Pressmeddelande: Mana bojkottar Bokmässan

Problemet är att bibliotek-och bokmässans ledning har lagt ansvaret för kampen mot nazism på alla oss. Medan bokmässan valt att ta ställning för närvaron av nazister och förintelseförnekare tvingas många av oss andra till ett svårt val. Deltar vi på mässan normaliserar vi rasismen, deltar vi inte på mässan bidrar vi till att de tystar oss och den antirasistiska rörelsen. Deltar vi inte på mässan missar vi möjligheten att samtala och bygga motstånd med andra. Deltar vi på mässan tvingas vi agera då vi till skillnad från de ansvariga för bok-och biblioteksmässan inte anser att nazism kan mötas med tystnad. Och att agera mot nazister är som alla vet förenat med livsfara.

Beslutet att låta nazister medverka på bokmässan visar hur nazisters och rasisters spelrum blir allt större. Detta är inte att skapa debatt,  de är att utsätta människor för hot och rädsla. Det är att förminska och osynliggöra kopplingen som finns mellan dessa typer av tidningar och en allt mer aggressiv nazistisk organisering och ett hårdnat samhällsklimat.

Vi hoppas att bokmässan inser problemet med sitt beslut och inte tillåter Nya Tider att komma. Då kommer vi gärna tillbaka.

Tidskriften Mana

Presskontakt:
Emma Eleonorasdotter
Mail: emma.eleonorasdotter@tidskriftenmana.se
Telnr: 0738161294

Release för senaste numret, tema Mark!

Vi kommer ha två samtal med utgångspunkt i några av texterna:


Malmös mark som arena för kamp

Skribenten och aktivisten Matilda Renqvist Quisbert samtalar med Maria Persdotter, doktorand, och Benny, f d boende i lägret, om vräkningen av Sorgenfri-lägret. Hur förvandlades en ödetomt till en arena för kamp som ställer frågor om ägande, medborgarskap och rättigheter på sin spets?

Pachamamas döttrar försvarar jord och vatten

Med utgångpunkt i aktivisten Carmen Blanco Valers text om urfolksfeminism i den andinska regionen samtalar Abigail Sykes med Blanca Chancosa, urfolksledare från Ecuador, och Blanco Valer om kvinnors kamp mot gruvdrift och exploatering av urfolkens marker – i Latinamerika och i Sverige. 

Nytt nummer av Mana ute! Tema Mark

Naturresurser som gömmer sig under jordskorpan blir ofta en förbannelse för urfolk som bor och verkar i markerna. Höjda markvärden kan betyda fördrivning för fattiga och grupper som rasifieras eller ses som ”de andra” i nationen. Men marken är också, bokstavligen, en plattform för kamp och gemenskap.

Säg vad ni vill när vi säger att ni får

Yttrandefriheten är 2015 ett självklart emblem som varje politisk rörelse och inriktning håller – måste hålla – som ett honnörsord, även om det definieras helt olika av olika aktörer. Som en central del i det demokratiska paradigm som kommit att omfatta all politik har respekt för yttrandefriheten blivit en samling ritualer som varje aktör med maktanspråk måste hålla sig till för att kunna hävda sin legitimitet. Ingripanden mot politiska motståndares möjligheter att yttra sig i Ryssland, Zimbabwe eller Kina fördöms därför enhälligt av det politiska etablissemanget då dessa länders regimer inte respekterar ritualerna. När samma repressiva innehåll uttrycks genom våld mot demonstranter, oproportionerliga straff för ”uppviglande” eller omfattande ingripanden i vilka platser man får uttrycka åsikter på i Spanien, Sydafrika eller USA leder det istället i bästa fall till undfallande formuleringar om att känna sig ”bekymrad”. Dessa länders regeringar har nämligen genomgått ritualerna och förklarat att det handlar om undantag för att garantera ordningen.

Just dessa ritualer har paradoxalt eller självklart kommit att bli formen för den samtida avdemokratiseringen i demokratins självutnämnda kärnländer. Att kategorisera motdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas torgmöten under fjolårets valrörelse som ”störande av allmän sammankomst” framstår i linje med detta som demokratiskt. Samtidigt går det inte att ta miste på det faktum att protesterna som förklarats olagliga är exempel på just sådana allmänna sammankomster som lagen i fråga ska försvara. Att turnerande representanter för den mest rasistiska delen av politikerklassen ska kunna verka så ostört som möjligt garanteras alltså i yttrandefrihetens namn. Men för att göra det möjligt förnekas istället platsens invånare rätten att gemensamt uttrycka sig politiskt om vad som sker på den.

Att på detta sätt villkora yttrandefriheten rumsligt och tidsmässigt kan framstå som motsägelsefullt men är i själva verket en central del av att ge den en liberal form. Redan den liberale 1800-talsikonen John Stuart Mill (som fick sin inkomst från Ostindiska kompaniets koloniala våld) ansåg att demokrati var lämpligt endast för ”civiliserade” folk, och på samma sätt var han noga med att poängtera hur åsiktsyttringar i strid med samhällets rådande maktordningar bara borde tillåtas när de inte kunde förväntas påverka de förtryckta massornas beteenden. Som exempel i Om friheten gav Mill kritik av egendomsrätten, som han menade borde accepteras i (den borgerliga) pressen men inte i tal eller flygblad till arga arbetare.

Det finns en lång tradition i liberala stater som Sverige av att i samma anda garantera yttrandefrihet i princip men med begränsningar i tid och rum. Därför blir statens val att garantera yttrandefriheten för ledare för en rasistisk organisation vid en viss tid och plats genom att begränsa den antirasistiska rörelsens yttrandefrihet inte egentligen en yttrandefrihetens självmotsägelse. Det är snarare ett uttryck för en specifik, liberal form av yttrandefrihet. Exemplet med antirasistiska motdemonstrationer är talande men bara ett i mängden. Det kan handla om hur fackföreningars blockader begränsas rumsligt av polis som anger specifika zoner vid ingångar till nattklubbar där flygbladsutdelning tillfälligt förbjuds. Eller om privatisering av det offentliga rummet, som innebär att ägare kan förbjuda politiska uttryck i de utrymmen som är mest lämpliga för dem. I sin mest extrema form gäller det ”röda zoner” bakom kravallstaket i samband med toppmötesprotester, där krypskyttar på taken håller demonstranter borta från de politiska processer de försöker intervenera i.

För att uttrycka sig som den kanadensiske filosofen Peter Hallward kan en säga att den liberala yttrandefriheten lämnar obegränsat utrymme för politiska önskningar, men istället begränsar politisk vilja. Hallward menar att det som utmärker viljan som politiskt begrepp är dess relation till sitt eget genomförande – viljan kännetecknas av att den överskrider de hinder som står i dess väg. ”Inga rasister på våra gator” kan tolereras som en önskan, när det är en åsikt som ”cirkuleras i pressen” som Mill uttryckte saken. Men när ”inga rasister på våra gator” blir en politisk vilja, framförd av en kollektiv rörelse i omedelbar konfrontation med rasisterna i fråga, tar den liberala yttrandefriheten slut. Skillnaden mellan Putins och Löfvens regimers repression av sina politiska motståndare är alltså att medan den förra urskiljningslöst förtrycker all avvikelse, förtrycker den senare inte politiska önskningar som står i motsättning till dess egna intressen, utan träder in först när dessa intressen inte bara uttrycks utan även börjar genomföras och på så sätt konstitueras som vilja. Resultatet blir i båda fallen dock detsamma: att rådande makt bevaras.

Under våren har en debatt om yttrandefrihet förts i Sverige. Islamofoba högerskribenter har i kölvattnet av terrordåd i Paris och Köpenhamn krävt hårdare tag mot muslimer som kan misstänkas vara på väg att begå liknande attentat. Mot detta står vänsterskribenter som helt riktigt påpekar att de grupper högern angriper är de som idag har allra minst möjlighet att uttrycka sig politiskt och att den yttrandefrihet de vill försvara därför knappt är värd namnet.

Denna nog så viktiga invändning kan kompletteras med en annan, mer fundamental fråga, nämligen den om vilka politiska projekt som tillåts genomföras. Högerns tomma buller om försvar av yttrandefrihet kan lätt avslöjas som i grunden aristokratiskt och rasistiskt, i Mills anda ett åtskiljande av de ”civiliserade” som kan styra över sig själva och de ”barbariska” skikt som på en gång både är demokratins negativa definition – icke-demokraterna – och de som försörjer den materiellt.Vad som kanske är mindre uppenbart är hur det så kallade demokratiska systemet i fråga begränsar vilken politik som ska vara möjlig. Hur yttrandefriheten som så ivrigt försvaras också ständigt villkoras av en överordnad prioritering av att försvara den rådande samhällsordningen och dess koncentration av makt och tillgångar.

Bländad

– Det handlar om att förstå hur vithet strukturellt överordnas, om white supremacy, säger Irene Molina, som är professor i kulturgeografi med många års kritisk rasforskning bakom sig.

Syftet är inte att kritisera den vita hudfärgen i sig eller dela upp skuldfrågor mellan raser, utan att synliggöra vithetens privilegier och avslöja hur vitheten reproduceras.

Men hur förs en sådan laddad fråga som belysande av vithet upp i vithetsdominerade sammanhang, där den dessutom förlorar sin poäng om den slutar vara obekväm och jobbig? Konstnärerna Johanna Gustavsson och Zafire Vrba som driver FAGS – Feminist Art Gallery Solidarity – har nyligen genomfört sin fjärde kurs om vithetsnormer, Bländad, för konstnärer som inte själva upplever att de utsätts för rasism. De tidigare har hållits i Stockholm, denna gång gick kursen i Göteborg.

Johanna Gustavsson blev först inspirerad av den amerikanska föreläsaren och fotografen Tia Cross när hon försökte hitta sätt att jobba praktiskt med begreppet intersektionalitet. Tia Cross har genom en mängd projekt och kurser för såväl vita som rasifierade personer arbetat med att omsätta kritisk rasteori till praktisk handling. Arbetet har handlat om att belysa maktstrukturer och främja kommunikation mellan olika grupper i USA, främst på ett lokalt och regionalt plan kring Cape Cod strax söder om Boston. Johanna berättar att det var Tias rasifierade partner, engagerad i The Combahee River Collective, som gjorde henne uppmärksam på hur ansvaret för synliggörande av vithetsskapandet ligger hos vita personer. Ett ansvar som också handlar om att ta hand om processerna kring upptäckten av egen vithet i egna grupper och inte ta tid, plats och kraft från andra antirasistiska forum.

– Men när jag tänkte kring vithet fattade jag bara inte hur det skulle kunna tas upp i Sverige, säger Johanna Gustavsson. Det verkade helt omöjligt att prata om, det fanns inget språk.

– Det finns i det närmaste ett konsensus inom den antirasistiska rörelsen om att det är viktigt att lyfta frågor om vithet och begreppsliggöra dem, säger Irene Molina, som snabbt blev ett viktigt bollplank för arbetet med Bländad och även har hållit i flera gästföreläsningar.

Men att behovet av att diskutera vithet är en etablerad sanning både bland vithetspriviligerade som vill arbeta antirasistiskt och hos rasifierade som arbetar med frågor om rasism, gör inte ämnet mindre svårhanterligt eller oundvikligen laddat. Dels för dem som tvingas se sina egna privilegier och dels för dem som ser andras privilegier hela tiden och blir provocerade av att återigen se vita människor ta sin makt i bruk.Arbetet med kursen har kantats av kritik och varit svårt och jobbigt, berättar Johanna och Zafire. Avgörande har varit att hitta språk och skapa kommunikationsnätverk.

Konstnärernas bas, FAGS, har som grundläggande idé att på olika sätt och med hjälp av feministisk pedagogik dekonstruera och synliggöra maktstrukturer. På sin hemsida formulerar de sin verksamhetsgrund, som börjar:

FAGS är en överlevnadsstrategi.

Vi har startat FAGS för att slippa rätta oss efter högerpatriarkatets kulturpolitik.

För att slippa förhålla oss till vita kuber, vita rum och vita män.

Vi har startat FAGS för att vi behöver få luft.

– Inom konstvärlden är klass och hudfärg väldigt … Johanna Gustavsson letar efter rätt ord.

– Ovarierat, säger Zafire Vrba.

Konstnärerna är intresserade av alla slags maktstrukturer, men frågor om vithet kom att bli ett område de fokuserade på, då det på samma gång är en oerhört dominant struktur och en struktur osynliggjord till den grad att den nästan inte kan diskuteras.

– Vi ville skapa ett konstrum där vi kunde ta itu med vithetsnormen, säger Johanna Gustavsson. Vi skrev in det som en betydande punkt i vårt gemensamma arbete, men det är en sak att definiera det teoretiskt, och en helt annan sak att arbeta med det rent praktiskt. Det visade sig vara mycket svårare än vi hade tänkt.

Det första försöket gjordes med att skapa en varierad arbetsgrupp till FAGS första utställning. Men själva konstrummets vithet, och villkor som handlar om klass vilket kokar ner till tid, pengar och möjligheter att delta, utmynnade i att arbetsgruppen i slutänden var övervägande vit.

Slutsatsen blev att det var nödvändigt dels att vara medveten om rummens betydelse och historia, och till exempel använda sig av ABF:s lokaler eller andra icke-konstförknippade rum för att skapa trygga och välkomnande miljöer, och dels att tänka intersektionellt och agera utifrån ett perspektiv som också inbegriper klass. När det gäller vithetskurserna har klassperspektiv varit viktigt som en grundläggande förståelseram.

Konstnärerna menar att diskussionen om hur maktstrukturer samverkar kan göra det lättare att förstå vithetsnormer för den som själv ofta känner sig utsatt och maktlös utifrån andra maktordningar.

– Kursen går in på hur hudfärg hänger ihop med klass, hur en person vars hudfärg rasifieras ofta slentrianmässigt ses som en person med lägre klass.Att förstå sitt eget handlingsutrymme är en viktig del. I lägen där en själv känner sig förtryckt finns inte samma handlingsutrymme som när ens röst blir lyssnad till.Att endast fokusera på en maktordning i taget ger inget effektivt analys, det krävs solidaritet för att kunna jobba intersektionellt, säger Johanna Gustavsson.

Trots att det kändes som ett omöjligt ämne och kritiken från vissa håll har varit hård, utformades en kurs på mellan 8-10 träffar som nu hållits i svenska sammanhang under två års tid. Och efterfrågan är stor. Den senaste kursen blev fullbokad inom 24 timmar.

Zafire Vrba tillägger att de nu, när kursen börjar få spridning, märker hur vithetsnormer påverkar förfrågningarna om att föreläsa om rasism i andra sammanhang.

– Det verkar lättare för någon som inte rasifieras att boka oss som upplevs som vita när en vill prata om rasism. Vi slussar folk vidare till bland annat Interfem med frågor som rör erfarenheter av rasifiering.Till våra Bländad-kurser kommer de som vill undersöka och motverka sin egen position som medskapare av normaliserad vithet.

– Det kan vara väldigt tryckt stämning under kursen, berättar Johanna Gustavsson. I takt med att deltagarna upptäcker sin vithet och hur bländade de har varit av den, skapas mycket ångest.

Men kurserna är inte tänkta att vara terapeutiska eller förlösande, utan en vägledning för att aktivt kunna arbeta mot konventionell reproducering av vithetsnormer.

– Det är inte så viktigt att hitta någon samhörighet i våra grupper. Det handlar om en konstruktiv konflikt som vi vill ska leda till handling, säger Johanna Gustavsson.

Konstnärerna påpekar att det är viktigt att inte fastna i vit skuld. De beskriver skuld som ett okonstruktivt läge. Genom att skapa en pedagogisk ram vill de istället arbeta vidare med kursdeltagarna, som förväntas gå in med intentionen att förändra någonting, så att de kan försöka bli användbara allierade i den antirasistiska kampen.

– Vi ger konkreta tips på hur man kan jobba, säger Zafire Vrba.

Ett exempel är en övning i form av en hemläxa där deltagarna ska intervjua en person nära dem om vithet. Poängen är dels att se vitheten i det sociala nätverket kring ens egen person, dels att bli tvungen att hitta ett språk som gör intervjun möjlig.

– Mycket handlar om att hitta ett språk som saknas, säger Zafire Vrba, som jämför med hbtq-rörelsens kamp för att befästa ord som ”heteronorm” och ”cis” för att kunna prata om förtryck och maktrelationer.

Kursen innehåller flera andra delar, bland annat en historisk del som diskuterar uppbyggnaden av den koloniala världsbild som vi idag förhåller oss till. Genom texter och filmer försöker konstnärerna få deltagarna att bli varse om lägen där de behöver ta ett steg tillbaka och ge bort privilegier. Kursen tar även in gästföreläsare med egen erfarenhet av rasifiering.

Men kursen har kritiserats från flera håll. Vid tidpunkten för intervjun med FAGS är de båda konstnärerna tydligt tagna av två hårda konflikter som fått dem att undra om de driver ett projekt som aldrig borde startats.

– Vi har fått stark kritik på Facebook, som genom en snöbollseffekt blev till långa arga trådar av hårda omdömen. Kritiken bygger i huvudsak på ett missförstånd om att kurserna är vitseparatistiska. Det är de inte, men jag förstår att man blir provocerad om man uppfattar det så. Varför skulle det behövas ännu ett vitt rum? Kurserna är vanligtvis separatistiska för feminister eftersom vårt galleri är feministiskt separatistiskt. Sen vänder vi oss till feminister som inte själva blir utsatta för rasism, det är inte samma sak som vitseparatistisk, säger Johanna Gustavsson.

– Varken vithet eller rasifiering är ju en absolut definition, säger Zafire Vrba, som pekar på hur hens eget namn ofta leder till rasifiering, men att hens person passerar som vit.

– Vem som tillåts definiera gör en jättestor skillnad. Det är en själv som upplever om en blir utsatt för rasism eller ej. Den som inte blir det behöver verktyg och kunskap för att kunna hantera sina privilegier. Men kritiken säger något om hur akut situationen är. Den som har egen erfarenhet av rasifiering är ofta otroligt frustrerad över vit okunskap och blir sjukt provocerad av vad en uppfattar som skapandet av ännu ett vitt rum. Vi kan förstå det, säger Johanna Gustavsson.

Den andra kritiken kom från en kulturinstitution som köpte in kursen, men efter två kurstillfällen gav konstnärerna kicken. Just den kursen var obligatorisk för dem på arbetsplatsen som saknade egen erfarenhet av rasifiering och frivillig för de andra.

– Det blev väldigt mycket diskussioner som handlade om att deltagarna upplevde att de inte kunde prata fritt. Vår poäng var att språk inte är neutralt, men de kände sig censurerade och gick i försvar. ”Nu sitter jag här och kan inte säga vad jag tänker.” Men det är ju en form av vithetsuppvaknande och i grunden positivt, säger Johanna Gustavsson. ”Är det första gången du känner så?” undrade vi. Många uttryckte sig med ord som ”Du fattar vad jag menar?” Och vi svarade: ”Nej, vad menar du? Säg vad du tänker så att vi tillsammans kan diskutera vad det innebär.”

– Ett exempel på ett ord som dök upp i diskussionen var ”invandrarbutik”. Då frågade vi vad det betyder, vad tänker en att det är för människor som driver butiken och vad förväntar vi oss av dem inom förförståelsen att de närvarande i rummet ska fatta vad som menas?

– En kunde copy-paste:a den makt som deltagarna besatt i sitt vanliga jobb på institutionen, på det utrymme de tog under kursen. Ledningen pratade nästan hela tiden. Vi ville motverka det och använde vår feministiska pedagogik för att balansera samtalen.Till exempel ville vi dela in diskussionerna i små grupper. Då fick vi höra att vi inte kunde hantera storgruppsamtal och sas vara ett skäl till att vi fick sparken, säger Zafire Vrba.

Johanna Gustavsson och Zafire Vrba vrider sig båda i soffan. Tittar ner i marken och försöker formulera känslan av att inte nå fram och få sparken.

Jag får bilden av att ni i ert arbete medvetet går motströms i en flod av seg maktgyttja utan synligt slut. Och sedan blir ni chockade av att ni stöter på motstånd?

Konstnärerna skrattar till.

– Jo, det kan kännas så. Och nej, vi är egentligen inte förvånade. Men just nu har det varit så massivt. Vi saknar inte heller stöd då vi har band till exempelvis Irene Molina och andra antirasistiska kollegor som hjälpt oss med kursen. Vi har kontakt med en rad intressanta föreläsare och drivkraften är att arbetet känns nödvändigt. Det här var det bästa vi kunde komma på att göra just nu, kanske visar det sig att det inte var så bra om några år, då får vi lära, ändra oss och göra nåt annat.

– Det är heller ingen slump att vi som konstnärer utformar detta som en kurs nu.Tiden kräver det.Vi tror inte att ett performanceverk på två timmar kan förklara vithet i dagsläget. Men det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra.

Nytt nummer ute! Tema: Svarta röster & rörelser

Temat innehåller:


“Svart i Sverige” Finns det en afro-europeisk identitet? Judith Kiros intervjuar Lena Sawyer och Michael McEachrane.

“Afrofobirapporten – vad hände sedan?” Samson Beshir reflekterar över rapporten, och framförallt över vad som inte har hänt sedan den kom.

“Att tala till oss själva” Ylva Habel och Mariam Kanyama om svart organisering och livet som svart kvinna i Sverige.

“Black girl, Black girl, Turn your shit down. Sexuell terrorism mot svarta flickor” Mekhatanash Kheperthaki McGuire om att använda en hiphop-feministisk pedagogik i byggandet av gemenskaper för svarta flickor på deras egna villkor.

“Egentligen vill vi bara vara ett par sköna killar” Mahmoud Abdalla intervjuar Francine Agbodjalou om politisk scenkonst.

 

2014_2-3

REVA på EU-nivå?

Berlin Refugee Strikes hemsida står det:

”Varning: EU-övergripande polisoperation mot flyktingar!!! En EU-övergripande polisoperation kallad ”Mos Maiorum” kommer att genomföras från 13 till 26 oktober. Under två veckor kommer 18000 poliser jaga papperslösa migranter. De vill samla information om våra migrationsrutter och arrestera så många av oss som möjligt. Varna all papperslösa migranter! Risk för ökade kontroller på tåg, stationer, flygplatser och inom-europeiska gränser” (min översättning från: https://asylstrikeberlin.wordpress.com/2014/09/30/warning-eu-wide-police-operation-against-refugees/).

Det osannolika namnet på operationen, ”Mos Maiorum”, betyder ungefär ”de äldstes sätt” och kommer från namnet på de oskrivna traditioner som bildade grunden för sociala normer och rättstänkande i det gamla Romarriket. ”Mos Maiorum” koordineras från nuvarande ordförandelandet Italien med hjälp av Frontex och dess huvudsyfte formuleras i termer av att kartlägga resrutter och gripa aktörer och organisationer som ligger bakom människosmuggling. Men tittar man närmare på syftena så ingår också att ”gripa irregulära migranter” och att “genomföra [… ] kontroller längs den illegala migrationens huvudrutter”. Operationen är en fortsättning på en rad tidigare EU-övergripande insatser mot migranter. Den senaste i ordningen samordnades av Litauen och kallades ”Perkunas” efter en baltisk åskgud. ”Perkunas” ledde till gripandet av runt 10 000 migranter.

Här i Sverige lever vi, och framförallt de av oss som är papperslösa, fortfarande med oron för REVA och kontroller på gator och i kollektivtrafik. REVA innebar en rad övergrepp mot migranter i form av förvarstaganden och deportationer men också i form av att ytterligare begränsa och försvåra papperslösa invånares redan svårmanövrerade vardag. Dessutom blev REVA ett rasistiskt sorteringsmaskineri i vilket människors tillhörighet ifrågasattes, tillsynes på basis av rasprofilering och rasistiska uppfattningar om svenskhet och svenskt medborgarskap. De tidigare EU-övergripande operationerna verkar ha haft liknande effekter runtom i Europa. På bloggen www.meltingpot.org menar Neva Cocchi och Danilo Burattini att de formella skrivelserna i Europarådets dokument kan översättas till ”en veckas förföljelse och krigsförklaring mot alla migranter, med 18 000 poliser som släpps lösa på stationer, tåg, hamnar och flygplatser för att identifiera och om möjligt arrestera största möjliga antal människor som ser utländska ut” (min översättning från: http://www.meltingpot.org/Mos-Maiorum-Triton-after-3rd-October-migrants-return-to-be.html#.VDKoqvldVf1, här finns också mer information om tidigare liknande operationer).

På organisationen Statewatchs hemsida finns hela det dokument som Europarådet delat ut till sina delegater:

http://www.statewatch.org/news/2014/sep/eu-council-2014-07-10-11671-mos-maioum-jpo.pdf

I den version av dokumentet som ligger ute på Europarådets egna hemsida är största delen av informationen struken:

http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-11671-2014-INIT/en/pdf

Reflektion efter valet 2014

När jag tittar ut genom mitt fönster har höstlöven börjat gulna och falla från träden på min lilla innergård vid Möllan. Allt i mitt närområde är sig bedrägligt likt, mångkulturen blomstrar, torghandeln är igång som vanligt, kvartersbutiker och restauranger säljer sin blandning av asiatiska och svenska varor och i min trappuppgång är vartannat namn utländskt. På ytan är allt som det brukar, men i grunden känns det ändå förändrat, mitt område är nämligen utsatt för hot. Samma hot som resten av Sverige försattes under efter valet den fjortonde september. Hotet heter Sverigedemokraterna.

När jag slog på tv:n på morgonen efter valnatten möttes jag av det värsta tänkbara scenariot på den politiska kartan. SD, de djupt rasistiska, kvinnofientliga, hotfulla och våldsbenägna Sverigedemokraterna, hade över en natt blivit Sveriges tredje största parti och dörrarna hade öppnats på vid gavel för de främlingsfientliga krafter som sedan länge lurat under ytan på den borgerliga ”idyllen”.

Tyvärr kunde jag inte ens känna att jag blev överraskad. SD har sedan länge smugit in sitt sätt att se på världen. Under de senare åren har de betett sig som Egyptens gräshoppor, de har ständigt varit närvarande i TV-debatter och tidningsintervjuer. På bloggar och kommentatorsfält har de utmålat sig själva som offer och åberopat yttrandefrihet och demokrati vid varje protest som försökt belysa deras verkliga agenda. De har spunnit ett nät runt Sveriges arbetslösa och de som är rädda att förlora sina jobb. Många har lyssnat och valt att vifta bort det underliggande budskapet: Människor har inte samma värde, punkt slut. Invandrare och åsiktsmotståndare är mindre värda än ”etniska svenskar” och SD-anhängare.

Utöver detta har också en klar hotbild vuxit fram ute på nätet. Journalister och oliktänkande har hotats till livet och SD:s försök att framhärda med bilden av sig själva som ett parti med noll tolerans mot rasism har känts mer och mer ansträngd. Ser inte väljarna detta, eller väljer man att blunda för det faktum att vi fått in ett parti i Sveriges riksdag som i slutändan kommer att förakta och förfölja alla som inte delar deras människosyn? Sorgligt nog är det nog så att SD:s retorik fungerat och att många valt bort att titta närmre på deras bakgrund i nazistiska organisationer eller helt enkelt trubbats av och slutat ta till sig de rasistiska uttalanden som spritts på nätet. Den trådslitna gamla offerkoftan som SD också ibland valt att ta på sig, har även den visat sig vara effektiv, trots att den har kvar en del bruna fläckar som inte kunnat tvättas bort

Det är naturligtvis så att det är Sveriges befolkning och inte SD som är offren. Vi har tagits på sängen av ett parti med nazistiska rötter som inte gjort upp med sitt förflutna, utan tvärtom planterar nya frön av hat och misstänksamhet i vår svenska mylla, särskilt i Skåne som ju alltid varit lite extra bördigt. Om vi inte börjar läsa på och lär oss vår egen och Europas historia kommer vi snart att stå maktlösa mot den fiende som hotar oss inifrån vårt eget parlamentariska system. Kanske borde vi under en period stänga av Facebook och alla dokusåpor och matlagningsprogram och i stället gräva ner oss i böcker som kan förklara vår samtid för oss eller bara lyssna extra noga till Jimmie Åkesson nästa gång han deltar i en debatt? Hatet mot det okända lyser fram mellan raderna och man behöver bara göra sig lite extra lyhörd för att höra det.

Dörren till ondskan har öppnats och det är upp till oss att stänga den innan det är för sent.

Likabehandling – den bortglömda skolfrågan

En vecka innan valet lyfter Ungdom Mot Rasism frågan om likabehandling i skolan under Ett Enat Malmös satsning sommarakademin 2014. Utgångspunkten ligger i rapporten Show me the Plan – Granskningsrapport och handbok om skolors likabehandlingsarbete, som vi i samarbete med antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering, släppte tidigare i sommar. I rapporten granskas 21 Malmöskolors likabehandlingsarbete och resultaten speglar tydligt båda organisationernas erfarenhet av arbete med likabehandling i skolan; endast 2 av 21 planer mot diskriminering och kränkande behandling uppfyller de juridiska kraven, trots relativt överseende bedömningskriterier. Tidigare granskningar har visat samma eller ännu dystrare tendenser över hela Sverige. Skolfrågan dominerar den politiska debatten inför valet, eller snarare frågan om lärarlöner, studieresultat, effektivitet och ett ökat statlig ansvar för skolan. Barnets rätt till en skolgång anpassat efter barnets individuella förutsättningar, fri från kränkning och diskriminering och fylld av trygghet, värme och vänskap är däremot frågor som alltjämt försummas i den skolpolitiska debatten. Dessa är mjuka frågor som inte går att mäta i siffror. Vår utredning talar dock sitt tydliga språk. Skolorna lever inte upp till de formella kraven som ska säkerställa alla barns lika rättigheter och möjligheter. Vad det innebär för elevens skolgång är därför svårkontrollerat och beroende av enskild skolpersonals goda vilja och engagemang.

Likabehandlingsarbetet i skolan regleras i skollagen och diskrimineringslagen. Dessa lagar stipulerar ett absolut förbud mot diskriminering och kränkande behandling, samt påbjuder ett aktivt målinriktat, främjande och förebyggande likabehandlingsarbete som ska dokumenteras i en årlig plan mot diskriminering och kränkande behandling. I dagsläget är det huvudmannen, d.v.s. kommunen eller den privata ägaren, som ansvarar för att lagen följs. Ansvaret sipprar sedan stegvis ner till rektor och samtlig skolpersonal. Även lokalvårdare, bespisningspersonal och visstidsanställda på skolan har ett ansvar att aktivt arbeta med likabehandlingsfrågor. Det är elevens rätt till skydd som står i centrum, inte personalens. Skolpersonalen har ansvar att följa upp och utreda varje misstanke om kränkningar och diskriminering. Om skolan brister i sitt ansvar kan anmälan lyftas till Barn – och elevombudsmannen och Skolinspektionen, samt till Diskrimineringsombudsmannen.

Vad som gäller enligt lag är klart nog. Ändå brister skolorna i minimikravet att ens författa en godkänd årlig likabehandlingsplan som överblickar det nästkommande läsårets åtgärder mot diskriminering och kränkande behandling. Hur kan det komma sig? Vi på Ungdom Mot Rasism arbetar dagligen med skolpersonal som brinner för sina ”ungar” och sliter ihärdigt för att fostra trygga, kunniga och omtänksamma samhällsmedborgare. I sitt slitsamma och samhällsavgörande arbete finner de dock sällan att det finns stöd att få. Idag finns det lagar och det finns instanser som ska kontrollera skolor och sanktionera skola och huvudman då uppdraget inte följs, men ingenstans finns kunskap kring hur en faktiskt ska göra för att följa lagen eller bygga hållbara likabehandlingsstrukturer. Det svenska civilsamhället och forskningen utgörs av aktörer som har lång och bred erfarenhet av att jobba med mänskliga rättigheter inom olika kontexter. Det är aktörer som har varit med och arbetat fram de likabehandlingslagar vi har idag – aktörer som bär på en nyckelkunskap. Det är hög tid för de politiska partierna att tydliggöra hur de ämnar arbeta för att ta sitt ansvar och ta tillvara på de kunskaper som finns och som kan bana vägen för HUR skolan kan jobba med likabehandlingsfrågor. Vi välkomnar debatten kring vinstuttag i skolan och lärarlöner, men det räcker inte. Vi måste också frigöra adekvata resurser och skapa formella forum där samarbete mellan civilsamhället, forskningen och politiken kan producera den kunskap som krävs för att på kort sikt förbättra den enskilda elevens psykosociala miljö och på lång sikt skapa en skola och ett samhälle för alla.