God jul Sverige

Grattis Sverige! Idag på julafton kan vi fira trettio år tillsammans. Det känns svindlande hur så lång tid kan gå så fort. Det heter tydligen pärlbröllop när man har levt tillsammans i trettio år, som du och jag. På sistone har det knakat i fogarna och skilsmässan varit nära anstående, särskilt efter min flirt med Kanada. Du har stått ut med mina otrohetsaffärer förr, men det här var annorlunda. Nu sa jag att jag hade fått nog och skulle dra för gott. Nyårslöftet för 2017 var att skicka iväg den där ansökan om uppehållstillstånd, men så blev det inte. Du ler triumferande. ”Jag visste väl att du inte skulle våga. Du är ingenting utan mig.” säger du.

Det är delvis sant. 88,96 procent av mina erfarenheter och minnen är skapade genom dig. När jag var höggravid låg jag ofta i soffan och tänkte på mina barndomsvänner, hur vi en gång var varandras universum, cyklandes omkring i Visby utan att någon hade koll på oss. Hur kul det var att klättra i ruinerna vid St Hans och att äta Gorbys piroger framför eftermiddagstv:n. Ångest inför, under och efter de där timmarna på fredagsdiscot på Puma. En ganska vanlig och allmänt lycklig barndom skulle jag säga. ”Tack vare mig” lägger du till och väntar på min tacksamhet. Det är precis sådana kommentarer som gör att jag ofta inte orkar med dig längre.

Jag pratar aldrig om mig själv som flyktingbarn, för jag var förskonad från det mesta av kriget och flykten och de där övriga 11,04 procenten består mest av minnen av att äta körsbär med morfar eller att rida på mormors rygg medan hon bad. Men för den skull kommer du inte undan det faktum att det var dina bomber som föll över min barndomsstad. Jag har vetat det så länge jag minns och aldrig kunnat förlåta dig. ”Men äsch, det där är preskriberat” säger du nonchalant och fortsätter prata om plus och minus, siffror istället för verkliga minnen hos verkliga människor.

När du förkroppsligade dig i en SO-lärare som pratade om hur Europa står för fred och ”Mellanöstern” för krig är det ett under att jag överhuvudtaget stannade kvar i klassrummet (eller var det den dagen han slängde ut mig? Vem orkar minnas?). När dina högstadiekillar spelade vitmakt-musik i kafeterian och jag och mina vänner klagade hos rektorn fick vi till svar på bredaste gotländskan att ”jao men ni måste förstå att de här killarna är inte så smarta. De lyssnar inte på texterna.”. Och jag vet att jag inte ska klaga, för din egen kulturminister kan ju inte hålla ett tal på en antirasistisk manifestation utan att bli överröstad av just dessa killar. Dina nazister är vilsna pojkar utan fadersfigurer med oändlig yttrandefrihet medan min kritik av dem är extremism som måste kontrolleras.

Vi har pratat om det här så många gånger. Jag försöker övertyga dig genom att rada upp exempel på din rasism. Du rättfärdigar varje individuell händelse med en logisk förklaring, tar loss händelsen från kedjan som visar att det finns en systematik. Det frigör dig från ansvar. Ja, det är klart mamma var tvungen att läsa om hela sin utbildning, för integraler kanske blir annorlunda om de översätts till persiska. Slemgubbarna som närmade sig och sa att de tyckte om ”vackra flickor från Indien”, de menade bara att det är fint med bruna ögon. Frågorna om huruvida jag är muslim, om min pappa tillåter att jag har en svensk pojkvän eller om jag kan laga ”utländsk mat” på jobbintervjuer, var nyfikenhet och kanske okunskap. På en festival när jag var tjugo blev jag slagen i ansiktet av en främling för att jag pratade engelska med en kille jag precis hade träffat och ”…i Sverige pratar vi svenska, fattar du din jävla turk?”. Men han var full och det var jag också och jag får kanske skylla mig själv som hade gått ifrån mina vänner. ”Eller så ska du vara tacksam för att du kunde vara där, på en rockfestival. Tänk på ungdomarna i Iran.” säger du och nickar åt ditt eget påstående. Du minns kanske tanten på äldreboendet som skrek att hon inte ville ha hjälp av en svarting? ”Ja, men hon var ju gammal, snudd på dement” säger du, som om det vore något naturligt att bli rasist med åren. När jag måste byta vårdcentral för att läkaren behandlar mig som en hysterisk kvinna och ignorerar mitt sjuka barn, svarar du att alla kan ha en dålig dag på jobbet fast jag vet att hans blick, hans ”var kommer ni ifrån då?” lika gärna hade kunnat vara en armbindel med en obehaglig symbol. Kvinnan som muttrar bakom min rygg att ”föröka sig, det kan de i alla fall” och gamlingen som skyndar sig att stänga igen hissen så att jag och min barnvagn inte ska komma med, de är bara tokstollar i kollektivtrafiken. Min kompis kompis som säger att hon blir orolig när hon ser ”invandrarmän” efter terrorattentatet på Drottninggatan, har en fullt rimlig reaktion efter en så hemsk händelse. ”Stackars henne.” Min lista tryter. Du vinner. Det blir tyst igen. Dålig stämning på julafton. Typiskt mig.

Sverige. Förstår du överhuvudtaget vad jag pratar om? Det känns ibland som att vi pratar förbi varandra. Du går på om integration och svenska värderingar och anklagar mig för att vara illojal när jag ger mina barn namn som du inte kan uttala. Du ger inte visum till mina barns faster, så vi måste göra dyra och komplicerade resor till Turkiet med hela släkten för att kunna dricka ett lagligt glas vin ihop. Du är så jävla krävande! Du vill ta bort barnens modersmålsundervisning och säger att ”i Sverige pratar vi svenska”, precis som den fulla festivalrasisten, fast den här gången tar du formen av en välkammad politiker. Vet du vad min mamma brukade säga när jag var liten? Att vi alla är gjorda av stjärnstoft. Vad betyder en landgräns när vi alla hör till universum?

Vet du att från början tänkte jag att det skulle bli du och jag. Att mina krympande procent minnen utan dig skulle läggas i en nostalgilåda och tas fram ibland. Flimriga bilder från den urtråkiga statstv:n med enstaka illa dubbade barnprogram. Att somna till funderingar om vad ”angoori angoori, bigli bigli” egentligen hade varit på originalspråket. Men så dog morfar när jag var tjugo-nånting och ingen åkte tillbaka. Gränsen blev så smärtsamt tydlig. Mamma och mormor som grät i varsitt kök, med varsin telefonlur i varsin världsdel. Det blev som en tvångstanke att jag måste tillbaka, måste fylla på med nya minnen så att de aldrig tar slut. Liksom bryta exilen för att kunna vara hel, men framförallt bryta polariteten som höll på att spränga mig inifrån. Jag tror inte att du kan relatera till den känslan.

”Jaha? Men om du kan åka tillbaka, varför är du kvar här då?” säger du och kramar handväskan krampaktigt. Du kan vara lugn. Det är inte din plånbok jag är ute efter.

Sverige. Det är en sak du inte förstår. När man har levt ihop i trettio år, är det svårt att göra en bodelning och säga vad som är mitt och vad som är ditt. Pärlbröllop kanske är ett lämpligt namn, för våra minnen, de som tillsammans bildar våra jag, är som små pärlor, trädda på tunna trådar, broderade i komplicerade mönster. Tar du bort en pärla faller de andra ut på golvet och hela broderiet rivs upp. Du har blivit en del av mig och vare sig du vill eller inte, så är jag en del av dig nu. En svarthårig, mörkögd, flerspråkig del av dig som hoppar över eldar för att fira våren och äter granatäpple och vattenmelon för att fira vintern. En del av dig är förankrad i andra världsdelar, har fastrar och kusiner som inte alls känner dig och vars mat doftar av örter som du inte känner till. När du pratar om mig som en avart eller försöker tränga ut mig, slita loss mig från din samhällskropp, är det en våldshandling mot dig själv. Förlorar du mig, förlorar du en del av dig själv.

Lärarmamman skulle kanske säga emot, men det här med att en kropp som har satts i rörelse fortsätter rörelsen tills den stoppas av en motkraft, det stämmer inte. En kropp har, oavsett sin vikt och sitt underlag, också en vilja. En kropp kan vilja slunga sig ut i universum med tusen volter som går emot alla naturlagar. En annan vill vara stilla, och det är jag, just nu i alla fall. Ju mer du försöker rulla iväg mig, desto envisare kommer jag sitta på min plats. Hur du än gör kommer du inte bli av med mig. Min flirt med Kanada var bara en kort romans. Jag är här, jag förökar mig och du kan välja att omfamna mig, eller drabbas av mig. Nyårslöftet inför 2018 är att inte ens tänka tanken att flytta.

”Och om SD vinner valet?” undrar du. Jag kan inte avgöra om det är ett hot eller om du också är orolig. Vet du att jag tror inte det gör så stor skillnad längre. I Stockholm har vi passerat 50% som har någon förälder född utomlands. Vi gör barn som har nationsnamn och religioner som julgranspynt över sina kroppar. Rasismen vi ser stänga gränser och bränna flyktingförläggningar är nationalstatens dödsryckningar. Sen kommer framtiden.

”Kommer du hålla mig i handen på vägen dit?” frågar du, nu alldeles ängslig. Du gillar ju inte förändringar. 

Ja, jag ska hålla dig i handen. Och om du inte beter dig så kommer jag vrida om din arm tills du skärper dig. Jag lovar. 

God jul Sverige.

Baharan Kazemi