En ny humanism

Den 15 juni satt ett sjuttiotal personer på Litteraturhuset i Göteborg för att lyssna på den för många betydelsefulla kulturforskaren professor Paul Gilroy. I sin föreläsning The Challenges of an Offshore Humanism diskuterade Gilroy det senaste årets migrationshändelser – då fler än vad omvärlden hade kunnat ana har varit och är på flykt – och förutsättningarna för solidaritet i nyliberalismens tidevarv. När dessa människor i nöd beskrivs i termer av siffror, eller som en ”svärm” likt insekter (Gilroy citerar David Camerons uttalande), eller ännu värre: som bärare av krisen, ser Gilroy hoppet i den ”banala godheten”, som ett sätt att låta humanismen segra. Han exemplifierar med räddningsaktionerna på Medelhavet. Häri ser han möjligheten till nya band som kan knytas mellan människor, om än utifrån ett, till en början, ojämlikt förhållande, där en räddar och en annan blir räddad. I anslutning till hans vistelse i Sverige fick jag möjligheten att samtala med honom för att vidare diskutera de teman som berördes i föreläsningen.

Majsa Allelin (MA): Å ena sidan har vi en tilltagande fascism runt om i samhället och i världen, å andra sidan har vi det att stora delar av samhället propagerar för ett slags nyliberal mångkulturalism, som på många sätt hindrar den verkliga antirasistiska rörelsen vars föremål måste vara den strukturella rasismen. Tror du att det går att förena antirasismen och den liberala hållningen? Är det strategiskt viktigt i dagsläget? Och hur ser situationen ut i Storbritannien?

Paul Gilroy (PG): Jag tror att det som just nu pågår i England är en situation där det i våra svarta områden, särskilt bland den unga befolkningen, finns en utbredd uppfattning om att de är ansvariga för sina egna öden. Det är som att de också gillar den känslan. De tycker om det förhållande till en själv som nyliberalismen har att erbjuda. Det är ungefär som den där känslan när du är på gymmet eller något liknande; din kropp blir din uppgift, som Bauman sa för några år sedan. Så ditt öde blir din uppgift, och det är ditt förkroppsligade liv, men det handlar också om ditt personliga ansvar. Det här tror jag är ett fult knep, att låta folk tro att de har ödet i sina egna händer, men samtidigt är det en väldigt populär tanke … Jag är väldigt fientligt inställd till det här synsättet … Jag tror vi håller på att förlora den här kampen. Kanske har ni den här med, föreställningen om entreprenörskap, föreställningen om personlig frihet, den här typen av nyliberalt förhållningssätt till en själv. Inte minst är det en väldigt populär inställning i invandrargrupper, av uppenbara anledningar. Kommer du ihåg OS i London för fyra år sedan? Då pågick en intensiv debatt om på vilket sätt vår nation representerade oss. En av de viktigaste frontfigurerna för den nya multikulturalismen i Storbritannien var en ung atlet med blandad etnisk familjebakgrund, Jessica Enes Hill, som på bara ett ögonblick blev rekryterad till att vara ambassadör för ett stort hälsoföretag. Och vad sysslade företaget med? De sålde privat sjukvård! Multikultiskillnader har ett starkt värde i den nyliberala transformationen av välfärdsstaten, och det som händer nu är att folk verkligen tar till sig det, det känner jag är riktigt deprimerande. Argumentet för detta är ett slags ”kapitalistisk realism”, och med det menar man att det inte finns några alternativ. Folk blir verkligen förvånade när man påminner dem om att vi historiskt sett haft andra sätt att ordna samhället på.

MA: Tror du att den här synen på en själv har att göra med en förlust av politisk makt?

PG: Jo, på vissa sätt tror jag det, men det har också att göra med livsområden där människor erfar makt. Du vet, det är lite som intagna män, möjligen kvinnor med, som bygger sina muskler på gymmet hela dagarna, som ett sätt att hantera livet och tiden. I takt med att våra communitys blir till ett slags fängelser och fängelser till ett slags communitys, för att låna ett uttryck från Loïc Wacquant. Om människor känner sig inlåsta på sina egna områden kommer de ju ändå vilja utöva makt över det de kan ha kontroll över; det kan vara den öppning till omvärlden som en dator erbjuder, det kan vara kontrollen över den egna kroppen, den kroppsliga, eller den fysiska existensen genom att exempelvis bygga muskler, eller så kanske det sker genom att misshandla ens partner eller barnen. Man letar efter ett läge där man får känna frihet och makt.

MA: Hur tror du den här situationen påverkar de antirasistiska formuleringarna och strategierna?

PG: Ja, alltså, det som är intressant här är att med idén om en själv som det fria jaget kommer också en typ av postrasial syn på jaget. Du vet, vi har ju svarta konservativa som hävdar: ”Nej jag är inte svart, jag är en individ! Jag är en man som själv kontrollerar sitt öde, och det här att försöka placera mig som en rastyp är bara anakronistiskt – det kanske betydde något förr men det fångar inte min existens i världen i dag!”

Jag frågar Gilroy om hur han ser på att enskilda individer lyfts fram som goda exempel och på så sätt legitimerar ett system som framhåller individer och inte kollektiv.

Han håller med om att tendensen finns, men vill också betona de enskilda individernas egen entusiasm.

PG: Jag skulle vilja gå förbi det lite… Det jag vill säga är att människor i våra mångetniska områden verkligen hyser en entusiasm för nyliberala idéer om ett postrasialt liv, eftersom ett postrasialt liv är ett liv utan rasism, vilket är väldigt tilltalande. Idén om att vara en som har kommando över sitt eget öde är på flera nivåer – fenomenologiskt, erfarenhetsmässigt, psykosocialt – väldigt kraftfull och attraktiv. Att det inte skulle finnas några strukturer som hindrar dig, begränsar dig, beskär ditt liv. Och denna idé är inte bara utbredd bland de privilegierade, många förtryckta grupper finner det vara en av de mest tilltalande bilder som livet har att erbjuda.

MA: Då blir jag lite nyfiken på hur du tänker om akademins roll i detta. I går nämnde du ju spänningen mellan att å ena sidan vara en akademiker, å andra sidan en intellektuell. Universitetet är ju en plats som premierar individen för dess ”enskilda” prestationer samtidigt som det är en plats som är förknippad med frigörelse och som fungerar som en plattform för att förändra samhället. Är akademin en plats för förändring?

PG: Jag kan tänka mig att situationen för minoriteter här liknar den i England … Jag skulle till exempel bli förvånad om dessa människor gick kurser i black studies. Generellt sett tror jag att de vill ha en examen och sedan tjäna pengar. Jag bor i närheten av universitetet i London, och där på Handelshögskolan går det nästan bara svarta som vill bli entreprenörer. Alltså, jag vill inte argumentera mot akademins frigörande potential, men mindre bemedlade grupper kommer antagligen inte ta en massa lån för att plugga på universitetet för a
tt sedan lära sig bli kritiska till världen, de har en kritik av samhället redan som det är! Och du förstår, deras kritik av omvärlden impliceras redan genom deras studieval: att i framtiden bli så rik och privilegierad som möjligt, att öka 
sina livschanser. Därför väljer de flesta att studera ekonomi, marknadsföring, IT och liknande. Samtidigt har vi ju en rörelse, du vet, som ifrågasätter och säger: Varför är inte min professor svart? Varför är min kursplan så vit? Och så vidare, vilket såklart är bra grejer, men jag tror att de som ställer dessa frågor till viss del missar poängen … Jag tror att denna rörelse sysslar med ett slags lyxproblem; det funkar på Oxford men tilltalar inte de fattigare studenterna, som verkligen fått kämpa för att ha ett mainstreamliv. Den senare gruppen vill ha sådant som associeras till kändisskap, glamour, makt och pengar … pengar, vulgära pengar, det är vad de vill ha … ja men Zlatans bil, typ! Det är en bra symbol för den nyliberala tidsandan. Att då försöka erbjuda de människorna någon sorts terapeutisk utbildning, baserat på ett antagande om en viss marginaliserad identitet, är därför att missa poängen enligt mig. Det gör mig ledsen att tro så, men kanske är deras strävan efter mainstream deras sätt att förändra världen på?

MA: Hur är dina egna erfarenheter av att vara akademiker och arbeta med dessa frågor? Hur förhåller du dig till frågorna?

PG: Uppenbarligen vill jag se detta falla. Jag är en utopist så till den grad att jag tror att det är vårt uppdrag att spekulera om hur världen kan bli bättre. Jag är inte i en situation där jag är låst av en kapitalistisk realismlogik, det hoppas jag i alla fall inte. Jag tror att det är vårt jobb att göra världen bättre, och det är det vi försöker göra. Det handlar om att skapa förutsättningar och nya alternativ som, enligt min mening, är förbundna med en kritik av kolonialismen och imperialismen, en kritik av slaveriet, eftersom dessa – likt andra historiska händelser – innebär ett ansvar och en plikt nu. Ett ansvar som jag värderar högt. Som akademiker är jag verkligen priviligierad,
 i att jag ens får vara där och arbeta där. Men innebär det att
 jag blivit tagen på allvar av mina kollegor genom åren? Nej, självklart inte. Om man skriver om dessa frågor utifrån en postkolonial kritik, om man kritiserar och försöker göra omskrivningar av den dominerande antropologin, kritiserar denna politik, sociologi, historia, denna filosofi, denna konsthistoria, om man försöker sätta ihop dessa trådar för att förstå hur kolonialismen verkat och verkar i världen, kommer folk hävda att du inte har rätt att tala om dem, att du inte är en seriös forskare. Hur raskritisk du är skulle jag säga motsvarar hur oseriös du uppfattas som… Så ja, det har jag fått hantera i mitt liv en hel del.

MA: Har detta att göra med det ökade sofisteri du nämnde i din föreläsning? (I sin föreläsning nämnde Gilroy att det finns en hållning inom akademin som kan beskrivas som pedantisk, nitisk och möjligen introvert på så sätt att man sysslar med ordklyveri, eller som det så uttrycksfullt heter: ”en tvist om påvens skägg”.) Och kan man kalla det för ”skepticism”?

PG: Ja, det är en sorts skepticism, och kanske är den kopplad till de psykologiska och erfarenhetsmässiga försöken att låta något vara stabilt i en värld där du översköljs av intryck varje gång du går in på datorn. Kanske är det ett sätt att hålla en armlängds avstånd, att denna extrema skepticism eller distansen eller vad man ska kalla det, är ett svar på pressen att hänga med … Jag vet inte riktigt, jag undrar. Kampen mot allt detta innebär att vi måste engagera oss i den nya humanismen på något sätt, vilket jag tror skeptikerna inte vill kännas vid, de missar liksom ett steg: kritiken av den rasistiska ordningen, som ju trots allt är den inneboende räddningen för humaniora. Det här är med andra ord inte bara en uppgift för minoriteter. Man måste börja se humaniora och samhällsvetenskapen på ett annorlunda sätt. Detta gäller förvisso även hjärtkirurger, biologer, medicinsk vetenskap och andra naturvetenskapliga områden! Det är såklart en väldigt stor uppgift vi har framför oss, men vi har också mycket material, många intellektuella från den koloniserade världen, från antikoloniala kamper, från den svarta politiska världen,
 som har arbetat med frågorna i hundratals år nu.

Det får mig att tänka på de senaste årens debatter om den så kallade identitetspolitiken, om politiskt tolkningsföreträde och sanningsanspråk. Jag frågar därför Gilroy om man kan förstå den nya humanismen som en ny typ av universalism, men möts av ett ganska bestämt och mer problematiserande svar.

PG: Jag försöker att inte använda begreppet ”universalism”… I en av mina böcker, förklarar jag detta mer ingående. Som [Aimé] Césaire säger behöver vi en ny typ av humanism att omfamna världen med, och det är vår huvuduppgift att arbeta för det. På så sätt kan vi skapa ny historia och nya begär och omorganisera och omforma människan, i ljuset av en antirasistisk kritik.

MA: Så det är snarare ett historiskt begrepp?

PG: Jag tror det. Dessutom tror jag att folk generellt ser på universalism som motsatsen till partikularism, medan någon som Senghor skulle säga att universalism och partikularism inte är varandras motsatser i den här världen, de är inte antagonistiskt konfigurerade. Vi är universella och partikulära på en och samma gång.

MA: Okej, slutligen, vilken fråga anser du är den viktigaste som vi står inför just nu?

PG: Åh, jag är ju en europé. Jag vill rädda Europa från sig själv och kom tillbaka hit för att jag vill se att Europa ombildas. Jag skulle kunna ha ett riktigt privilegierat liv på något elituniversitet i USA, där jag tidigare var verksam, men jag ville komma tillbaka till ombildandet och transformationen till ett Europa där vi inte behöver vara fobiska eller känna att vi förlorat något… antar att det är det jag försöker diskutera i min bok Postcolonial Melancholia … Jag ville rädda Europa från dess postkoloniala melankoli och jag vill fortfarande göra det.

Det är därför jag är här.

 

Bländad

– Det handlar om att förstå hur vithet strukturellt överordnas, om white supremacy, säger Irene Molina, som är professor i kulturgeografi med många års kritisk rasforskning bakom sig.

Syftet är inte att kritisera den vita hudfärgen i sig eller dela upp skuldfrågor mellan raser, utan att synliggöra vithetens privilegier och avslöja hur vitheten reproduceras.

Men hur förs en sådan laddad fråga som belysande av vithet upp i vithetsdominerade sammanhang, där den dessutom förlorar sin poäng om den slutar vara obekväm och jobbig? Konstnärerna Johanna Gustavsson och Zafire Vrba som driver FAGS – Feminist Art Gallery Solidarity – har nyligen genomfört sin fjärde kurs om vithetsnormer, Bländad, för konstnärer som inte själva upplever att de utsätts för rasism. De tidigare har hållits i Stockholm, denna gång gick kursen i Göteborg.

Johanna Gustavsson blev först inspirerad av den amerikanska föreläsaren och fotografen Tia Cross när hon försökte hitta sätt att jobba praktiskt med begreppet intersektionalitet. Tia Cross har genom en mängd projekt och kurser för såväl vita som rasifierade personer arbetat med att omsätta kritisk rasteori till praktisk handling. Arbetet har handlat om att belysa maktstrukturer och främja kommunikation mellan olika grupper i USA, främst på ett lokalt och regionalt plan kring Cape Cod strax söder om Boston. Johanna berättar att det var Tias rasifierade partner, engagerad i The Combahee River Collective, som gjorde henne uppmärksam på hur ansvaret för synliggörande av vithetsskapandet ligger hos vita personer. Ett ansvar som också handlar om att ta hand om processerna kring upptäckten av egen vithet i egna grupper och inte ta tid, plats och kraft från andra antirasistiska forum.

– Men när jag tänkte kring vithet fattade jag bara inte hur det skulle kunna tas upp i Sverige, säger Johanna Gustavsson. Det verkade helt omöjligt att prata om, det fanns inget språk.

– Det finns i det närmaste ett konsensus inom den antirasistiska rörelsen om att det är viktigt att lyfta frågor om vithet och begreppsliggöra dem, säger Irene Molina, som snabbt blev ett viktigt bollplank för arbetet med Bländad och även har hållit i flera gästföreläsningar.

Men att behovet av att diskutera vithet är en etablerad sanning både bland vithetspriviligerade som vill arbeta antirasistiskt och hos rasifierade som arbetar med frågor om rasism, gör inte ämnet mindre svårhanterligt eller oundvikligen laddat. Dels för dem som tvingas se sina egna privilegier och dels för dem som ser andras privilegier hela tiden och blir provocerade av att återigen se vita människor ta sin makt i bruk.Arbetet med kursen har kantats av kritik och varit svårt och jobbigt, berättar Johanna och Zafire. Avgörande har varit att hitta språk och skapa kommunikationsnätverk.

Konstnärernas bas, FAGS, har som grundläggande idé att på olika sätt och med hjälp av feministisk pedagogik dekonstruera och synliggöra maktstrukturer. På sin hemsida formulerar de sin verksamhetsgrund, som börjar:

FAGS är en överlevnadsstrategi.

Vi har startat FAGS för att slippa rätta oss efter högerpatriarkatets kulturpolitik.

För att slippa förhålla oss till vita kuber, vita rum och vita män.

Vi har startat FAGS för att vi behöver få luft.

– Inom konstvärlden är klass och hudfärg väldigt … Johanna Gustavsson letar efter rätt ord.

– Ovarierat, säger Zafire Vrba.

Konstnärerna är intresserade av alla slags maktstrukturer, men frågor om vithet kom att bli ett område de fokuserade på, då det på samma gång är en oerhört dominant struktur och en struktur osynliggjord till den grad att den nästan inte kan diskuteras.

– Vi ville skapa ett konstrum där vi kunde ta itu med vithetsnormen, säger Johanna Gustavsson. Vi skrev in det som en betydande punkt i vårt gemensamma arbete, men det är en sak att definiera det teoretiskt, och en helt annan sak att arbeta med det rent praktiskt. Det visade sig vara mycket svårare än vi hade tänkt.

Det första försöket gjordes med att skapa en varierad arbetsgrupp till FAGS första utställning. Men själva konstrummets vithet, och villkor som handlar om klass vilket kokar ner till tid, pengar och möjligheter att delta, utmynnade i att arbetsgruppen i slutänden var övervägande vit.

Slutsatsen blev att det var nödvändigt dels att vara medveten om rummens betydelse och historia, och till exempel använda sig av ABF:s lokaler eller andra icke-konstförknippade rum för att skapa trygga och välkomnande miljöer, och dels att tänka intersektionellt och agera utifrån ett perspektiv som också inbegriper klass. När det gäller vithetskurserna har klassperspektiv varit viktigt som en grundläggande förståelseram.

Konstnärerna menar att diskussionen om hur maktstrukturer samverkar kan göra det lättare att förstå vithetsnormer för den som själv ofta känner sig utsatt och maktlös utifrån andra maktordningar.

– Kursen går in på hur hudfärg hänger ihop med klass, hur en person vars hudfärg rasifieras ofta slentrianmässigt ses som en person med lägre klass.Att förstå sitt eget handlingsutrymme är en viktig del. I lägen där en själv känner sig förtryckt finns inte samma handlingsutrymme som när ens röst blir lyssnad till.Att endast fokusera på en maktordning i taget ger inget effektivt analys, det krävs solidaritet för att kunna jobba intersektionellt, säger Johanna Gustavsson.

Trots att det kändes som ett omöjligt ämne och kritiken från vissa håll har varit hård, utformades en kurs på mellan 8-10 träffar som nu hållits i svenska sammanhang under två års tid. Och efterfrågan är stor. Den senaste kursen blev fullbokad inom 24 timmar.

Zafire Vrba tillägger att de nu, när kursen börjar få spridning, märker hur vithetsnormer påverkar förfrågningarna om att föreläsa om rasism i andra sammanhang.

– Det verkar lättare för någon som inte rasifieras att boka oss som upplevs som vita när en vill prata om rasism. Vi slussar folk vidare till bland annat Interfem med frågor som rör erfarenheter av rasifiering.Till våra Bländad-kurser kommer de som vill undersöka och motverka sin egen position som medskapare av normaliserad vithet.

– Det kan vara väldigt tryckt stämning under kursen, berättar Johanna Gustavsson. I takt med att deltagarna upptäcker sin vithet och hur bländade de har varit av den, skapas mycket ångest.

Men kurserna är inte tänkta att vara terapeutiska eller förlösande, utan en vägledning för att aktivt kunna arbeta mot konventionell reproducering av vithetsnormer.

– Det är inte så viktigt att hitta någon samhörighet i våra grupper. Det handlar om en konstruktiv konflikt som vi vill ska leda till handling, säger Johanna Gustavsson.

Konstnärerna påpekar att det är viktigt att inte fastna i vit skuld. De beskriver skuld som ett okonstruktivt läge. Genom att skapa en pedagogisk ram vill de istället arbeta vidare med kursdeltagarna, som förväntas gå in med intentionen att förändra någonting, så att de kan försöka bli användbara allierade i den antirasistiska kampen.

– Vi ger konkreta tips på hur man kan jobba, säger Zafire Vrba.

Ett exempel är en övning i form av en hemläxa där deltagarna ska intervjua en person nära dem om vithet. Poängen är dels att se vitheten i det sociala nätverket kring ens egen person, dels att bli tvungen att hitta ett språk som gör intervjun möjlig.

– Mycket handlar om att hitta ett språk som saknas, säger Zafire Vrba, som jämför med hbtq-rörelsens kamp för att befästa ord som ”heteronorm” och ”cis” för att kunna prata om förtryck och maktrelationer.

Kursen innehåller flera andra delar, bland annat en historisk del som diskuterar uppbyggnaden av den koloniala världsbild som vi idag förhåller oss till. Genom texter och filmer försöker konstnärerna få deltagarna att bli varse om lägen där de behöver ta ett steg tillbaka och ge bort privilegier. Kursen tar även in gästföreläsare med egen erfarenhet av rasifiering.

Men kursen har kritiserats från flera håll. Vid tidpunkten för intervjun med FAGS är de båda konstnärerna tydligt tagna av två hårda konflikter som fått dem att undra om de driver ett projekt som aldrig borde startats.

– Vi har fått stark kritik på Facebook, som genom en snöbollseffekt blev till långa arga trådar av hårda omdömen. Kritiken bygger i huvudsak på ett missförstånd om att kurserna är vitseparatistiska. Det är de inte, men jag förstår att man blir provocerad om man uppfattar det så. Varför skulle det behövas ännu ett vitt rum? Kurserna är vanligtvis separatistiska för feminister eftersom vårt galleri är feministiskt separatistiskt. Sen vänder vi oss till feminister som inte själva blir utsatta för rasism, det är inte samma sak som vitseparatistisk, säger Johanna Gustavsson.

– Varken vithet eller rasifiering är ju en absolut definition, säger Zafire Vrba, som pekar på hur hens eget namn ofta leder till rasifiering, men att hens person passerar som vit.

– Vem som tillåts definiera gör en jättestor skillnad. Det är en själv som upplever om en blir utsatt för rasism eller ej. Den som inte blir det behöver verktyg och kunskap för att kunna hantera sina privilegier. Men kritiken säger något om hur akut situationen är. Den som har egen erfarenhet av rasifiering är ofta otroligt frustrerad över vit okunskap och blir sjukt provocerad av vad en uppfattar som skapandet av ännu ett vitt rum. Vi kan förstå det, säger Johanna Gustavsson.

Den andra kritiken kom från en kulturinstitution som köpte in kursen, men efter två kurstillfällen gav konstnärerna kicken. Just den kursen var obligatorisk för dem på arbetsplatsen som saknade egen erfarenhet av rasifiering och frivillig för de andra.

– Det blev väldigt mycket diskussioner som handlade om att deltagarna upplevde att de inte kunde prata fritt. Vår poäng var att språk inte är neutralt, men de kände sig censurerade och gick i försvar. ”Nu sitter jag här och kan inte säga vad jag tänker.” Men det är ju en form av vithetsuppvaknande och i grunden positivt, säger Johanna Gustavsson. ”Är det första gången du känner så?” undrade vi. Många uttryckte sig med ord som ”Du fattar vad jag menar?” Och vi svarade: ”Nej, vad menar du? Säg vad du tänker så att vi tillsammans kan diskutera vad det innebär.”

– Ett exempel på ett ord som dök upp i diskussionen var ”invandrarbutik”. Då frågade vi vad det betyder, vad tänker en att det är för människor som driver butiken och vad förväntar vi oss av dem inom förförståelsen att de närvarande i rummet ska fatta vad som menas?

– En kunde copy-paste:a den makt som deltagarna besatt i sitt vanliga jobb på institutionen, på det utrymme de tog under kursen. Ledningen pratade nästan hela tiden. Vi ville motverka det och använde vår feministiska pedagogik för att balansera samtalen.Till exempel ville vi dela in diskussionerna i små grupper. Då fick vi höra att vi inte kunde hantera storgruppsamtal och sas vara ett skäl till att vi fick sparken, säger Zafire Vrba.

Johanna Gustavsson och Zafire Vrba vrider sig båda i soffan. Tittar ner i marken och försöker formulera känslan av att inte nå fram och få sparken.

Jag får bilden av att ni i ert arbete medvetet går motströms i en flod av seg maktgyttja utan synligt slut. Och sedan blir ni chockade av att ni stöter på motstånd?

Konstnärerna skrattar till.

– Jo, det kan kännas så. Och nej, vi är egentligen inte förvånade. Men just nu har det varit så massivt. Vi saknar inte heller stöd då vi har band till exempelvis Irene Molina och andra antirasistiska kollegor som hjälpt oss med kursen. Vi har kontakt med en rad intressanta föreläsare och drivkraften är att arbetet känns nödvändigt. Det här var det bästa vi kunde komma på att göra just nu, kanske visar det sig att det inte var så bra om några år, då får vi lära, ändra oss och göra nåt annat.

– Det är heller ingen slump att vi som konstnärer utformar detta som en kurs nu.Tiden kräver det.Vi tror inte att ett performanceverk på två timmar kan förklara vithet i dagsläget. Men det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra.

Ordningen

Det här betyder omänniska det här betyder lydnad det här betyder straffhållning. En kropp byttes.

Det här är ett avtal om företeelse.
Det här är översättning av hud och ljud i allas vätskeomlopp.

En hudyta där hudens artspecifika mönster sprids och degenererar. Fläckar.
Transplanterar. Byter ut oss.
Överför.

Sötebröd är alltid sötebröd.

Orena.
Smittar men tvättas.
*
inte mer våld än vad lagboken kräver inte mer våld än vad agboken kväver inte mer våld än slagboken av näver inte mer våld än vad magboken häver inte mer våld än vad dagboken blöder inte mer död än vad gråtboken väver inte mer våld än vad blodboken behöver

(de bad om vatten, men polisen skrattade)

*
Översätt nu den här hållningen.

Översätt nu det här fyllda skrovet som kramar hjärtat blodlöst. Översätt nu det här viskande vädrandet till din melodi av korpskrik.

Översätt nu det här visslandet. *
Ber om nåd eller nit.

Mitt hjärta av vildsvin blir en yxa i din hand.

Gör de yviga rörelserna till bundna.
Gör den ansträngda rösten till ett stilla väsande. Gör gången vaggande och ödmjuk.
Gör ansiktet osynligt.
Gömslen.

Tukt.
Transformerar oss till en bäck ett bäcken och ett vårdavtal vi aldrig kommer att sakna. Transformerar mig till den där. En likriktning och en puppa som kläcks om morgonen. Selektiv avel.

Räven smyger ur sin lya och tråcklar en människodräkt. Gläfser och rabblar människomeningar. 

*
Sörlänning blir smålänning. Norrlänning blir upplänning.
Drar med linjal och krita runt.
Alla egenskaper som blandas.
Vi sorterar och rensar. Mätinstrumenten.
Det klingande ljudet av metall mot sten.

Mäter skallar omformar dem till andra skallar. Händer söker över kranier, en nordisk vana. Här är det klang och jubel.

Fostran.

Det är i övergångarna vi finner.

I mellanrummet sitter vi och väntar. En ytspänning av ord som sen brister.

Dödvatten.

*
det är inte den fysiken det är deportation
befolkning register och nu skrivs en
vitbok det skälver i anleten inte den
konstitutionen i lekamen lyte skadedjur
i tabellerna kroppskulturen rister och
vränger byggnaden är trasig det är revor rapporter
avstånden som förs in mellan hand och mun
det är maskstungna mantalsskrivningar
beräknar smutsiga skalbaggar som kravlande kryper
utbredning och vandringsvägarna det är årsgamla barnhänder
i din hand det är vingbruten skevhet vi
sorterar och sorterar rätt hållning fel avstånd
så mycket muskler rör sig värker ut svulster
förteckningen förvar kartläggning vi står i vrån
det läcker det besmittar vi mäter och väger samlar
skallar lämningar och ben inventering
nu är det slukhål som ropar nu är det duggregn
nu är det varmt nu är det gryning
nu är det repression
*
Det här är hemvård vid våra fötter du brakar ut och blommar över du är inte dig och du viskar om en stillnad kamp och frusna fötter du är ett dagligt bröd och vi ger dig en ny cirkulation och nya strategier ditt ljud är umbärligt i din mun men du spottar i hinkar det flyter iväg och du ropar efter.

Lemmar som utväxlas.
Tyngden från kroppen när den fylls av lera och vatten. Syr ihop.

Stammar en maning om räfst och rättarting. Kontrollerar över vår hudyta. Varje centimeter ögnas.
Som en päls att fördra.
Att förlänga med krakar och en
fjäderskrud att plockas.

Ersätter med hala glaskroppar och groende pupiller. 

Varnagel; som en mistlur i ditt öra.

*
VILL DU HA DET SOM LIGGER OCH RYCKER?

*
Omvandlingen till nya lätet går bra.

Letar efter en kräva.
Här finns mycket att hämta.
Rotar med händer under furans grenverk.

Sprider förna i vinden. Som tistelfjun bort över åkern.

Är saprofyt.
Tränger in sporer i dina veck.

Ett ökande.

Översätt nu det här muskelminnet.

*
Alla kroppar alla dina varma munnar alla som skrek lika för lika men fortsatte räkna och skriva i dokumenten.

Alla kartläggningar.
Sida efter sida med anlag och mellanmänskliga band. Salta och buckliga.

Nu råmar du över bygden. Alla allmänningar som rister.

En språkdräkt att ikläda sig. Den rinner och trilskas. Snattrar och piper.
Ett pickande.

Översätt nu en hand mot en ryggtavla. Fastnar i skägglaven.

Vanart. Ett samlingsnamn

*
Ett revben och en sten.

Frustande veckades skalet ut. En könslig glans. Skörlevnad i dungen. Metarmorfosen har avstannat. Griporganet fladdrar ryckigt.

Upprepningar.
Grävling infrusen i bäcken. Grävling.

Ur ryggen min värker en rottråd fram.
De uteslutna står i skogsbrynet. Elden prasslar genom
fjorårsgräset. Lägg ut åtel och ropa. 

Om poeten:

Petra Mölstad kom ut med diktsamlingen Införsel 2013 på förlaget Glas. Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna. Ibland som dagsverser efter vaktövervåld och register. Petra Mölstad har tidigare publicerats i antologier och tidskrifter, exempelvis Ord & Bild, Ordkonst, Floret och Ett lysande namn, samt forum som tex Queers Mot Kapitalism, Riksteaterns Ny text och Kultwatch.

Dikten är tidigare publicerad på Kultwatch.

 

Egentligen vill vi bara vara ett par sköna killar

Efter utsålt hus 2014 på anrika Turteatern, stod det klart att REVENGE* bara var början på Francines Agbodjalous erövringståg över det allt för anemiska svenska scenkonstlandskapet.

Jag mötte upp henne över en kaffe för att höra hennes tankar kring konstnärligt arbete, flummighet och varför att få vara en skön kille är den ultimata nivån av frihet.

 

 Vad inspirerade dig till att sätta upp REVENGE?

– För mig var det inte så mycket en fråga om inspiration som en agenda. En agenda där jag tar tolkningsföreträdet och makten att lyfta frågor som sällan diskuteras. Som klass och skapandet av ras. Med den föreställningen hade jag en tydlig idé om vad jag ville uppnå, sedan hur exakt jag skulle gå tillväga hade jag ingen aning om. Så jag föll tillbaka på det traditionella greppet: “Jag måste göra research. Det är så man gör scenkonst, man gör research”. Jag kom i kontakt med en grupp i Tensta, med främst unga muslimska svarta tjejer, och tanken var då att de skulle bli min researchgrupp. Men i det mötet insåg jag att okej, jag är inte från Stockholm. Jag är från Småland. Jag är inte från orten, jag pratar ett annat språk, jag rör mig i ett kulturlandskap. Även om jag identifierade mig med dem, så var det inte säkert att de identifierade sig med mig. Jag kände att jag var på väg att begå ett övertramp som jag tror många vita gör, när de åker ut till förorten i syfte att finna “inspiration”. Jag bestämde att det här inte får bli mitt sätt att arbeta, men insåg samtidigt hur pass mycket man måste avprogrammera sin konstnärliga praktik från vita verktyg och mallar. Varför ska jag behöva göra research, jag vill ju göra en föreställning om klass och ras? Jag har redan erfarenheterna för att ta utrymmet och säga vad jag vill. Istället för research valde jag att spela in en satirisk kortfilm om upplevelsen, en sorts fejkdokumentation av mitt “researcharbete” ute i förorten. I filmen rör jag mig i Tensta samtidigt som jag gestaltar en form av vithet som är van att ta alla rum i besittning.

 

Har du alltid varit intresserad av teater?

– Jag tänker mig att jag rör mig inom ett bredare område än teaternormen, där jag jobbar mer tvärkonstnärligt, performence-orienterat och subkulturellt kopplat. En queer scenkonst där man på något sätt rör sig både inom och utanför etablissemanget.

 

Vad skulle du säga är de stora skillnaderna mellan att jobba med frigrupper och å andra sidan på större etablerade scener?

– Det rör sig mer pengar på institutionsteatrarna, fast på bekostnad av kreativitet.

 

Men trots det är det där många vill röra sig. Du bär inte själv på sådana aspirationer?

– Nja. Jag tror det där är en kapitalistisk idé, där man strävar efter att vara i majoritet eller sätta ett högt ekonomiskt värde på det man skapar. Jag tror snarare på att omfördela och bredda resurserna så att fler berättelser kan berättas, även utanför de stora scenerna.

 

Men som ett resultat av den skeva resursfördelningen, besitter ju institutionsteatrarna en starkt normerande makt. Borde inte det då vara ett mål att ta över dessa institutioner, av det skälet?

 

– Kanske, men vi måste skapa alternativa scener. För vad spelar det för roll om någon blir teaterchef på en teater i tre år, och drar en viss publik dit? Stället får massa kredd för att de jobbar med mångfald när det egentligen inte utgör något beständigt. Istället för att tänka att man jobbar mot ett strukturellt förtryck, så gör man det enkelt för sig och säger att man jobbar för mångfald, och då kan man bestämma lite själv vilka kriterierna är.

– Just nu skapar vi konst i vita hus. Och visst, vi kan vara där men det är fortfarande inte vårt hus. Exempelvis REDLINE/LADIES FIRST föreställningen som var på Dramaten: Jag var där och det var helt otroligt. För det som skedde var en klassförskjutning, eftersom de som vanligtvis har tillträde till det rummet inte var där den kvällen. Så vill man överta den normerande makten i en institution krävs det att man byter ut allt.

 

Och det är så du arbetar?

– Ja, det är så jag tänker. Jag vill bara ta bort allt. Där snackar vi politik! Jag försöker hitta olika strategier för hur jag arbetar där jag bibehåller en tydlig politisk agenda. I tidigare projekt som FOXY DANCE DANCE* fanns det en klar politisk dimension, och just nu håller jag på med en scenkonstkonstellation under namnet THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE. Gruppen består av ett gäng rasifierade konstnärer där vi tillsammans arbetar kring den vita blicken och våra erfarenheter om vad den gjort med våra kroppar. Det handlar inte bara om terapi utan snarare en blandning av att befinna sig i ens upplevelser av förtryck och hitta verktygen för att hantera det.

– Jag märker att jag låter lite flummig när jag pratar om det, men det är faktiskt så vi jobbar.

 

Just flummighet är ett intressant privilegium, vilket man ofta förnekas när man som icke-vit vill uttrycka sig konstnärligt, eller i det offentliga. Rätten att kunna tveka, utforska eller att inte alltid ha färdiga idéer. Att man inte, ens på sociala medier, tillåts skriva i affekt utan att omedelbart avkrävas en konkretisering.

– Ja, ibland när man arbetar, får en idé, så känns det som om man måste skriva en avhandling och göra ett helt undersökningsarbete. Man måste ha underlag för alla ens planer, ja för allt! Det är ett visst passivt, byråkratiskt förtryck som man gärna slipper. Ibland vill jag bara svara “Men skit i det du. Jag vet att det blir bra!”.

– Med THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE vill vi skapa en konstplattform med en intersektionell feministisk agenda, där ett av målen är att kunna uppnå samma status i sina utövanden som vita konstnärer. Ett erkännande av andra metoder än de vita. Och med det menar jag inte nödvändigtvis ickeeuropeiska, utan samtida ickevita uttryck i en svensk kontext. För det vi egentligen vill är att bara vara ett par sköna killar.

– Jag föreställer mig att det måste vara den ultimata nivån av frihet, i varje fall som arbetsmetod. Man blir ständigt bekräftad för allt det man gör, och just därför gör man det. Man kan obehindrat gå från ett område till ett annat.

 

Det finns en väldigt stark självbild av politisk radikalism i Sverige. Exempelvis den breda uppfattningen att svenska samhället är “världens mest jämställda och antirasistiska” som frodas oavsett motbevis. Är den självbilden lika stark inom konstlivet?

– Det är väldigt brett. Inom det fria scenkonstlivet till exempel förekommer det mer politisk konst. Samtidigt finns det en stark tradition av att tala om klasskampen på ett sätt som inte riktigt har moderniserats. Klassförtrycket idag ser annorlunda ut, där en majoritet vit underklass har ersatts med grupper som till exempel nyanlända flyktingar där hudfärg spelar en större roll. Men idag är ett kulturliv som pratar om en kamp och ett klassförtryck som de inte riktigt är med och blir utsatta för.

 

Det har inträffat en förskjutning och man har misslyckats med att hänga med?

– Man har inte hängt med, och man är kanske inte intresserad av att ge upp tolkningsföreträdet? För om du väljer att arbeta med politisk scenkonst där du skildrar en viss kontext, då blir det lätt en problematisk situation om det senare uppdagas “Ja, men okej du är kanske inte den mest förtryckta i detta?”. Det är därför det är så viktigt med en intersektionell analys, där man sätter sig själv i perspektiv. Det är nog folk väldigt ovana vid. En annan problematisk aspekt av att tala om ett klassförtryck man inte själv drabbas av är att det kan lätt bli romantiskt. Som medelklass är det lättare att högljutt deklarera “Jag är emot kapitalet” och liknande, eftersom man inte löper samma risk att förlora sina klassprivilegier. Och omvänt: när man vet hur mycket man förlorar på att bli läst som fattig, då blir det inget man ger upp så himla lätt.

 

Du nämnde att du är från Småland. Hur var det att växa upp som svart tjej i en svensk småstad.

– Det var ensamt, men samtidigt är det problematiskt med igenkänning. Man görs till en invandrad kropp, och med det slussas man ihop med andra invandrare. Det är något man lär sig att jobba mot, den ihopklumpningen. En annan aspekt är man inte vill bli förknippad med sin svarthet på grund av vad de andra vita gjorde med en. Jag minns att i sjuan flyttade det dit en kille från Ghana, och jag är från Togo. Hans namn var Francis och såklart höll alla på med “Francine och Francis, Francine och Francis”. Men idag resonerar jag annorlunda. Vad händer när man slutar undvika att klumpas ihop, och istället till exempel börjar hänga i TRYCK (en ideell förening för svarta kulturarbetare i Sverige, red anm.)? Och känna den glädjen? Vilket i sin tur hjälper en syna den vita blicken och vad den gör med en.

– Jag jobbar mycket med att försöka sätta tillbaka ett konstnärligt värde i uttrycksfullheten hos den moderna svarta kroppen och svart femininitet. Förra året arbetade jag med dansprojektet FOXY DANCE DANCE som handlar om dans- och musikstilen Bounce. Stilen är ursprungligen från New Orleans och innehåller mycket rumpskak och twerking. Där har vi moderna svarta kroppar som uttrycker sig. Varför anses inte det lika mycket värt som vilket annat konstnärligt uttryck?

– I FOXY DANCE DANCE iscensattes den typen av dans och femininitet, fri från den vita blickens sexualiserande och exotiserande inverkan. Användandet av rumpan exempelvis är en lågstatusmarkör när man sätter det i relation till den vita moderna dansen eller den klassiska baletten där rumpan är obefintlig. Man tränar för att höfterna ska vara inåtvridna. Man tränar bort den del som så många andra grupper använder i dans.

 

 

FAKTA:

*REVENGE:

Revenge är en monologföreställning av och med Francine Agbodjalou. Den sattes upp i våren 2014 där varje föreställning följdes av samtal om icke-vita erfarenheter och antirasistiska metoder mellan Agbodjalou och en för kvällen inbjuden gäst, modererade av Alle Eriksson.

*FOXY DANCE DANCE:

Ett performanceverk av och med Francine Agbodjalou, tillsammans med scenkonstkollektivet Kvalitetsteatern. Den har bl a visats på kulturfestivalen Alternativet. 

Fattigdomen är inte vacker

RECENSION

≈ [Ungefär lika med]
Regi: Farnaz Arbabi
Manus: Jonas Hassan Khemiri

≈ [Ungefär lika med] följer samma recept som Khemiris tidigare pjäser. Enkel men snygg scenografi, flera parallella historier som på ett eller annat sätt vävs samman, med komplexa karaktärer som är lätta att tycka om. Tempot är högt och det är ofta roligt på ett absurt sätt.

Pjäsen vill tala om det ekonomiska systemet, om ojämlikheten och om hur den gör pengar till en sådan central del i allas våra liv, oavsett om vi vill det eller inte. Vi får möta hemlöse Peter som tigger i tunnelbanan, Ivan som inte kan fatta att han får en helt ny oanvänd vinterjacka och Martina som börjar plocka pengar ur kassan på tobaksaffären där hon jobbar.

Efter pausen får alla vi som känner oss oroliga för vår ekonomiska situation räcka upp handen. Jag och min kompis gör det. Inte så många andra. Pjäsen vill visa, och den säger det rakt ut, att fattigdomen inte är vacker. Den är inte ädel och den gör ingen fri. Men allt är också så snyggt. Kulisserna, skådisarna, publiken. Kanske är det därför jag inte blir lika berörd som jag egentligen borde bli. Eller så handlar det om att jag helt enkelt inte varit så pank som de pratar om på scenen, eller om att jag försöker förtränga att jag mycket väl snart kan bli det.

Jag vill, men jag känner inte riktigt lika starkt för karaktärerna som jag gjort i Hassen Khemiris tidigare pjäser. Jag hade önskat att de vore färre och att var och en i stället hade fått mer utrymme. Vissa bikaraktärer hade kunnat skippas, allt behöver inte knytas ihop på slutet. Ett slut som i min smak dessutom blir kort och melodramatiskt.

Trots dessa invändningar är ≈ [Ungefär lika med], i regissören Farnaz Arabis tappning, modern teater på en helt egen nivå. Alla skådespelare lyser, ingen nämnd ingen glömd. Den starkaste scenen för mig är när Andrejs mamma inte kan njuta av champagnen han köpt för att fira sin examenförrän hon får veta att det egentligen bara är mousserande vin som kostade 65 kr. Strax efter får vi lära oss att det tar 32 000 år att betala av en skuld på en trillion dollar, förutsatt att man betalar en dollar i sekunden. Och att det runtom i världens skatteparadis finns ungefär 21 trillioner dollar undanstoppade.

Jag antar att pjäsen vill vara radikal ­- den ekonomiska ojämlikheten är ohållbar och fattigdomen skapar lidande och stress. Några lösningsförslag presenteras dock inte och kanske är det inte heller teaterns uppgift, men det gör att pjäsen inte blir lika besvärande. Och jag undrar hur pjäsen uppfattas av dem som inte ville krossa kapitalismen redan innan de såg den.

 

Vi behöver ett nytt kapitel

RECENSION’

Böcker

Tolerans – 29 röster mot rasism (Hydra förlag) Redaktörer: Elcim Yilmaz, Krister Insulander och Donald Boström.

 Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010–2014 (Natur & Kultur) Redaktörer: Lawen Mohtadi och Devrim Mavi

Det finns troligen mycket intressant som kan sägas om svensk modern historia vid en tillbakablick på perioden 2000–2014. Men jag undrar om inte debatten om rasism och antirasism kommer att ha en central plats i en framtida historieskrivning.

Statsvetaren Jan Jämte menar i sin avhandling om de svenska antirasistiska rörelsernas historia att den fjärde och sista största mobiliseringen mot rasismen i Sverige kulminerade i bildandet av organisationen Centrum mot rasism (cirka 2003). Det var också i samband med Alliansens valtriumf 2006 och indragningen av stödet till organisationen som denna kraftsamling ebbade ut.

Ett tag surfade denna fjärde våg av antirasism vidare på den debattvåg som forskare bakom Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering gav impuls till runt 2005–2006. Sverige präglas av strukturell diskriminering och institutionell rasism, sade expertutredarna och samlade stöd i huvudsakligen kritisk forskning. Utredningen stoppades bort i en dammig och mörk hylla på regeringskansliet. Utredaren blev misshandlad på öppen gata.

I valet 2006 fick Sverigedemokraterna (SD) knappa 3 procent i riksdagsvalet och nära 300 mandat i kommuner och landsting. I valet 2010 tog sig partiet med 5,7 procent in i riksdagen och än fler lokala politiska församlingar. Onekligen satte valet 2010 fart på debatten om svensk rasism och antirasistiska strategier, denna gång bland en bredare krets än the usual suspects i akademin. Två nyutkomna volymer samlar delar av denna debatt och markerar också på olika sätt en mobilisering mot SD inför valet 2014.

Tolerans – 29 röster mot rasism som redigerats av två medie- och managementkonsulter och en fotograf har syftet att ”manifestera att vi i Sverige står upp mot rasism oavsett vad den kallar sig” med målet att försvara ”ett tolerant samhälle”. Flera av texterna är tidigare publicerade debattartiklar och krönikor. Några få är nyskrivna av bland andra integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och Carin Jämtin (S). En bred politisk samling av ställningstaganden mot rasism, kryddad med vardagsberättelser och allmänna reflektioner, gör boken till en konventionell moralisk vädjan till allmänheten att ”tolerera” alla människor. Redaktörerna menar att texterna visar ”att antirasism inte handlar om höger eller vänster” utan ”om oss alla”.

Den huvudsakliga kritiken mot denna konventionella antirasism som hävdar en form av icke-politisk tillhörighet och framför en moralisk appell för det mycket tveksamma målet ”tolerans”, är att den i hög grad är en liberal politisk ståndpunkt. Om än en mycket urvattnad sådan. Den liberala antirasismen är, bland annat med tanke på SD:s framgångar i valet 2014, en återvändsgränd.

Starkare och skarpare texter har samlats i Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010–2014, i redaktion av Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Boken samlar texter under sex teman: SD i riksdagen, Utöya, Reva, rasstereotyper, antiziganismen och protesterna och ger så en fragmentarisk bild av de senaste årens skildringar och debatter om hur rasismen gestaltar sig.

Agendan är inte lika tydlig. Liksom för toleransbokens redaktörer är det manifestationen i Kärrtorp 2013 som inspirerat, samt demonstrationer, aktioner och manifestationer runt om i landet mot rasistiska och nazistiska partiers kampanjer.

Antologierna ger en bra bild av antirasistisk debatt de senaste åren. De visar att SD har väckt mångas intresse för diskussioner om rasism. Men vissa av de mer emotionellt kraftfulla texterna ser jag också som ett försök att ta itu med den fortsatt utbredda förnekelsen att rasismen är en strukturell företeelse. Kanske kan en del av dessa texter citeras i framtida historieskrivning av svensk politik och perioden då allt fler började se och frukta rasismen på allvar.

Det böckerna får mig att tänka på är vilken antirasism vi vill ha nu när en ny våg formas. Om texterna är centrala stämmer Jan Jämtes ord att det senaste decenniets antirasism kan ses som ”reaktiva, kortvariga emotionella utbrott”. Jag hoppas på något mer. En kraftigare antirasism med en konkret och tydlig politisk agenda, med målet att fördela makt och resurser jämlikt och med kraft att mobilisera en stor folkrörelse för att bekämpa rasism i samhällets alla hörn. Jag börjar redan tänka på vilka texter denna kraftsamling kräver.

En mörk bild av folkhemsidyllen

På sin 85-årsdag öppnar den välbärgade, förmodat judiska, tandläkarfrun Miriam en dörr till det förflutna som tidigare varit stängd för alla utom henne själv. Hon heter inte Miriam och hon är inte judinna. Miriam är rom men hon har under hela sitt vuxna liv dolt sitt ursprung, både för sin familj i Nässjö och för det trångsynta samhälle dit hon anlände efter krigsslutet 1945. Malika, som hon egentligen heter, överlevde den så kallade Zigenarnatten 1944 i Auschwitz då minst 3 000 romer mördades, genom att anta en redan död judisk flickas identitet. I Ravensbrück börjar hon sedan ljuga om sina romska rötter när de andra fångarnas hånfulla kommentarer om ”zigenare” får henne att förstå att hon alltid kommer att stå längst ner i hierarkin var hon än befinner sig. Minsta lilla misstag kan kosta henne livet.

Hemligheten byggs på då Malika anländer till Jönköping. Hennes framtid hänger på att hon lyckas utrota sitt sanna jag och bli den värdiga judiska flicka som en vänlig, men i grunden fördomsfull medelklassfamilj, tror att de tagit hand om. På ytan blir Malikas liv en framgångssaga. Hon gifter sig med tandläkaren Olof och tillsammans med honom och hans son bildar hon en ny familj. Lyckan borde vara total men Malikas rädsla skapar sår som aldrig läker. De djupaste såren som ständigt öppnas upp är saknaden efter Didi, lillebrodern som mördades i ett av Doktor Mengeles experiment, och efter kusinen Anoschka som slogs ihjäl för att hon vägrade klä av sig vid ankomsten till Auschwitz. Malikas liv blir till sist bara ett tomt skal där hennes egen starka personlighet ofta skaver under den konventionella ytan. Hon vågar aldrig ventilera sin sorg och tystnaden har sitt pris.

Samhället som Malika så desperat försöker anpassa sig till genom att släta ut sig själv, lider också av en önskan att uppvisa en fläckfri fasad. Den felfria kuliss som femtiotalets Sverige visade upp för omvärlden, dolde i själva verket både kraftiga klasskillnader och rasism, ofta riktad mot den grupp i samhället som kallades ”tattare”, nu på egen begäran omdöpt till resandefolket. Många resande fanns med bland dem som fick skallarna mätta av rasbiologer och ett stort antal tvångssteriliserades. År 1948 utbröt våldsamma förföljelser, de så kallade tattarkravallerna, i Jönköping. Kravallerna ledde till att stadens resandefolk attackerades i sina hem av rasister som fick medhåll i lokala tidningar. Det ansågs allmänt att ”tattarna” fick skylla sig själva eftersom de påstods ägna sig åt kriminell verksamhet. Flera familjer blev dömda till fängelsestraff eller böter för att de försökt försvara sina hem mot inkräktare. Malika, som råkar befinna sig på fel plats under kravallerna, angrips av en grupp unga män och hon förstår genast signalerna. Inte ens i Sverige kunde hon någonsin avslöja sitt ursprung. Hennes liv i det svenska ”paradiset” hänger på en mycket skör tråd.

Maj-Gull Axelsson bygger upp och plockar efter hand hål i en välkonstruerad fasad som döljer skrämmande många brister, genom de revor som uppstår skymtar ett Folkhemssverige som långt ifrån är någon nostalgisk dröm. Framför de välskötta hemmen står bilar och arbetarnas semestrar blir längre, men bakom ytan döljer sig klasskillnader, rasism och kvinnoförakt.  Skildringen av Malikas liv som flykting i Jönköping och Nässjö varvas med bilder från koncentrationslägren och den rangordning som även där placerade romerna längst ner på skalan. Speciellt starka är de avsnitt som berör Didis öde som försökskanin hos tyska nazistdoktorn Mengele och Malikas livslånga längtan efter honom. Jag heter inte Miriam är en skickligt uppbyggd roman som ger en god insikt i romernas situation och i det hyckleri som låg inbäddat i den svenska femtiotalsidyllen. En nyttig historielektion som också tydligt speglar vår egen tid där polisen fortfarande upprättar etniskt grundade register över romer och så kallade ”kringresande”.

”Våra sinnen är fortfarande kolonialiserade”

– Jag kommer att få se ett självständigt Grönland under min livstid. Jag ger det 20 år. Det finns folk i Nuuk som kallar det en omöjlig dröm, men det beror på att de inte är i dialog med befolkningen, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon står i solen utanför familjens bostad i Ilulissat. Staden, som har mindre än 5 000 invånare, är Grönlands tredje största och ligger norr om Polcirkeln. Här är hundslädar fortfarande ett viktigt transportmedel och i fjorden flyter isberg från en kalvande glaciär.

Julia Edel Hardenberg är klädd i sälskinnskamiker, stickad tröja och en blå anorak. Håret är mörkt och ögonen bruna.

På Konstakademin i Köpenhamn uppfattades hon som exotisk och typiskt grönländsk.

Men här, på hemmaplan, avslöjar längden hennes danska gener och när hon reste runt i landet blev hon tagen för amerikan på grund av sin dyra jacka.

Identitet är komplext. Ingen vet det bättre än grönländarna. Den koloniala historien har satt spår överallt. I arkitekturen, i samhällsstrukturen, i matkulturen och, inte minst, i befolkningen. Julie Edel Hardenberg är själv ett resultat av sitt lands historia.

– Min far är dansk. Det var många unga män som kom hit och arbetade på 70-talet. Han var lång och blond. Min mamma var liten och mörk. Det uppstod romantik och jag blev till, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon växte upp med sin grönländska familj, men den biologiska faderns bakgrund har bidragit till intresset för Grönlands koloniala arv. Som konstnär har hon vänt och vridit på frågan om identitet.

– Vi är ju ingen koloni längre, men våra sinnen är fortfarande kolonialiserade. Det största hindret för att vi ska komma vidare är oss själva. Vi måste dekolonialiseras och börja tänka självständigt, säger Julie Edel Hardenberg.

Själv sökte hon sig till konsten för att hon kände en stark hunger efter kunskap. I skolan var hon understimulerad och uppfattades ofta som besvärlig. Hon spanade i smyg på de äldre konsteleverna och tyckte att de mest intressanta tankarna kom från stadens musiker och konstnärer.

– Konstskolan i Nuuk blev en språngbräda för mig. Jag var intresserad av filosofi och estetik och fortsatte mina studier i Finland och i Köpenhamn, säger hon.

I den akademiska världen fick hon upp ögonen för postkoloniala teorier. Tankegångar, som inte bara berörda avlägsna länder i Afrika, utan även de strukturer som hon själv vuxit upp under.

2005 deltog hon i en utställning på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet med verket ”Rigsfællesskabspause”.

Julie Edel Hardenberg hade låtit sy upp tvångströjor av grönländska och danska flaggor som en kommentar till det danska begreppet ”riksgemenskapen”, som beskriver relationen mellan Danmark och de nu delvis självstyrande regionerna Färöarna och Grönland.

– Riksgemenskapen är något man blir strypt i. Det är ju ingen riktig gemenskap, säger hon.

I senare konstverk har hon fokuserat på den egna kulturen. I fotoboken ”Den stille mangfoldighed” visar hon ett modernt Grönland, präglat av globaliseringen. Bilderna kommer från olika delar av landet och visar mångfalden i den grönländska befolkningen. Där finns invånare med inuitdrag, men också rödhåriga, mörkhyade och blonda grönländare.

För Julie Edel Hardenberg är språket avgörande för den grönländska identiteten. Sedan självstyret infördes på Grönland 2009 är grönländskan det officiella språket och en rad initiativ har tagits för att stärka språkets ställning.

Ändå är danskan fortfarande ett viktigt, om inte nödvändigt, språk för alla som vill ta sig fram i samhället. Den dansktalande minoriteten utgör cirka tio procent av befolkningen, men den är överrepresenterad på maktposter.

2008 gav Julie Edel Hardenberg sig i kast med ett konstprojekt som kom att gå ut över hennes privatliv. Under sex månader vägrade hon att prata annat än grönländska. Familjen bodde då i huvudstaden Nuuk, där en stor del av den danskspråkiga minoriteten är bosatt. Reaktionerna från omgivningen blev starka. Många blev upprörda och flera vänner tog illa vid sig.

– Det finns en grupp som känner sig utsatt. De kräver tvåspråkighet, att grönländare också ska förstå danska. Men i så fall måste den tvåspråkigheten även gå åt andra hållet och så är det inte idag. Vi har en dansktalande elit som styr utvecklingen.

Många grönländare har förlorat sitt modersmål till förmån för danskan. Samma sak var nära att hända Julies dotter, trots föräldrarnas medvetenhet.

I den tvåspråkiga familjen talade Julie grönländska och pappan danska, men eftersom majoriteten av barnen på förskolan, och stora delar av föräldrarnas umgänge, talade danska blev resultatet ändå att flickan stegvis övergick till att tala danska.

– När vi märkte vad som höll på att hända bestämde vi oss för att gå över till grönländska i hela familjen. Nu är hennes grönländska till 90 procent korrekt. Jag är den enda i familjen som talar det fullständigt, så jag rättar och rättar.

Julie Edel Hardenberg har ofta fått höra att hon ”går för långt” eller ”är för mycket”. Kanske är det för att omgivningen har svårt att skilja mellan konstnären Julie och privatpersonen Julie. Eller så är frågan om nationalism, språk och identitet bara mycket känslig.

Själv är hon inte ens säker på att hon hanterar frågan rätt. Kanske är hon precis lika präglad av kolonialismen som alla andra. Kanske går hon också i andras spår i stället för att trampa upp egna.

Klart är att hennes konst framför allt har visats och diskuterats utanför Grönland. De utställningar hon har gjort på Grönland har hon själv tagit initiativ till. Och vad är då meningen?

– Jag är ju egentligen inte en provokatör. Jag är det äldsta barnet. Jag vill skapa ordning, ta ansvar. Jag har försökt sluta med postkolonialism, eftersom det är alldeles för jobbigt. Samtidigt kan jag åtminstone säga till mig själv att jag har handlat.

FAKTA/Julie Edel Hardenberg
Född:  1971
Uppväxt: Med sin grönländska mamma i Nuuk.
Bor: Med sin familj i Ilulissat, Grönland.
Utbildning: Konststudier Finland, Norge och Danmark.
Viktiga verk: ”Rigsfællesskabspause”, tvångströjor sydda av grönländska och danska flaggor.
Böcker: Fem stycken, bland annat fotoboken ”Den stille mangfoldighed” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

 

Afrofobi för nybörjare

Foto: Rebecca Martyn

Foto: Rebecca Martyn

En negers uppväxt innehåller främst två typer av material. Det ena är skämt om rasifierade personer – afrohår, brytning, svart hud på solariet – och det andra är allvarliga berättelser om rasism. Vi får både höra om Marika Carlssons egna upplevelser av diskriminering och kränkningar, och se filmer av och med Sverigedemokrater. Hon är en mästare på att härma andras dialekter och minspel men skrattet fastnar i halsen när hon driver med personer med utländsk brytning, och jag får en klump i magen när publiken skrattar sig fördärvad åt att en person med ett stort afro försöker ta på sig en cykelhjälm. Det är så uppenbart att hon riktar sig till en vit publik.

Syftet är naturligtvis gott. Jag utgår ifrån att Marika Carlsson har tänkt igenom sin strategi noga och förhoppningsvis ger den också önskat resultat. Men jag tycker att det är problematiskt, och sorgligt, att en antirasist som dessutom själv är rasifierad lägger så stor andel av sin tid i rampljuset på att driva med andra rasifierade personer i stället för att driva med rasisterna. Marika Carlsson skulle säkert säga att hennes skämt är kärleksfullt menade, men i slutänden handlar det ändå om flera hundra vita människor som har roligt på bekostnad av taxichaufförer från Mellanöstern och kvinnor i Etiopien. Det är ett vågspel, och det kan vara kontraproduktivt. Marika Carlssons egna fördomar är inte roligare eller mindre kränkande än någon annans bara för att hon också är rasifierad och hon riskerar att själv bidra till att cementera fördomar. Även om publiken ger rungande applåder när Marika Carlsson formulerar uttalat antirasistiska budskap.

Visst har hon en poäng när hon under föreställningen förklarar sitt användande av n-ordet i titeln. ”Det är inte mitt syfte att uppmuntra folk att använda ordet. Men jag har kallats det hela livet och nu har jag tagit mig rätten att använda det när jag berättar om mitt liv.” Hon frågar retoriskt om romer blir bättre behandlade när vi inte längre kallar dem ”zigenare” och skojar om polisens registrering av romer. ”Det står ju ‘romer’ längst upp, det tycker jag är respektfullt.” Och visst, har någon rätt att återerövra ordet så är det väl hon. Men risken är att vita personer som bara ser föreställningens titel, utan att höra hela hennes resonemang, tar hennes användande av ordet som ett frikort för att själva göra det. Och jag är benägen att hålla med alla de antirasister som menar att nidbilder av rasifierade personer är grunden för förtrycket, att rasismen hämtar sin näring från bilder av ”den andre” som någon som de med makt avhumaniserar och ser ner på. Därför är vårt ordval viktigt.

Och därför är det Marika Carlssons personliga och hjärtskärande berättelser om rasism som jag kommer att minnas bäst från showen. Som den gången som skolbarn i Lund sa ”vi vill inte leka med dig för du är född i bajs” och tillfället då två vita kvinnor reste sig när hon och hennes bror satte sig vid deras bord med kommentaren ”jag kan inte sitta vid samma bord som två apor”. Men också den gången då ombordpersonalen på färjan till Köpenhamn vände båten för att kasta av en passagerare som sagt till henne att ”jag får gå före dig i kön för jag är svensk medborgare och det är inte du”. Det är för de här berättelserna som jag trots allt kan tänka mig att rekommendera föreställningen till andra. Den ger mig ändå en inblick i en värld som jag inte själv har upplevt, den som afrosvenskt adoptivbarn under det svenska 1970-talet. Så väldigt många skratt blir det inte för min del, men showen kan förhoppningsvis fungera som en introduktion till afrofobi för nybörjare. Och slutet, där hon säger att hon ser positivt på framtiden, är både kul och upplyftande. Om fördomar om afrosvenskar är en fobi, då går det att bota, säger hon, och jämför med ormfobi. ”Du går till en terapeut och får prata om ormar, sedan får du se bilder, sedan hålla en och till sist går du hem med en orm.”

FAKTA
I samband med att föreställningen hade premiär 2010 anmäldes den av Afrosvenskarnas riksförbund till både justitie- och pressombudsmannen. Förbundet menade att titeln var kränkande men fick inget gehör hos någon av instanserna. Under föreställningen kallar Marika Carlsson anmälan ”tragikomisk”. Till Expressen har hon kommenterat anmälan så här: ”I Sverige gör vi ju gärna om ord för att ställa saker och ting i bättre dager, och det här n-ordet vill afrosvenskarna ta bort. Okej, men man har inte tagit bort problemet i och med detta. När jag var liten och kallades ”neger” var det tvärtom mycket som var mindre problematiskt. Det fanns en naiv nyfikenhet som ofta fick ett klumpigt uttryck, men i botten fanns också snällhet. Nu, i ett klimat som präglas av SD, är det hårdare att vara svart.”

 

Serie dumförklarar vita

Recension

TV

Orange is the new black

 

USA har flest fångar i världen, en majoritet av dessa är svarta och en växande andel av dem är kvinnor. I OITNB är huvudpersonen en vit medelklasskvinna som hamnar i fängelse efter att i unga år haft en relation med en knarksmugglare. TV-serien är baserad på en bok där författaren har mycket gemensamt med huvudpersonen, bland annat namnet, Piper. Serien är förvånansvärt lättsam och humoristisk, det är lättsmält underhållning kryddad med mänsklig tragedi. Sidokaraktärerna får representera stereotypa fördomar om afroamerikaner, asiater, ryssar och latinos. Piper får representera det goda och oförstörda som kämpar för att inte dras ner till samma nivå som sina medfångar. Skaparen av serien har sagt att det behövs en vit huvudperson för att nå ut till den stora (vita) publiken. Ett påstående som dumförklarar vita, och totalt bortser från den stora icke-vita publiken.