Reflektion efter valet 2014

När jag tittar ut genom mitt fönster har höstlöven börjat gulna och falla från träden på min lilla innergård vid Möllan. Allt i mitt närområde är sig bedrägligt likt, mångkulturen blomstrar, torghandeln är igång som vanligt, kvartersbutiker och restauranger säljer sin blandning av asiatiska och svenska varor och i min trappuppgång är vartannat namn utländskt. På ytan är allt som det brukar, men i grunden känns det ändå förändrat, mitt område är nämligen utsatt för hot. Samma hot som resten av Sverige försattes under efter valet den fjortonde september. Hotet heter Sverigedemokraterna.

När jag slog på tv:n på morgonen efter valnatten möttes jag av det värsta tänkbara scenariot på den politiska kartan. SD, de djupt rasistiska, kvinnofientliga, hotfulla och våldsbenägna Sverigedemokraterna, hade över en natt blivit Sveriges tredje största parti och dörrarna hade öppnats på vid gavel för de främlingsfientliga krafter som sedan länge lurat under ytan på den borgerliga ”idyllen”.

Tyvärr kunde jag inte ens känna att jag blev överraskad. SD har sedan länge smugit in sitt sätt att se på världen. Under de senare åren har de betett sig som Egyptens gräshoppor, de har ständigt varit närvarande i TV-debatter och tidningsintervjuer. På bloggar och kommentatorsfält har de utmålat sig själva som offer och åberopat yttrandefrihet och demokrati vid varje protest som försökt belysa deras verkliga agenda. De har spunnit ett nät runt Sveriges arbetslösa och de som är rädda att förlora sina jobb. Många har lyssnat och valt att vifta bort det underliggande budskapet: Människor har inte samma värde, punkt slut. Invandrare och åsiktsmotståndare är mindre värda än ”etniska svenskar” och SD-anhängare.

Utöver detta har också en klar hotbild vuxit fram ute på nätet. Journalister och oliktänkande har hotats till livet och SD:s försök att framhärda med bilden av sig själva som ett parti med noll tolerans mot rasism har känts mer och mer ansträngd. Ser inte väljarna detta, eller väljer man att blunda för det faktum att vi fått in ett parti i Sveriges riksdag som i slutändan kommer att förakta och förfölja alla som inte delar deras människosyn? Sorgligt nog är det nog så att SD:s retorik fungerat och att många valt bort att titta närmre på deras bakgrund i nazistiska organisationer eller helt enkelt trubbats av och slutat ta till sig de rasistiska uttalanden som spritts på nätet. Den trådslitna gamla offerkoftan som SD också ibland valt att ta på sig, har även den visat sig vara effektiv, trots att den har kvar en del bruna fläckar som inte kunnat tvättas bort

Det är naturligtvis så att det är Sveriges befolkning och inte SD som är offren. Vi har tagits på sängen av ett parti med nazistiska rötter som inte gjort upp med sitt förflutna, utan tvärtom planterar nya frön av hat och misstänksamhet i vår svenska mylla, särskilt i Skåne som ju alltid varit lite extra bördigt. Om vi inte börjar läsa på och lär oss vår egen och Europas historia kommer vi snart att stå maktlösa mot den fiende som hotar oss inifrån vårt eget parlamentariska system. Kanske borde vi under en period stänga av Facebook och alla dokusåpor och matlagningsprogram och i stället gräva ner oss i böcker som kan förklara vår samtid för oss eller bara lyssna extra noga till Jimmie Åkesson nästa gång han deltar i en debatt? Hatet mot det okända lyser fram mellan raderna och man behöver bara göra sig lite extra lyhörd för att höra det.

Dörren till ondskan har öppnats och det är upp till oss att stänga den innan det är för sent.