RECENSION
Bok
Att störa homogenitet
Anna Furumark red.
Nordic Academic Press
I denna bok samlas debattörer, forskare och yrkesutövare inom kultur- och kulturarvssektorn. Den handlar om islamofobi, antisemitism, antiziganism, funkofobi och antifeminsim, rörelser som alla vilar på föreställningar om ett homogent folk.
Föreställningar om det kulturellt rena utgör ju som bekant en stark grund för fascistiska rörelser såsom Sverigedemokraterna eller Jobbik i Ungern. Men man behöver inte gå till fascismen för att hitta försök till homogenitetskapande. I våra museers standardberättelser utgörs folkhemmet framförallt av vita, heterosexuella och funktionsdugliga svenskar, påpekar Anna Furumark, redaktör för boken. Men ett sådant homogent samhälle kräver utrensning. Britt-Inger Lundquist, etnolog och resande, beskriver hur romer och i synnerhet romska kvinnor har fått utstå allt från tvångssteriliseringar till tvångsaborter, tvångsomhändertagande av barn, utanförskap och förföljelse för att skapa det vita Sverige som egentligen aldrig funnits.
Ett annat sätt att skapa det homogena samhället är att osynliggöra funkisrörelsen. Margareta Persson, projektledare för ”Handikapphistoria i kulturarvet”, anlägger ett funktionshinderperspektiv på bland annat rösträtten och skolrätten. År 1842 infördes den allmänna folkskolan och skolplikt fick vi 1882. Det är den vanliga historieskrivningen. Men barn med funktionsnedsättningar ingår inte i denna skrivning: rörelsehindrade barn fick skolplikt så sent som 1962 och gravt utvecklingsstörda först 1968.
Hedi Bel Habib, författare och debattör, har visat att homogena länder har hög frekvens av dödligt våld: i Finland, där enbart 2,5 procent av befolkningen är utrikesfödda, begås till exempel tre gånger så många våldsbrott med dödlig utgång som i Schweiz, där 23 procent är utrikesfödda.
Författaren och religionshistorikern Mattias Gardell påpekar att de fascistiska tankegångarna stärks i en postpolitisk miljö där till exempel Stefan Löfvén kallar sitt politiska manifest för ”affärsplan”. För att förhindra fascismens framväxt krävs politiska projekt som visar på andra möjligheter.
Tyvärr lyckas inte antologin helt med att svara på frågan vad vi kan göra. Maktperspektivet haltar också: huvudbudskapet tycks vara att vi löser problemet med fascism och rasism genom mer kunskap om den diversifierade verkligheten. Ett annat minus är också bildspråket som är rörigt och oprofessionellt. Men flera av de enskilda texterna är bra, och det är en styrka att boken tar upp olika perspektiv.