March | 2018

SKADOR: Bilen var repad på höger sida av karossen. Reporna var ca 1,5 meter långa. Reporna var så kraftiga och djupa så att det understa vita lagret lack syntes genom.
På vänster passagerardörr bak var det inrepat ordet muslim, dessa repor var också väldigt kraftiga och djupa även där syntes det understa lagret lack.
Ordet muslim var ristat med ca 10 cm lång och 2 cm hög text. Ordet muslim stod också repat på motorhuven. Texten var ca 100 cm lång och 40 cm hög. Reporna var kraftiga och djupa, det understa lagret lack syntes genom reporna.

När Babak skulle ta sig till jobbet en måndagsmorgon upptäckte han att hans bil vandaliserats under natten. Han ringde polis för att göra en anmälan. Polisen kom senare samma dag för att undersöka bilen och anteckna skador. En polisanmälan upprättades och gärningen rubricerades som ”skadegörelse”. Polisen beskrev mycket detaljerat skadorna på bilen: repornas längd och djup, var på bilen de fanns och hur lacken förstörts. I polisanmälan nämndes att reporna formade ordet ”muslim” – men det finns inget tecken på att polisen tagit hänsyn till vad det kunde betyda att få detta ord skrivet på sin egendom.

Polisens beskrivning av gärningen struktureras och återspeglar hur bevis ska samlas in och dokumenteras: skadan mäts i centimeter repad lack, som om skadans magnitud skulle översättas till längden och djupet på reporna. Både polisens beskrivning och klassificeringen av gärningen som skadegörelse kan ses som ett sätt att bestämma händelsens mening. Den materiella dimensionen blir den centrala, kanske till och med den enda, dimensionen av skadan som man verkar ta hänsyn till. I det tekniska språket försvinner alla andra möjliga betydelser av att repa ordet ”muslim” på någons bil och med detta försvinner även alla andra möjliga dimensioner av gärningen.

Fallet ovan kommer från en sociologisk studie som analyserar möjligheter och begränsningar i det svenska rättsväsendet vid hantering av fall som på något sätt rör rasism mot muslimer. Jag presenterar studiens resultat i min avhandling från 2015 med titeln Anti-Muslim Racism and the Possibility of Justice. Nästa år ska den ges ut som en bok med titeln Anti-Muslim Racism at Trial. I studien samlar jag analyser av ett antal rättsfall som har att göra med rasism mot muslimer. Jag utgick från Brottsförebyggande rådets statistik över islamofobiska hatbrott i Sverige under perioden 2006 till 2009 och valde ut några av de fall som gått vidare till domstol. Syftet var att fånga när i rättsprocessen det finns öppningar att utforska och bemöta möjliga rasistiska inslag i dessa gärningar. Jag ville också förstå i vilka steg och mekanismer i rättsprocessen som rasism osynliggörs och hur det går till.

En av utgångspunkterna var en idé om lagen och rättsväsendet som möjliga verktyg för att nå rättvisa i frågor som rör rasism. Den här bilden av lagens potential kompliceras redan av en närmare titt på hur de svenska lagarna som på något sätt hanterar rasism kommit till. Jag analyserar förarbetena till bland annat lagen om hets mot folkgrupp, brottet olaga diskriminering och straffskärpningsregeln för brott om ett motiv varit ”att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet” (alltså det som ofta benämns som ”hatbrott”). Analysen visar olika typer av drivkrafter, ofta väldigt motsägelsefulla och inte tydligt antirasistiska, som kan ligga bakom införandet av dessa lagar.

Vad som dock verkar vara fallet är att de rättsliga verktygen bär med sig en möjlighet att möta och bekämpa vissa uttryck för rasism. De flesta fall som jag analyserar vittnar om en historia av tystnad kring andra former av rasism. Gärningarnas möjliga rasistiska dimension erkänns inte i den rättsliga processen, och ibland förefaller det vara processen i sig som är osynliggörande. I studien utforskar jag hur detta osynliggörande går till, jag försöker förstå hur en hegemonisk tolkning av de våldsamma handlingarna skapas och upprätthålls i domstolen och vilka andra tolkningar som försvinner på vägen, jag undersöker domstolarnas resonemang när de dömer och jag frågar vad det är som gör att domstolar har svårt att uppfatta, erkänna och hantera den särskilda typ av skada som rasism bär med sig.

Fallet jag beskriver i början når aldrig domstolen. Det läggs ner som så många andra, eftersom det inte går att hitta gärningsmannen. Det går alltså inte att säga något om domstolens och därmed rättsväsendets roll. Men redan en analys av polisanmälan kan hjälpa oss att förstå hur det juridiska fältet fungerar. Polisanmälan är skriven med ett språk som gör det möjligt för rättsväsendet att läsa händelsen. Den använder rubricering av gärningen som en viss typ av brott, vilket utgör en praktik för att klassificera. Den dokumenterar bevis för gärningen enligt de regler som finns för vad som räknas som bevis i ett brottsfall och vad som följaktligen ska samlas in och beskrivas. Den fastställer gärningens mening och därmed skadans karaktär och skala.

Det som kan ses i fallet är hur svårt det kan vara för rättsväsendet att fånga upp, synliggöra och bemöta den skada som rasism kan föra med sig och som går bortom det materiella. Inga av de andra möjliga betydelserna av att märka någons egendom med ordet ”muslim” tas hänsyn till: de historiska konnotationerna av den typen av gärning, gärningens betydelse vid en historisk tidpunkt där den politiska stämningen präglas av hets mot bland annat just muslimer och dess konsekvenser för skapandet av hat och hot som kan upplevas, inte bara av den enskilda person som den riktas mot, utan av hela den grupp som är måltavla.

Litteratur:
Kolankiewicz, Marta. 2015. Anti-Muslim Violence and the Possibility of Justice. Lunds universitet.

Tinders vita riddare

Dejting Tinder är en populär dejtingapp där bilderna står i centrum. Varje användare kan lägga upp sex bilder i syfte att attrahera andra Tinderanvändare. Dessa bilder kan ses som användarnas ”dejtingkapital”. Här gäller det att välja ut bilder som visar upp kvaliteter som att man är god, snygg, framgångsrik eller rolig. Bilderna som noggrant väljs ut reflekterar också tydligt maktordningar kopplade till kön, klass och etnicitet.

TEXT: Camilla Safrankova

En Tindertrend är bilder på volontärarbete eller besök i fattiga länder. På den uppmärksammade bildbloggen Humanitarians of Tinder kan Tinderanvändare ladda upp skärmdumpar som de tagit på andra användare som valt att presentera sig genom bilder där de poserar med icke-vita fattiga människor på platser utan namn. På bildbloggen finns en aldrig sinande ström av bilder på vita eller västerlänningar på besök i fattiga länder. Bilder där vita människor undervisar, sjunger för eller håller i svarta barn. Bilder där vita människor är i centrum bland människor som arbetar, tigger eller är uppklädda i ”exotiska kläder”. Bilder där vita människor möter nakna eller undernärda vuxna eller barn, som ibland blir klappade eller matade.

De icke-vita barnen och vuxna fungerar som statister i Tinderanvändarnas bilder. De tillskrivs ingen individualitet och är utbytbara. Här tjänar de ett tydligt syfte – att personen med Tinderkontot ska framstå som god och med det öka sin attraktivitet på en dejtingmarknad där det definitiva valet mellan ”like” och ”nope” avgörs på några sekunder.

Genusvetaren Corinne Lysandra Mason kopplar dessa bilder till en ideologi om global välgörenhet. Några exempel är Madonna, Bono och Angelina Jolie, kändisar som genom bilder visar upp sitt välgörenhetsarbete för att generera ekonomiska inkomster till välgörenhetsorganisationerna. Mason och andra kritiker menar att dessa grafiska bilder med kändisarnas vita och barnens icke-vita rasifierade kroppar snarast liknar ett slags ”utvecklingspornografi”. Konsumenterna förväntas känna identifikation med de vita personerna på bilderna och medlidande för de icke-vita människorna. På Tinder är logiken liknande. Här används bilderna i syftet att stärka de erotiska möjligheterna och identifikationen med vad Mason kallar ”goda vita människor” som är attraktiva inför andra ”goda vita människor”. Bilderna placerar dem själva i centrum på förmånligaste vis medan de bevittnar andras lidande. De gör lidandet till ”sin erfarenhet” och använder grafiska bilder med andras smärta för att krydda sin egen attraktivitet som humanitära vittnen.

På Tinder, vars syfte är att människor som inte ännu känner varandra – främlingar – ska sammankopplas, skapas på det här sättet ytterligare kategorier av främlingar. Genom volontärarbetarnas och turisternas bilder görs vithet till något bekant samtidigt som de icke-vita människorna omkring den vita Tinderanvändaren görs till främlingar. De kroppsliga positioneringarna i dessa bilder präglas både av närhet och av rasifierade skillnader. Till exempel har den vita volontären som omfamnar det fattiga icke-vita barnet fundamentalt annorlunda livsmöjligheter och ekonomi. Den förväntade likheten i sammanhanget är mellan den vita volontären på bilden och den andra personen på Tinder som ska ta beslutet om personen är ”hot or not”. Bilden humaniserar den vita volontären, med hjälp av barnet.

Den fysiska närheten och skillnadsskapandet blir till en ”främlingsfetischism”. Mason menar att bilderna exotiserar erfarenheten att ”vara med” den Andra. Den vita figuren i centrum av bilden utövar ett slags konsumtion av andra. I sammanhanget är det inte den andras livssituation som är i fokus, utan Tinderanvändarens erotiska potential. För icke-vita Tinderanvändare innebär dessa bilder en ständig exponering för representationer av svarta kroppar som ett objekt, som bakgrund eller som föremål för vitas altruism. Återkommande bilder där svarta visas upp som underordnade, avvikande och i behov av hjälp gör något med oss alla. Den förväntade identifikationen med vita personer på bilderna innebär en parallell avhumanisering av svarta. I ett dejtingsammanhang innebär det också att svarta kroppar avsexualiseras. Nordamerikanska studier visar att svarta män och kvinnor får minst positiv respons i digital dejting, vilket dessa bilder riskerar att förstärka.

Med feministen och aktivisten bell hooks ord kan dessa bilder snarast kallas ”imperialistisk nostalgi”: de visar ett begär att återskapa en kolonial resa med den andra, en fantasi där den som besöker och berättar har makten. Det rasifierade barnet som volontärarbetaren håller om förväntas göra den senare mer spännande. Men situationen är inte bara ”god” utan också hotfull. Bilderna visar konsekvenser av globala konflikter, kombinerat med starkt negativa stereotypa föreställningar om de Andra. Genom att vara iförda sandfärgade skjortor, shorts och kamerautrustning eller lättklädda outfits som exponerar solbrända eller vältränade vita kroppar förstärks det imperialistiska intrycket av bilderna.

Att lägga upp bilder på barn i sociala medier är också en etisk fråga. Vissa lägger upp bilder på sina barn medan andra inte gör det, för att barnen själva i framtiden ska få bestämma hur och var de vill bli sedda av andra. Volontärernas användning av bilder med barn på Tinder sker med största sannolikhet utan samtycke. Att dessa barn används som objekt på bilderna bygger på antagandet att de inte har någon framtid – det finns ingen som i framtiden kommer att anklaga dem för att ha utnyttjat dem på bild. Dessa bildval möjliggörs av och återskapar globala rasistiska maktordningar. Bloggen Humanitarians of Tinder synliggör onekligen detta rasistiska görande, men samtidigt sprider bloggen samma problematiska bilder till en ännu bredare publik.

Många Tinderanvändare laddar upp bilder där de ”är med” icke-vita och fattiga människor i jakten på sex eller kärlek. Huvudrollen tilldelas den vita välgöraren, de som används på bilderna blir ofrivilliga statister. Den som vill slippa åka på koloniala smekmånader vet åtminstone vilka den ska swajpa förbi.