Mest av allt saknar jag friheten

Klas Larsson går fram till det dubbelglasade fönstret i rummet och bankar lätt på ena rutan. Den är tillverkad i ett specialmaterial, särskilt svårt att forcera.

– Vi står i rummet med flest rymningar, det är avskilt och ligger bra till antar jag. Att banka igenom det här glaset tar tid, man ska ha ett rejält föremål för att ha sönder det. Vanligast är att såga av gångjärnen, lyfta ur fönstret och hoppa ut. Eller knyta ihop lakan och fira sig ner. Vissa fönster har larm i form av laserstrålar som går utanför och utlöses om de bryts, andra har rörelsedetektorer.

Klas Larsson visar runt på avdelning H på förvaret i Flen där han är handläggare. Verksamheten är en del av Migrationsverket och här sitter till exempel asylsökande som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och personer som vistats i Sverige utan tillstånd. Att sättas i förvar innebär att ens rörelsefrihet begränsas till låsta lokaler och stora restriktioner av den personliga friheten. Varje år sker rymningar och rymningsförsök från enheten.

– Det kan också hända att någon avviker vid till exempel ett tandläkarbesök. Jag förstår dem som rymmer, de allra flesta vill inte vara här, så är det ju.

Rummet är litet och möblerat med två sängar invid väggarna, med enkla hyllor intill. Gardinkapporna är allt som ger lite färg och prydnad åt det vi ser. De flesta rum saknar egna toaletter, det finns i stället gemensamt för de boende. Så ser de vanligaste rummen ut. De förvarstagna bor oftast två och två.

Utifrån liknar Migrationsverkets anläggning i Flen en typisk grundskola med låga tegelbyggnader i dovt gult och rött, placerade på ett område med omgivande naturpartier. Lokalerna, som tidigare användes av Landstinget, har fungerat som förvar åt myndigheten sedan 1997.

Förvaret i Flen består av två sektioner och verksamhetens andra avdelning ligger på samma område men en backe ner. Det är sekretess på avdelningarna och strikt begränsat vem som får komma in, förklarar Klas Larsson innan han låser upp dörrarna till avdelning I.

Två korridorer i neutrala toner möter den som kommer in. Det är litet och komprimerat, inredningen är avskalad och liknar vilken anonym offentlig mottagning som helst. Enskilda samtalsrum, datorrum och tvättstuga ligger mellan kontor där de anställda arbetar med öppna dörrar.
En av de boende på avdelning I är Hamza. Han har suttit länge på förvaret.Åtta månader har gått sedan han blev hämtad i Stockholm och fördes till Flen.

En vanlig dag stiger han upp tidigt på morgonen, äter frukost och tar sig sedan till datorrummet för att använda internet. Det finns mycket tid att ta död på i förvaret och framför datorn går timmarna fortare, säger Hamza.

Efter lunch läser han tidningen eller tittar på tv för att höra de senaste nyheterna. Ibland spelar han biljard, eller bara pratar med de andra. Vissa dagar går han till sitt rum och sover en eller två timmar innan det är dags för middag. Sedan använder han internet igen. Om det är fotboll tittar han på det och därefter går han och lägger sig.

– Måndag till fredag ser ut ungefär så här, dagarna liknar varandra. Det är viktigt att göra något av tiden här inne.

Att sitta i förvar är tufft, menar Hamza. Personer med olika bakgrund ska bo under ett och samma tak på en begränsad yta.

– Det är väldigt litet här. Många människor bor tillsammans och alla har olika personligheter. Vi känner inte varandra från början.

Hamza kom till Sverige för att arbeta men saknade dokumenten för att kunna stanna. Han sitter i förvar i väntan på avresa. Han försöker vara ute på rastgården varje dag, han behöver syre utifrån. Men att vara utomhus utan möjlighet att bege sig vart man vill kräver ett starkt psyke, menar han. Det är svårt. Själv tänkte han mycket på begränsningen den första tiden på förvaret.

Under sina åtta månader har Hamza sett många människor komma och gå. Ingen vill sitta i förvar och de vill heller inte åka tillbaka till sina hemländer, berättar han.

De förvarstagna kommer från olika delar av världen: Somalia, Afghanistan, Iran, Libyen och Serbien, till exempel. Ibland byter han Skypeadress eller telefonnummer med dem som lämnar förvaret för att kunna hålla kontaktenefteråt. Han berättar att personalen har tagit med böcker till honom, för han kan lida brist på intellektuell stimulans. Men det är inte det enda som Hamza saknar.

– Jag saknar allting. Allting,allting allting, men mest av allt frihet. Min familj bor inte i Sverige och jag saknar dem, vi brukar ringa varandra på Skype. Det finns ingen kamera på datorerna här så de kan inte se mig, men jag kan se dem. Man måste vara stark, för det känns som att vara i ett fängelse. Personalen här inne är bra, de respekterar mig och jag respekterar dem, säger Hamza. Men jag är trött, det här är inte mitt liv.

På förvar kan man ta emot besök och flera organisationer bedriver egen verksamhet för att få insyn. Bland annat Röda korset, som regelbundet åker till landets fem förvarsenheter. Maite Zamacona är sakkunnig inom migrationsfrågor på organisationen och förklarar att de gör besök för att erbjuda medmänskligt stöd. Genom att prata med de förvarstagna vill de dämpa den oro som många känner.

– De som sitter på förvaret är ofta oroliga och undrar vad som kommer hända med dem framöver. Många har undvikit att tänka på den här stunden i flera år. De kom till Sverige av en anledning; de vill stanna och ha ett liv här. Plötsligt måste de konfronteras med detta faktum. De kan känna en enorm ångest för vad som kommer att hända dem efteråt i hemlandet och en del mår så dåligt att de behöver vård.

Maite Zamacona förklarar att känslorna kan ta sig uttryck på olika sätt. Några isolerar sig medan vissa blir utåtagerande. Andra tar det ett steg längre och skadar sig själva, även om de är i minoritet. Om någon har ett självskadebeteende eller är utåtagerande kan personen externplaceras, som det heter, till exempel på ett häkte. I häktet lyder man under samma regler som om man satt där för att man var misstänkt för brott. Röda korset är särskilt kritiska till häktesplaceringarna och tycker att personerna i stället ska vistas i anpassade lokaler inom förvaret.

– Att förvarstagna placeras i häkte ska verkligen vara sista utvägen, men så är det inte i praktiken.

Maite Zamacona berättar att förvaren saknar resurser för att avskilja personer från de övriga i lokalerna. Därför används häktesplaceringar oftare än de borde, även om de bara ska tillämpas i undantagsfall.

– Människor mår väldigt dåligt av det. Även om förvaren är låsta, precis som häkten, är det en öppnare miljö. Dessutom har de flesta som sitter i förvar inte begått något brott. Det är personer som ska utvisas från Sverige och då är det jättekonstigt att de ska sitta i häkte tillsammans med personer som begått brott.

På Röda korset anser man att även förvar ska undvikas så långt det går eftersom det finns andra alternativ än att beröva någon hens frihet. En person kan till exempel hållas under uppsikt, vilket innebär att man måste komma till polisen med jämna mellanrum för att visa sitt pass och lämna uppgifter om var man bor. Trots det fattas långt fler beslut om förvar än om uppsikt, säger Maite Zamacona.

– Vi undersökte verksamheten och blev förvånade. Vi trodde att myndigheterna vanligtvis börjar med att ta en person under uppsikt för att se om det fungerar, innan de fattar beslut om förvar. Men så går det oftast inte till.

På förvaret i Flen finns det plats för 45 personer åt gången och på avdelning I ryms 20 personer. I anslutning till lokalerna finns en rastgård. Eftersom både dörrar och fönster är låsta på förvaret är gården enda möjligheten för de förvarstagna att komma ut.

– Det finns minimikrav på möjligheten till utomhusvistelse, men är det ljust ute får man hämta en anställd så öppnar vi. Man behöver säga till för det måste följa med personal ut, säger Klas Larsson och tar rutinmässigt fram nyckelknippan som sitter fast på en kedja i byxlinningen och låser upp dörren.

Gården är liten och omges av flera meter höga väggar för att förhindra rymningsförsök. På en av dem flyger en stor, röd papegoja över ett grönt landskap och turkos himmel.

– Det var en kille som satt på förvaret tidigare som gjorde den. Han hade tråkigt och frågade om han fick måla väggen.

På ena sidan finns en basketkorg och på den andra finns en utomhusmöbel att sitta på. På sommaren sätter de upp ett volleybollnät, och man kan spela fotboll, berättar han.

Ett stenkast därifrån ligger intaget. Det är dit en person som ska placeras i förvar kommer först. Den fungerar som en utomhussluss och består av en några meter lång gång mellan höga väggar. Hit förs personerna av kriminalvårdens transporttjänst eller av polisen. I ett anslutande rum möter förvarets personal dem som kommer.

– När människor kommer hit kan de vara upprivna och arga. De förstår kanske inte varför de är här och vet inte vad vi ska göra för någonting. Min upplevelse är att det brukar lägga sig efter ett tag. Men det är klart, det är inte många som är här frivilligt så att säga.

Hamza står i tv-rummet och pratar med sin vän Youcef som har suttit på förvaret i fyra månader. Det är andra gången han är förvarstagen i Flen, förra gången rymde han härifrån. På kvällen tog han sig ut genom ett fönster och hoppade. Två vänner mötte honom, sedan sprang de.

– Jag hade suttit här länge, jag ville andas frisk luft. Att komma ut igen var avslappnande.

Youcef tog sig från Nordafrika till Europa i en liten båt. Precis som Hamza kom han till Sverige för att arbeta men saknade dokumenten för att kunna stanna.

– Jag försöker att inte tänka för mycket på min tillvaro och mitt ärende, jag vill inte gå omkring och vara nervös här inne.

Youcef vill stanna i Sverige, men han vill inte sitta i förvar. Han skulle vilja gifta sig och skaffa barn. Han vill även studera, kanske lära sig ett till språk. Han berättar att han försöker plugga lite på förvaret när han använder datorn.

– Jag saknar livet utanför, att kunna gå ut och träffa mina vänner. Men de hälsar på mig ibland, de tänker på mig.

Det har blivit eftermiddag och någon brer en knäckemacka. Hamza pekar på sin ena fot som han skadade för ett tag sedan. Ett par kryckor tar honom fram längs förvarets korridorer.

– Kom tillbaka hit till Flen, hälsa på oss igen! Snart får jag ta bort gipset, säger han och rör rytmiskt på överkroppen. Då ska jag dansa salsa.

Fotnot: Hamzas och Youcefs namn har bytts ut med hänsyn till deras ärenden.