Afrofobi för nybörjare

Foto: Rebecca Martyn

Foto: Rebecca Martyn

En negers uppväxt innehåller främst två typer av material. Det ena är skämt om rasifierade personer – afrohår, brytning, svart hud på solariet – och det andra är allvarliga berättelser om rasism. Vi får både höra om Marika Carlssons egna upplevelser av diskriminering och kränkningar, och se filmer av och med Sverigedemokrater. Hon är en mästare på att härma andras dialekter och minspel men skrattet fastnar i halsen när hon driver med personer med utländsk brytning, och jag får en klump i magen när publiken skrattar sig fördärvad åt att en person med ett stort afro försöker ta på sig en cykelhjälm. Det är så uppenbart att hon riktar sig till en vit publik.

Syftet är naturligtvis gott. Jag utgår ifrån att Marika Carlsson har tänkt igenom sin strategi noga och förhoppningsvis ger den också önskat resultat. Men jag tycker att det är problematiskt, och sorgligt, att en antirasist som dessutom själv är rasifierad lägger så stor andel av sin tid i rampljuset på att driva med andra rasifierade personer i stället för att driva med rasisterna. Marika Carlsson skulle säkert säga att hennes skämt är kärleksfullt menade, men i slutänden handlar det ändå om flera hundra vita människor som har roligt på bekostnad av taxichaufförer från Mellanöstern och kvinnor i Etiopien. Det är ett vågspel, och det kan vara kontraproduktivt. Marika Carlssons egna fördomar är inte roligare eller mindre kränkande än någon annans bara för att hon också är rasifierad och hon riskerar att själv bidra till att cementera fördomar. Även om publiken ger rungande applåder när Marika Carlsson formulerar uttalat antirasistiska budskap.

Visst har hon en poäng när hon under föreställningen förklarar sitt användande av n-ordet i titeln. ”Det är inte mitt syfte att uppmuntra folk att använda ordet. Men jag har kallats det hela livet och nu har jag tagit mig rätten att använda det när jag berättar om mitt liv.” Hon frågar retoriskt om romer blir bättre behandlade när vi inte längre kallar dem ”zigenare” och skojar om polisens registrering av romer. ”Det står ju ‘romer’ längst upp, det tycker jag är respektfullt.” Och visst, har någon rätt att återerövra ordet så är det väl hon. Men risken är att vita personer som bara ser föreställningens titel, utan att höra hela hennes resonemang, tar hennes användande av ordet som ett frikort för att själva göra det. Och jag är benägen att hålla med alla de antirasister som menar att nidbilder av rasifierade personer är grunden för förtrycket, att rasismen hämtar sin näring från bilder av ”den andre” som någon som de med makt avhumaniserar och ser ner på. Därför är vårt ordval viktigt.

Och därför är det Marika Carlssons personliga och hjärtskärande berättelser om rasism som jag kommer att minnas bäst från showen. Som den gången som skolbarn i Lund sa ”vi vill inte leka med dig för du är född i bajs” och tillfället då två vita kvinnor reste sig när hon och hennes bror satte sig vid deras bord med kommentaren ”jag kan inte sitta vid samma bord som två apor”. Men också den gången då ombordpersonalen på färjan till Köpenhamn vände båten för att kasta av en passagerare som sagt till henne att ”jag får gå före dig i kön för jag är svensk medborgare och det är inte du”. Det är för de här berättelserna som jag trots allt kan tänka mig att rekommendera föreställningen till andra. Den ger mig ändå en inblick i en värld som jag inte själv har upplevt, den som afrosvenskt adoptivbarn under det svenska 1970-talet. Så väldigt många skratt blir det inte för min del, men showen kan förhoppningsvis fungera som en introduktion till afrofobi för nybörjare. Och slutet, där hon säger att hon ser positivt på framtiden, är både kul och upplyftande. Om fördomar om afrosvenskar är en fobi, då går det att bota, säger hon, och jämför med ormfobi. ”Du går till en terapeut och får prata om ormar, sedan får du se bilder, sedan hålla en och till sist går du hem med en orm.”

FAKTA
I samband med att föreställningen hade premiär 2010 anmäldes den av Afrosvenskarnas riksförbund till både justitie- och pressombudsmannen. Förbundet menade att titeln var kränkande men fick inget gehör hos någon av instanserna. Under föreställningen kallar Marika Carlsson anmälan ”tragikomisk”. Till Expressen har hon kommenterat anmälan så här: ”I Sverige gör vi ju gärna om ord för att ställa saker och ting i bättre dager, och det här n-ordet vill afrosvenskarna ta bort. Okej, men man har inte tagit bort problemet i och med detta. När jag var liten och kallades ”neger” var det tvärtom mycket som var mindre problematiskt. Det fanns en naiv nyfikenhet som ofta fick ett klumpigt uttryck, men i botten fanns också snällhet. Nu, i ett klimat som präglas av SD, är det hårdare att vara svart.”

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *