Abolitionism: politik och praktik för att förändra allt

Det ska sägas direkt: abolitionism är en politisk plattform för att adressera sammanflätade problem som kräver inget mindre än nya föreställningar om, och ombyggnad av, allting och alla sociala och strukturella förhållanden som utgör faror för våra liv.

Det är en tradition av kollektivt motstånd som ställer frågorna: Vad är det som gör människors liv sårbara och vad krävs för att göra något åt det? Svaret är: ”Vi behöver ändra allt” – ”allt” i bemärkelsen att omkonfigurera allt vi har, för att kunna säkerställa jämlika, rättvisa och säkra liv för alla.

Rörelsen för slaveriets abolitionism i USA dateras till 1800-talet – åtminstone av historiker som kanske inte räknar varje individuell motståndshandling mot slaveriet till samma rörelse.

Rörelsen för slaveriets abolitionism kämpade för frihet för alla förslavade människor. Idag kan det vara lätt att se på slaveriet som en absolut ondska i det förflutna och tycka att dess abolitionism var en självklarhet. Men slaveriet och dess efterverkningar förblir på många sätt grunden till den globala ekonomiska ordning som den amerikanska historiken Cedric Robinson kallade racial capitalism. Denna förståelse pekar bland annat på slaveriets globala spridning som ett avhumaniserande ekonomiskt projekt de flesta nationalstater – och inte bara USA – drog fördel av. 

Konceptet påminner oss också, som den amerikanska geografiprofessorn tillika legendariska abolitionism-aktivisten Ruth Wilson Gilmore uttrycker det, om att ”kapitalismen kräver ojämlikhet och befäster den i rasismen”. Att förstå sambandet mellan kapitalism och rasism gör det tydligt att den abolitionistiska rörelsen i sina ursprungliga kontexter redan från början var ett projekt som handlade om både omedelbar och fullständig frigörelse av förslavade människor, och om ett internationalistiskt projekt för att förändra världen i dess helhet – med förhoppningen att skapa en ny och mer jämlik sådan.

Abolitionistisk politik idag 

Dagens abolitionistiska rörelse – som ett sätt att göra politik – behåller denna dubbla vision. Det vill säga att fokusera på specifika och konkreta kamper och samtidigt inse att endast en gränsöverskridande och internationalistisk politisk horisont kan adressera den sårbarhet vi delar.Den nutida abolitionistiska rörelsen har rötter över hela världen (ja, även i de nordiska länderna) och berör olika politiska och sociala frågor såsom polisabolitionism, abolitionism av dödsstraff, fängelsesystemet, skuldsättning, klimatorättvisa, gränser och alla andra organiserade former av våld.

 De mest omdebatterade och centrala projekten i den nutida abolitionistiska rörelsen är fängelse- och polisabolitionism – avskaffandet av fängelse- och polissystemet, straff och övervakning, genom skapandet av varaktiga och alternativa system. Vid en första anblick kan sådana projekt verka chockerande, överraskande och orealistiska. Man kan reagera med att fråga: 

”Är abolitionister så naiva att de inte förstår att människor ständigt skadar varandra? Och upplever inte de känslan av att vilja straffa någon som skadar dem? Förstår de inte att det är på grund av sådana grundläggande faktum som vi behöver ett system för att gripa och straffa dem som gör andra illa?” Självklart, det krävs en särskild sorts geni för att missa sådana uppenbara poänger. Och nej, abolitionister missar dem inte. 

 Till att börja med: abolitionister talar om skada och social skada i stället för kriminalitet. Kriminalitet är en komplicerad, politisk kategori som varken är tydlig eller rättvisande. Kriminalitet är en politisk kategori, inte något naturligt givet. Vad som ansågs vara en straffbar handling igår kan betraktas som en skyddad rättighet idag, och vad som betraktas som en lagstadgad skyldighet vid en tid kan ses som en avskyvärd handling vid en annan. 

Dessutom täcker inte kriminalitet det språk vi behöver för att tala om de situationer där vi skadar varandra. Kriminalitet adresserar bara i en begränsad bemärkelse den skada som åsamkas en person av en annan. Dagens ramverk för brott och straff i världen tar inte hänsyn till de olika behoven och önskningarna hos brottsoffer eller förövare, och inte heller kan det erkänna eller åtgärda de större konsekvenser som destruktiva våldsamma beteenden och straff har för familjer, grupper och samhällen.

Kriminalitetsdiskurserna isolerar varje skada från den större sociala kontext som orsakat den och också påverkas av den. Till exempel kan problemet med mord på kvinnor inte lösas genom att låsa in en enskild mördare. 

Inte heller adresserar straff den bredare sociala påverkan och otrygghet som kvinnomord orsakar bortom platsen för den ursprungliga skadan. På så vis är synen på världen genom kriminalitetens och straffets vokabulär reducerande. ”Skada” och ”social skada” är ett mer omfattande sätt att tala om våldets komplexitet. 

Abolitionister påpekar att straff, snarare än att göra oss trygga faktiskt har del i att skapa otrygghet för många människor. Att hålla ”kriminella” i fängelse skapar inte trygghet utan förflyttar skada bort från offentligheten och in bakom fängelsets murar och galler.

Straffets enda funktion är att tillfälligt hindra en individ från att göra skada utanför fängelset. Skadan som ägde rum i samhället fortsätter ofta inne i fängelset. Det finns inte heller någon anledning att tro att man genom att straffa någon med fängelse på något meningsfullt sätt skulle hindra en annan person från att åsamka andra människor samma skada. Det garanterar heller inte ens att samma person inte skulle begå samma handling igen när strafftiden väl löpt ut. Enligt Kriminalvården begår 30 procent nya brott inom tre år efter frisläppandet.

Att förstå detta som frågor för polis och rättsväsende, i stället för att reparera de sociala skador som orsakas av våldsamma handlingar, gömmer undan och raderar centrala frågeställningar kring skadliga beteenden och reproducerar synen på dem som en konflikt mellan individ och stat. Frågan som hellre borde ställas är med Ruth Wilson Gilmores ord: Under vilka sociala omständigheter är människor mer benägna att skada varandra? Och vad behöver ändras?

Enligt ett abolitionistiskt synsätt är det som förhindrar en lösning på det uppenbara faktum att människor skadar varandra – förr eller senare, på något sätt – det organiserade våldet i form av fängelse, polis och straff. 

”Lusten att straffa någon som har gjort dig illa är en verklig känsla. Men det samhälle vi vill skapa kommer inte uppstå ur ett bättre system för straff. Snarare är det bestraffning som leder människor till slutsatsen att det bästa sättet att hantera problem är att döda det.” Ruth Wilson Gilmore (red. övers.) 

 En abolitionistisk vision ställer frågan vilka andra sätt det finns att hålla människor ansvariga, som inte förlitar sig på straff men samtidigt adresserar all skada som en våldsam handling orsakar.

Abolitionism är ett projekt som ifrågasätter idéer som tagits för givna. Det handlar om att avvisa föreställningen om att saker måste fortsätta vara som de är eftersom vi inte vill eller har tid att tänka annorlunda. Eller som den norske abolitionisten Thomas Mathiesen skulle säga: det handlar om att adressera den maktlöshet som manifesteras i passivitet, upprepning av det välbekanta och okunskap om de egna intressena, om orsaken till problem och om hållbara alternativ. 

Abolitionism är att kreativt föreställa sig alternativ till de begränsade och skadliga praktiker och lösningar som idag används för att motverka social skada. Abolitionism är inte ett negativt projekt som handlar om att nedmontera allt och sitta på dess ruiner och hoppas på ett mirakel. Det handlar i stället om att säkerställa att vi har det vi behöver för att kunna garantera frånvaron av omständigheter, institutioner och ekonomiska strukturer som orsakar snarare än motverkar skada. 

De lösningar som abolitionism tillhandahåller är specifika för varje kontext. När det gäller skada på individuell nivå är det oftast fattigdom, osäkra familjeförhållanden, psykisk ohälsa, brist på framtidsutsikter och social exkludering som får människor att använda destruktiva lösningar i sina sociala interaktioner. Beträffande miljöförstöring behöver skalan på lösningen vara transnationell och förändra de globala ekonomiska system som förlitar sig på exploatering (av mänskligt arbete och av miljön). Vad gäller gränser pekar en abolitionistisk vision på den historia av exploatering, apartheid och kolonialism som gav upphov till ett globalt system där människors rörelsefrihet begränsas, och begär inget mindre än att föreställningen om våra politiska och sociala arrangemang som utgår från nationella identiteter och nationalstater ska ändras.

Att förändra allt och föreställa sig allt förändrat är helt klart inte en lätt uppgift. I denna uppmaning att på ett kreativt sätt förändra och återuppbygga allt är abolitionism ett internationalistiskt politiskt projekt som omfattar ett flertal sammanlänkade kriser: klimat, virus, statligt våld, statens negligering av migranter och fattiga etc. Genom att se till specifika behov och lösningar hos varje gemenskap och kontext, omfattar abolitionism praktiska lokala steg tillsammans med en större strategi för framtiden.

Om att introducera ”abolitionism” i det svenska språket 

Trots att de nordiska länderna har haft framträdande kritiska röster i den kriminalpolitiska debatten, i synnerhet genom gestalter som professor Thomas Mathiesen, som har varit en källa till inspiration för abolitionistiska pionjärer som Angela Y. Davis, har inte en abolitionistisk begreppsapparat, som ett sätt att göra politik, blivit översatt i någon större skala till det svenska språket. Därför är det vår förhoppning att detta nummer kommer bidra till att introducera termen ”abolitionism” i den svenska vokabulären, med dess tillhörande konnotationer, föreställningar, historia, politik och akademiska kunskap. 

I detta nummer kan du läsa om rörelsen för fängelseabolitionism i de skandinaviska länderna, debatten om polisabolitionism i Norge, abolitionism av gränser, och om lokala visioner för att skapa trygghet utan att använda statligt våld, och en minnestext om Thomas Mathiesen – en pionjär inom fängelseabolitionism. Den här listan är på intet sätt fullständig och täcker inte alla aspekter av abolitionism, men vi tror att den öppnar för en bra start.