Loggan till utställningen Vad händer när vi inte längre kan gråta? som pågår i Botkyrka konsthall i Stockholm fram till 23 februari 2023 föreställer en tår. Det gör också Kollektiv Sorgs, som anordnar utställningen, logga. Kollektiv Sorg är en fristående kampanj som drivs inom det globala Amnestyprojektet Digital Disruptors. De beskriver sig själva med följande ord: ”Kampanjen ’Kollektiv Sorg’ lyfter problemet med gatuvåld och skjutningar -– och förmänskligar människorna bakom rubrikerna. Genom konst, poesi och personliga berättelser kommer kampanjen humanisera människor i orten som påverkas av våldet, samt belysa tragedin med mängden unga som dör. Att människor dör får inte begränsas till en rubrik eller ett Iinstagraminlägg, allas liv är lika mycket värda och våldet i förorten måste tas på allvar och inte avskrivas som ’problem i utsatta områden’ Det är också en mänsklig rättighet att inte utsättas för våld och få skydd om en riskerar att utsättas. ”
Just sorgen är något som knappt har fått plats i den offentliga debatten om skjutningarna. Antagligen eftersom de politiker som använt våldet som slagträ inte har haft något intresse av att väcka empati och identifikation med dem som på olika sätt lever med det, utan tvärtom har försökt plocka politiska poäng genom demonisering och avhumanisering.
Det är detta Kollektiv Sorg alltså försöker ändra på. På sitt konto på Instagram och i utställningar som den i Botkyrka konsthall men också tidigare, hösten 2022, på Sergels torg. Nyligen tilldelades de utmärkelsen Årets dörröppnare av en stiftelse som författaren och advokaten Evin Cetin tillsammans med organisation Humanium Metal har tagit initiativ till.
Utställningen Vad händer när vi inte längre kan gråta? är curerad av konstnären Mini Davarasl och poeten Alexander Zadruzny och utgår från Kollektiv Sorgs arbete med att humanisera de människor som på olika sätt drabbas av skjutningar och annat våld bortom rubrikerna och debatterna om hårdare tag. ”Vi vill lyfta mammorna, papporna, bröderna, systrarna, kusinerna, vännerna och barnen som alla har drabbats. […] Denna gång är det vi som sätter agendan där vår verklighetsbild och våra erfarenheter står i centrum och där vi får möjligheten att höja våra röster och berätta om vår sorg”, skriver de i beskrivningen av utställningen på konsthallens hemsida.
Jag besöker utställningen en vacker höstdag när det är vernissage. Höstens klara färger kontrasteras direkt när man kommer in av den sobra färgsättningen där vitt dominerar. Verken består av ordkonst, foto och film. Det är enkla, korta och rättframma berättelser som tar form. Några av de medverkande är Nicolas Lunabba , Ramatoulie Gabbidon, Faysa Idle, Diana Sinisalo, Alejandro Sinisalo, Alexander Zadruzny, Sakariya Hirsi, Saly Abdulwahid och Pim Kwampaiboon. Här finns en poetisk återgivning av ett samtal med en orolig mamma, ljudkonstverk om sorg och saknad och ett ljudkonstverk där en förtvivlad person ringer till 112. Här finns videoverk och svartvita. Vi får höra människors röster och möta deras blickar i närbild.
Utställningsytan är relativt liten och det är många människor i lokalen. Ändå lyckas verken skapa ett slags skal av stillhet omkring sig som gör att en intim känsla infinner sig mitt i flödet av besökare. Individerna och människoödena får ta plats på sina egna premisser och med sina egna ord samtidigt som utställningen bjuder in oss att känna just kollektiv sorg över alla liv som har tagit slut i förtid och föräldrar, syskon och vänner som blivit kvar. Allt medan unga människors död cyniskt används för att marknadsföra en rasistisk och repressiv politik.
Kollektiv Sorg skriver om sitt arbete på Instagram: kollektivsorg