedskärningar, privatiseringar, sammanslagningar – allt detta är resultatet av politiska beslut och ideologier.

Och vi som jobbar där då? Vårt arbete regleras och styrs av lagar, etiska riktlinjer och styrdokument. Men vad står det egentligen i dessa? Innan ni höjer rösten om att vårdpersonal ska vara neutral och inte driva politik lyssna då på detta.

Hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf säger: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”

Jag älskar den paragrafen. Hade jag kunnat hade jag burit denna text som ett pin. För att den är så klockren. Alla behandlas lika oavsett kön, etnicitet, religion eller politisk åsikt. Det är sjukdomen vi vårdar. Basta!

Jag är sjuksköterska och har ICN:s, International Council of Nurses, etiska koder för sjuksköterskor som etiska riktlinjer i mitt arbete. Kärnan i dessa koder är att ”omvårdnad ska ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro, kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska åsikter eller social ställning”. Dessa koder är universella och alla sjuksköterskor i hela världen känner till dem. De enda som inte gör det är de som är mest emot dem.

Egentligen handlar inte denna debatt om rätten att få lov att bära en pin eller inte, utan snarare om att vi som vårdpersonal aldrig ska tillåta rasismen att sätta dagordningen för hur vården ska bedrivas.

 

Det är snart ett halvår sedan det hände; sedan fyra aktivister blev knivskurna och grovt misshandlade av nazister i stadsdelen Möllan i Malmö. Aktivisterna var på väg från en feministisk demonstration under namnet Ta natten tillbaka som hålls årligen på Internationella kvinnodagen, den 8 mars. Showan, namnet på den aktivist som blivit symbol för händelsen i efterhand, skadades så allvarligt att han hamnade i koma och brottet rubricerades som mordförsök. I en vecka låg han nedsövd och kämpade för sitt liv.

Malmö generellt och Möllan specifikt har präglats av en stark antifascistisk rörelse. Länge har våra gator varit en fredad zon, där många organisationer och grupperingar har bedrivit politisk verksamhet utan att behöva oroa sig för fascistiskt våld. Malmö har setts som något av ett undantag i Skåne. Städer som Helsingborg och Lund har lidit av en betydligt större närvaro av organiserade fascister och nazister under 90- och 00-talet, men motståndet på vänsterorienterade Möllan har varit i det närmaste ogenomträngligt för extremhögerns organisering.

Många ledarskribenter, såväl som poliser, valde att lägga fokus på huruvida antifascism kunde ses som självförsvar eller inte, istället för att peka på allvaret i att nazister bär kniv på våra gator. Men reaktionerna från vänsterhåll lät inte vänta på sig, utan flera debattinlägg som kritiserade den liberala bilden av ”lika goda kålsupare” dök upp i det offentliga samtalet. En ilska över att unga feminister utmålas som extremister och likställs med nazister spred sig.

En vecka efter attacken får vi veta att Showan har väckts ur sin koma, uppvisar tecken på att hämta sig mentalt och motoriskt. De andra aktivisterna har vid det här laget blivit utskrivna och stämningen får en stor energiinjektion. Under veckan har Skåne mot rasism, ett fristående nätverk av framför allt autonoma grupper, organiserat en demonstration mot fascistiskt våld under namnet Kämpa Malmö! Detta initiativ följs av ett imponerande antal andra städer i och utanför Sverige; hela vägen från Luleå i norr till tyska staden Hamburg i söder dyker liknande arrangemang upp. Flera stora artister ställer solidariskt upp som dragplåster och i sociala medier är spridningen enorm.

Även om många av de demonstrationer som arrangerades runt om i landet drog mycket folk var det Malmö som tog priset. Kanske var det närheten till händelserna, kanske var det den starka rörelse som byggts på Möllan i årtionden eller den radikalisering som många genomgått efter attacken. Oavsett orsak så samlades över 10 000 människor för att tillsammans demonstrera under parollen ”Antifascism är självförsvar”. Även om många visat sin solidaritet efter händelserna så var 10 000 långt fler än vad man initialt trott. Den enorma uppslutningen och de positiva budskapen stärkte en rörelse som redan fått tillbaka sin kampvilja och sin förmåga till organisering och sammanhållning.

Händelserna natten den 8 mars var fruktansvärda och tragiska. Men det som följde var en uppvisning av styrka och radikalitet som enade och flyttade fram rörelsen. Vi mobiliserade genom sorgen och kom ut starkare på andra sidan och på vägen knöt vi starkare band mellan varandra. Kämpa Malmö var uppmaningen och kämpa var precis det vi gjorde. Varken liberala medieuttalanden, polisiär inkompetens eller ens fascistiskt våld kunde stoppa den massrörelse som växte fram den veckan.

Om en faller, reser sig tusen. Kämpa Showan, din kamp är vår.

Recension

TV

Orange is the new black

 

USA har flest fångar i världen, en majoritet av dessa är svarta och en växande andel av dem är kvinnor. I OITNB är huvudpersonen en vit medelklasskvinna som hamnar i fängelse efter att i unga år haft en relation med en knarksmugglare. TV-serien är baserad på en bok där författaren har mycket gemensamt med huvudpersonen, bland annat namnet, Piper. Serien är förvånansvärt lättsam och humoristisk, det är lättsmält underhållning kryddad med mänsklig tragedi. Sidokaraktärerna får representera stereotypa fördomar om afroamerikaner, asiater, ryssar och latinos. Piper får representera det goda och oförstörda som kämpar för att inte dras ner till samma nivå som sina medfångar. Skaparen av serien har sagt att det behövs en vit huvudperson för att nå ut till den stora (vita) publiken. Ett påstående som dumförklarar vita, och totalt bortser från den stora icke-vita publiken.