RECENSION
Bok
Förortshat
Johanna Langhorst
Ordfront förlag
”Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat samhälle?” frågar sig Johanna Langhorst i ett uppslag i Förortshat. Frågan är mer avslöjande än hon tror.
Sällan har jag läst en nyskriven bok som haft så stora problem att skildra icke-vita som jämlikar. Istället för att motverka rasismen ramlar hon själv i fällan.
I Langhorsts förort är alla icke-vita snälla och godhjärtade, om än lätt enfaldiga. De icke-vita i Langhorsts förort bryr sig inte om att ha det fint hemma (de är ju ifrån Somalia!). De ”traditionella svenskarna”, som Langhorst kallar dem, är snåla och deras barn vill inte dela med sig i sandlådan.
Den enda som lyckas bryta sig ur de infantila beskrivningarna av icke-vita är Nalin Pekgul, men bara när hon citeras. Äntligen får jag möta en rasifierad person som uttrycker åsikter, aktörskap och mångsidighet, istället för att reduceras till den ädle vilden i välviljans namn.
I ett besök hos en granne är författaren noga med att påpeka den ”enorma tv:n” som dessutom lämnas på under deras fika. Boken är full av den här sortens beskrivningar, som ropar ut: dessa personer är annorlunda, men de är lika bra ändå! Och däri ligger problemet. Den här är ännu en bok som diskuterar ”de andra” istället för att inkludera. Det här är ännu en bok som, måhända oavsiktligt, avskriver förortsbefolkningen som ett folk utan aktörskap, som behöver en inflyttad ”medlem av kultureliten” för att deras liv ska få politiskt värde.
Men det säger något om bokens förmodade mål. Nämligen att ge alla de södermalmsbor en läxa som fortfarande fnyser åt Langhorsts (forna) bostadsort. Boken kan säkert röra om deras världsuppfattning så pass att de vid nästa middagsbjudning ägnar ämnet några minuter mellan huvudrätt och dessert. Men förortsbefolkningen, som inte kan ringa sina journalistvänner så fort deras bostadsort ger dem bekymmer, får ännu en gång agera fond för medelklassens förverkligandeprojekt. Jag vill läsa en bok skriven av dem istället.