Lite tidigare hade jag hört talas om den danska politiken mot landets utsatta bostadsområden, som pekades ut som ”ghetton”. Arbetslöshet och etniska kriterier låg till grund för vilka områden som omfattades av definitionen. Antalet sådana områden skulle minskas och metoderna var delvis kontroversiella. Bland annat talade man om rivningar av enskilda hus.
Var det att beteckna som ett kirurgiskt ingrepp i stadsbilden där de platser som hyste det odanska fenomenet fattigdom skulle opereras bort?
Politiskt mål – bättre balans i ”ghetton”
Den politik som riktas mot landets mest utsatta bostadsområden har som huvudmål att minska antalet områden som faller under definitionen ”ghetto”. Att minska utsattheten för invånare som lever i fattigdom är givetvis en god och i bästa fall solidarisk tanke.
Men ghettodefinitionen, inskriven i dansk lag, innehåller en rad problem. Som ghetton räknas områden med minst tusen invånare, mer än 40 procents arbetslöshet, en viss andel dömda för lagbrott och mer än 50 procent ”invandrare från icke-västliga länder och deras efterkommande”. Efterkommande bör förstås som barn födda i Danmark till invandrade föräldrar.
Det vägledande strategidokumentet för att minska antalet ”ghetton” har titeln Ghettona tillbaka till samhället – En uppgörelse med parallellsamhällen i Danmark (Regeringen 2010). I dokumentet förklaras bostadsområdenas problematik:
Vi ska inte acceptera parallellsamhällen i Danmark. Vi ska förändra de områden där danska värden inte har fullt fäste. […] och där en hög koncentration av invandrare innebär att många fortsätter att vara tätare knutna till det land och den kultur de eller deras föräldrar kommer ifrån än till det danska samhälle de bor och lever i. (Regeringen 2010:5).
Idag är mer än sex av tio boende i de danska ghettona invandrare eller efterkommande från icke-västliga länder. Det är inte acceptabelt. Inget område ska ha en övervikt av invandrare och efterkommande från icke-västliga länder. Och normen ska vara att det talas danska. […] Regeringen önskar en väsentligt mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena. (Regeringen 2010:15, skribentens översättning).
Formuleringarna visar på en syn där problemet ligger i själva den fysiska kroppen, i ”icke-västliga invandrares” kroppar. En invandrare är en invandrare och kan aldrig bli något annat. Inte invandrades barn heller. Skillnader mellan folk och folk understryks utan att lämna något som helst utrymme för problematisering och analys av kategorier som dansk och invandrare. Födelseplatsen avgör om du är problematisk eller inte.
Att det funnits en uppfattning om landet Danmark som kulturellt homogent, är välkänt. Med en kulturrasistisk världsbild blir den andras närvaro innanför nationens gränser oundvikligen problematisk eftersom hen är kulturellt annorlunda. Geografen Karen Wren förklarar att den danska bostadspolitiken under 1970- och 80-talen användes för att aktivt stänga ute invandrade danskar från vissa bostadsområden. I staden Ishøj infördes 1976 ett system där uthyrning av bostäder till invandrade krävde ett speciellt tillstånd. Högsta domstolen fann år 1991 systemet olagligt med hänvisning till diskrimineringslagen (Wren 1997).
Idag beskrivs ett bostadsområde som består av 50 procent ”icke-västliga” kroppar som ett parallellsamhälle som det danska samhället måste göra upp med, balansera. Hade avsikten med ghettokriterierna varit att mäta geografiskt koncentrerad social och ekonomisk orättvisa vore ett rimligare kriterium hur många elever som går ut skolan utan behörighet till vidare studier. Det är numera olagligt att tillämpa etnisk diskriminering i syfte att hindra någon från att få en lägenhet i ett visst bostadsområde. Men det hindrar inte att det finns en i lag fastslagen definition av ”ghetto” som grundar sig på etniska kriterier.
’Resursstarka’ får gå före i bostadskön
Varje år upprättar regeringen en lista på hur många ”ghetton” som finns i landet och de blir föremål för åtgärder med specifika insatser, vissa mer mjuka än andra. Förutom att skapa attraktivare bostadsområden och bekämpa kriminalitet med hjälp av bland annat videoövervakning syftar flera insatser till att stärka invånarna. Jobbcentrum upprättas för arbetslösa och invånare kan få hjälp med att hitta till olika föreningar för kultur, idrott eller annat. Det finns ett stort fokus på att stärka barn och unga.
Ett medel för att minska antalet ”ghetton” är därutöver att skapa en ”bättre balans i boendesammansättningen” i de utpekade områdena. Bostadsköerna blir då viktiga redskap för att reglera vilka som blir hyresgäster. I praktiken omvandlas målet till ett paket av hyresredskap som ska förändra invånarnas sociala sammansättning. Den danska allmännyttan reserverar en viss andel bostäder åt personer med akuta behov.
Parallellt finns planen att öka inflyttningen av arbetande, så kallade resursstarka personer och minska inflyttningen av arbetslösa, resurssvaga. Därför finns en hyresregel som innebär att resursstarka personer kan få företräde i bostadskön till lägenheter i så kallade ghettoområden.
Nationella forskningscentret för välfärd, ett forskningscenter under Socialministeriet, gjorde en utvärdering år 2012 av hur hyresreglerna påverkar befolkningssammansättningen. ”Etnisk dansk bakgrund” är en av de faktorer som emellanåt används för att definiera vilka som är resursstarka (Ellerbæk och Høst 2012:194). Således används etnisk bakgrund för att bedöma hyresreglernas framgång. Utvärderingen visar också att hyresredskapen till viss del gör det svårare att skaffa bostad åt socialt utsatta och andra med akuta behov.
Målet att minska antalet ”ghetton” borde logiskt sett uppnås om kriterierna för definitionen slogs undan. Det vill säga om man minskade arbetslösheten bland de boende – eller andelen boende som för evigt faller inom kategorierna ”dömd brottsling” eller ”icke-västlig invandrare och efterkommande”.
Legitimering av gentrifiering
Social mixing, som policyn för att uppnå balanserade bostadsområden kan kategoriseras som, används i många städer och av många regeringar runt om i världen för att skapa en mer blandad boendesammansättning. Som den svenska forskaren Karin Hedin (2010) påpekar förväntas det ha integrerande effekter när bostäder byggs för höginkomsttagare i låginkomstområden. Att göra rum för välbärgade i låginkomstområden innebär i en svensk kontext att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, bygga nya hyresrätter med skyhöga hyror och lyxrenovera de gamla som finns kvar. Men frågan är om inte de strategier som blir motiverade utifrån denna politik i praktiken gör det lättare för ekonomiskt välbärgade att få bostad på bekostnad av de ekonomiskt svagare? I fallet Danmark är de bostadspolitiska insatserna rasifierande genom sin bakomliggande problemformulering. Detta visar på behovet att diskutera vilka som tjänar respektive förlorar på problemformuleringen och de regler och insatser som den rättfärdigar.
Metoder som syftar till att komma till rätta med socioekonomisk boendesegregation genom att förändra boendesammansättningen i marginaliserade bostadsområden måste undersökas kritiskt. Möjliggör de en omstrukturering av politisk-ekonomiska förhållanden som kan få bukt med socioekonomisk orättvisa? Eller spär de snarare på en differentiering mellan invånare i marginaliserade respektive välbärgade bostadsområden och deras olika möjligheter på bostadsmarknaden?
Den amerikanske forskaren Neil Smith (2002) pekar på att förespråkare för social balans sällan om någonsin argumenterar för att vita områden ska balanseras av lika andelar personer med karibisk, afrikansk eller asiatisk bakgrund. Istället, menar han, är det allt som oftast välbärgade, vita personer som ska ”återta kontrollen” över städernas geografi. Vi hör sällan politiker säga att de mest välbärgade områdena ska ”balanseras” genom till exempel övre inkomstgränser. ”Invånare med 250 000 eller mer i årsinkomst icke välkomna”. Om social mixing tillämpas, med följden att låginkomsttagares möjligheter på bostadsmarknaden begränsas, borde motsvarande ingrepp i de välbärgade områdena vara nödvändiga ur ett rättviseperspektiv.
Liknande utveckling i Sverige
I Sverige råder uppfattningen att blandade upplåtelseformer, privata och allmänna hyresrätter, bostadsrätter och villor motverkar bostadssegregationen. Planeringsidealet om blandade upplåtelseformer används som motivering för utförsäljning och privatisering av allmännyttan. Detta leder till minskad tillgång på hyresrätter. Samtidigt får nybyggda hyresrätter så hög hyra att många inte har råd att bo i dem. Den som är beroende av hyresrätten har allt färre valmöjligheter.
På många platser i Sverige har vi sett reaktioner mot den nuvarande utvecklingen. Ett exempel är förortsorganisationen Megafonen, som sedan förra året kämpat mot privatisering av 1 300 lägenheter i Botkyrka i Stockholm genom kampanjen Alby är inte till salu. Lägenhetsbeståndet såldes nyligen till en riskkapitalist. Boende är oroliga för att detta kommer att medföra kortsiktig förvaltning med lyxrenoveringar och hyreshöjningar som kan tvinga folk att flytta. I mars publicerade organisationen en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Vi ska spädas ut, integreras. Vi räknas inte”.
När privilegierade blir vinnare i antisegregationspolitiken
Det finns två tydligt problematiska dimensioner med den politik för social mixing som tagits upp här. Den ena är när social mixing bäddar för gentrifiering med resultatet att mer och mer av det urbana rummet tillgängliggörs för höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare.
Den andra dimensionen är när politiken är rasistisk i sin problemformulering och vissa kroppar utmålas som problematiska element.
Därför behövs en kritisk diskussion om antisegregationspolitikens problemformulering, om vilka kroppar som pekas ut som icke önskvärda och om vilka praktiker som legitimeras. Annars riskerar den politik som avser att bekämpa segregation att leda till ytterligare social och etnisk polarisering.
Referenslista:
Afram, M. mfl (2013) Vi ska spädas ut, integreras, vi räknas inte Aftonbladet 2013-03-13
Ellerbæk, L. S. & Høst, A. (2012) Udlejningsredskaber i almene boligområder -En analyse af brugen og effekterne af udlejningsredskaber i almene boligområder SFI – Det Nationale Forskningscenter for Velfærd. Köpenhamn.
Hedin, K. (2010) Gentrifiering, socialgeografisk polarisering och bostadspolitiskt skifte Meddelanden från Lunds universitets geografiska institutioner Licentiatavhandlingar 10
Regeringen (2010) Ghettoen tilbage til samfundet – Et opgør med parallelsamfund i Danmark Regeringen (Publikationen kan hämtas på www.sm.dk)
Smith, N. (2002) New globalism, new urbanism: Gentrification as global urban strategy Antipode Vol. 34:3 s. 427-450.
Wren, K. (1997) Danish housing policy: The case of Labour Migrants in Ishøj i Borgegård, L. E.; Findlay, A. M.; Sondell, E. (red) (1997) Population, planning and policies CERUM report nr 5 1997 CERUM, Umeå universitet. Umeå.