– Jag kommer att få se ett självständigt Grönland under min livstid. Jag ger det 20 år. Det finns folk i Nuuk som kallar det en omöjlig dröm, men det beror på att de inte är i dialog med befolkningen, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon står i solen utanför familjens bostad i Ilulissat. Staden, som har mindre än 5 000 invånare, är Grönlands tredje största och ligger norr om Polcirkeln. Här är hundslädar fortfarande ett viktigt transportmedel och i fjorden flyter isberg från en kalvande glaciär.

Julia Edel Hardenberg är klädd i sälskinnskamiker, stickad tröja och en blå anorak. Håret är mörkt och ögonen bruna.

På Konstakademin i Köpenhamn uppfattades hon som exotisk och typiskt grönländsk.

Men här, på hemmaplan, avslöjar längden hennes danska gener och när hon reste runt i landet blev hon tagen för amerikan på grund av sin dyra jacka.

Identitet är komplext. Ingen vet det bättre än grönländarna. Den koloniala historien har satt spår överallt. I arkitekturen, i samhällsstrukturen, i matkulturen och, inte minst, i befolkningen. Julie Edel Hardenberg är själv ett resultat av sitt lands historia.

– Min far är dansk. Det var många unga män som kom hit och arbetade på 70-talet. Han var lång och blond. Min mamma var liten och mörk. Det uppstod romantik och jag blev till, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon växte upp med sin grönländska familj, men den biologiska faderns bakgrund har bidragit till intresset för Grönlands koloniala arv. Som konstnär har hon vänt och vridit på frågan om identitet.

– Vi är ju ingen koloni längre, men våra sinnen är fortfarande kolonialiserade. Det största hindret för att vi ska komma vidare är oss själva. Vi måste dekolonialiseras och börja tänka självständigt, säger Julie Edel Hardenberg.

Själv sökte hon sig till konsten för att hon kände en stark hunger efter kunskap. I skolan var hon understimulerad och uppfattades ofta som besvärlig. Hon spanade i smyg på de äldre konsteleverna och tyckte att de mest intressanta tankarna kom från stadens musiker och konstnärer.

– Konstskolan i Nuuk blev en språngbräda för mig. Jag var intresserad av filosofi och estetik och fortsatte mina studier i Finland och i Köpenhamn, säger hon.

I den akademiska världen fick hon upp ögonen för postkoloniala teorier. Tankegångar, som inte bara berörda avlägsna länder i Afrika, utan även de strukturer som hon själv vuxit upp under.

2005 deltog hon i en utställning på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet med verket ”Rigsfællesskabspause”.

Julie Edel Hardenberg hade låtit sy upp tvångströjor av grönländska och danska flaggor som en kommentar till det danska begreppet ”riksgemenskapen”, som beskriver relationen mellan Danmark och de nu delvis självstyrande regionerna Färöarna och Grönland.

– Riksgemenskapen är något man blir strypt i. Det är ju ingen riktig gemenskap, säger hon.

I senare konstverk har hon fokuserat på den egna kulturen. I fotoboken ”Den stille mangfoldighed” visar hon ett modernt Grönland, präglat av globaliseringen. Bilderna kommer från olika delar av landet och visar mångfalden i den grönländska befolkningen. Där finns invånare med inuitdrag, men också rödhåriga, mörkhyade och blonda grönländare.

För Julie Edel Hardenberg är språket avgörande för den grönländska identiteten. Sedan självstyret infördes på Grönland 2009 är grönländskan det officiella språket och en rad initiativ har tagits för att stärka språkets ställning.

Ändå är danskan fortfarande ett viktigt, om inte nödvändigt, språk för alla som vill ta sig fram i samhället. Den dansktalande minoriteten utgör cirka tio procent av befolkningen, men den är överrepresenterad på maktposter.

2008 gav Julie Edel Hardenberg sig i kast med ett konstprojekt som kom att gå ut över hennes privatliv. Under sex månader vägrade hon att prata annat än grönländska. Familjen bodde då i huvudstaden Nuuk, där en stor del av den danskspråkiga minoriteten är bosatt. Reaktionerna från omgivningen blev starka. Många blev upprörda och flera vänner tog illa vid sig.

– Det finns en grupp som känner sig utsatt. De kräver tvåspråkighet, att grönländare också ska förstå danska. Men i så fall måste den tvåspråkigheten även gå åt andra hållet och så är det inte idag. Vi har en dansktalande elit som styr utvecklingen.

Många grönländare har förlorat sitt modersmål till förmån för danskan. Samma sak var nära att hända Julies dotter, trots föräldrarnas medvetenhet.

I den tvåspråkiga familjen talade Julie grönländska och pappan danska, men eftersom majoriteten av barnen på förskolan, och stora delar av föräldrarnas umgänge, talade danska blev resultatet ändå att flickan stegvis övergick till att tala danska.

– När vi märkte vad som höll på att hända bestämde vi oss för att gå över till grönländska i hela familjen. Nu är hennes grönländska till 90 procent korrekt. Jag är den enda i familjen som talar det fullständigt, så jag rättar och rättar.

Julie Edel Hardenberg har ofta fått höra att hon ”går för långt” eller ”är för mycket”. Kanske är det för att omgivningen har svårt att skilja mellan konstnären Julie och privatpersonen Julie. Eller så är frågan om nationalism, språk och identitet bara mycket känslig.

Själv är hon inte ens säker på att hon hanterar frågan rätt. Kanske är hon precis lika präglad av kolonialismen som alla andra. Kanske går hon också i andras spår i stället för att trampa upp egna.

Klart är att hennes konst framför allt har visats och diskuterats utanför Grönland. De utställningar hon har gjort på Grönland har hon själv tagit initiativ till. Och vad är då meningen?

– Jag är ju egentligen inte en provokatör. Jag är det äldsta barnet. Jag vill skapa ordning, ta ansvar. Jag har försökt sluta med postkolonialism, eftersom det är alldeles för jobbigt. Samtidigt kan jag åtminstone säga till mig själv att jag har handlat.

FAKTA/Julie Edel Hardenberg
Född:  1971
Uppväxt: Med sin grönländska mamma i Nuuk.
Bor: Med sin familj i Ilulissat, Grönland.
Utbildning: Konststudier Finland, Norge och Danmark.
Viktiga verk: ”Rigsfællesskabspause”, tvångströjor sydda av grönländska och danska flaggor.
Böcker: Fem stycken, bland annat fotoboken ”Den stille mangfoldighed” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

 

”Om jag blev tillsagd: Åk till ett land! Du får sitta inne i tre månader och efter det blir du fri att snatta, att göra vad som helst, allt går bra… Det är vad vi har ‘uppnått’ med förvaren. Sedan förlängde vi det till 18 månader. Varför då? För att vi måste göra deras liv outhärdliga. Så att andra vet att när de kommer till det här landet får de sitta inne, de kommer inte att släppas ut. Om vi inte gör någonting blir vi det mest lockande området för illegala migranter.”

Ovanstående citat tillskrivs Nikos Papagianopoulos, chef för den grekiska polisen, och riktades till övriga högt uppsatta chefer inom polisen under ett av deras möten för några månader sedan. Det avslöjades senare med hjälp av ljudinspelningar, vilket ledde till att allmänheten reagerade och att Amnesty international krävde en offentlig utredning. På grund av skandalen fick Nikos Papagianopoulos lämna sin tjänst. Men erfarenheterna från senare år tyder på att uttalandet speglar central politik och praxis.

Men uttalandet är inte bara relevant för att visa på de överträdelser mot mänskliga rättigheter som förekommit i Grekland på senare år, utan även för hur den nya lagen om förvar av migranter har tagits i bruk sedan början av detta år.

Enligt Läkare utan gränsers senaste rapport försummas fortfarande de förvarstagnas välmående, trots att Grekland förra året mottog omkring 35 miljoner euro från EU:s återvändandefond. Pengarna var tänkta att användas för att stödja frivilligt återvändande samt återintegreringsprogram, men merparten av pengarna sägs ha gått till gränskontroll och migrantförvar (totalt 16 stycken). Enligt Ioanna Kotsioni på Läkare utan gränser i Grekland gör EU-kommissionen inga uppföljningar eller självständiga kontroller. Istället rapporterar de grekiska myndigheterna till kommissionen med kvitton som bevis på utlägg.

Fylakio är ett tydligt exempel. De grekiska myndigheterna erhöll EU-bidrag för att rusta upp och renovera Fylakio Oresteiadas, ett förvar för migranter som ska utvisas. Förvaret ligger avsides, i närheten av den turkiska gränsen, och har bland annat förekommit i Läkare utan gränsers rapporter på senare år på grund av oacceptabla levnadsförhållanden för de förvarstagna, vilket ofta leder till sjukdom. EU är med och finansierar förvarets driftskostnader såsom mat, städning, varmvatten, kläder, medicinsk utrustning och uppvärmning. Trots dessa extrapengar från Bryssel har förvaret fortfarande betydande problem.

EU-medel ska endast betalas ut om medlemsstaternas myndigheter uppfyller alla relevanta villkor och skyldigheter, enligt EU:s talesperson i inrikesfrågor Michael Cercone. Han har också poängterat att medlemsstaterna har ansvar för att pengarna används korrekt, och hävdat att kommissionen inte varit medveten om att EU-bidrag skulle ha öronmärkts för grekiska säkerhetstjänster.

Nu vill dock Grekland lägga ut bevakningen av Fylakiocentret, och två andra förvar för migranter som ska utvisas i Korint och Paranesti Dramas, på en privat säkerhetsfirma för 14 miljoner euro om året. Privata säkerhetsföretag lägger alltså anbud för att bevaka EU-finansierade asylförvar i Grekland. Michael Flynn vid schweiziska Graduate institute of international studies, uppger att det blir allt vanligare att förvar läggs ut på entreprenad, vilket kommer att leda till att politikens fokus förflyttas från migranters välmående till ett företags ekonomiska resultat.

Mångmiljonupphandlingen hade lockat anbud från ett flertal företag när anbudstiden gick ut i mitten av januari. Bland dem som lagt anbud finns G4S, Mega Sprint Guard, JCB Security och Swedish Systems Security. I kontraktet ingår specialutbildning för företagets anställda på den grekiska polishögskolan.

Enligt aktivister kommer världens största privata bevakningsföretag G4S troligen att vinna upphandlingen. Några av de ”tjänster” som G4S tillhandahåller är drift av förvar samt transporter av förvarstagna mellan domstolar, poliskontor och förvar. Företaget har fått kritik för behandlingen av förvarstagna på sina tre brittiska asylförvar, men även i andra länder. Efter att en förvarstagen dött avslöjade till exempel den brittiska dagstidningen The Guardian i februari 2011 en rad fall där överdrivet våld använts mot förvarstagna och asylsökande. Året därpå anklagades företaget återigen för verbala attacker och hot mot migranter i form av våldsamma och rasistiska uttalanden. Med tanke på Michael Flynns ord finns det all anledning att oroas när driften av migrant- och asylförvar förflyttas från staten till en vinstdrivande entreprenör.

När det gäller de grekiska förvaren, har landets högsta förvaltningsdomstol nyligen gjort en ny tolkning av hur länge migranter eller asylsökande får hållas i förvar. Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter i Aten innebar den tidigare lagstiftningen att en migrant som skulle utvisas kunde hållas i förvar i maximalt sex månader, för att utvisningen skulle kunna genomföras. I undantagsfall kunde tiden i förvar förlängas med ytterligare tolv månader, ett undantag som blivit regel. Ett frihetsberövande på upp till arton månader bröt dock mot internationella överenskommelser (Europakonventionen, artikel ) som Grekland redan undertecknat. Exempelvis hade Europadomstolen i en rad beslut slagit fast att det var olagligt med till och med några veckor i förvar om beslutet om utvisning inte var tänkt att förverkligas inom rimlig tid. I februari 2014 tillbringade 300 personer som inte kunde utvisas sin artonde månad i förvar, medan 7 500 personer satt i förvar i diverse polisceller av samma skäl. Den nya lagtolkningen tycks vara ett sätt för Greklands högsta förvaltningsdomstol att komma runt kritiken från människorättsorganisationer, eftersom det är olagligt att förlänga tiden i förvar i upp till arton månader i syfte att genomföra en utvisning, om utvisningen inte är praktiskt möjlig.

Utlåtandet från februari 2014 förlänger förvarstiden ytterligare, bortom gränsen på 18 månader, genom att lägga till möjligheten till en obegränsad period i förvar. Det förlängda förvaret döps om till “undantag för tvångsvistelse vid ett center inför utvisning” och kan därmed endast avslutas genom samarbete kring ett frivilligt återvändande. Förvarstagandet kallas i det här fallet inte för förvarstagande men det är fortfarande det som avses, och det handlar om frihetsberövande på anläggningar som Europadomstolen upprepade gånger bedömt som omänskliga och förnedrande. I enlighet med denna linje kallas förvar för ”center i väntan på utvisning” och obegränsad tid i förvar kallas ”skydd från frihetens fattigdom”. Greklands högsta förvaltningsdomstol har formulerat det så här: ”Att släppa migranterna efter 18 månader skulle fungera som en legalisering av deras vistelse och skulle leda till ett ökat antal illegala migranter med konsekvenser för den allmänna säkerheten.” Domstolen går ännu längre genom att, ironiskt nog, betona att åtgärden är för migrantens bästa: ”… eftersom de är utlämnade personer utan permanenta bostäder, papperslösa och utan möjlighet att arbeta, och därmed löper stor risk att hamna i djup fattigdom eller utnyttjas av kriminella nätverk…”.

Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter är både frihetsberövandets längd och de förnedrande förhållandena på förvaren, som upprepade gånger lett till uppror, tänkta att tvinga migranter till ”frivilliga återvändanden”. Detta gäller även migranter vars enda brott varit administrativa, till exempel orsakade av att en arbetsgivare anställt migranten i fråga “svart” och därmed gjort det omöjligt för denne att förnya sitt tillfälliga uppehållstillstånd.

Det tycks finnas ett tydligt samband mellan lagstiftningens utformning och regeringens mål, alltid på bekostnad av de människor vars enda ”fel” är att de kommit ifrån förstörda länder med syfte att bygga en ny framtid för sig själva och sina familjer i Europa. Trots EU-bidrag och kritik förblir förhållandena i förvaren omänskliga, medan förlängningen av tiden i förvar underminerar både mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Privata säkerhetsföretag på förvaren började att diskuteras efter det stora upproret i lägret Amigdaleza sommaren 2013. Hungerstrejker och upplopp koordinerades mellan olika läger som ett sätt att protestera mot förnedrande förhållanden och nyheten om att tiden i förvar “i undantagsfall” skulle kunna förlängas i upp till 18 månader. Trots kampens styrka och stödet från lokala aktivister och internationella organisationer, tycks situationen snarare ha förvärrats under 2014. Privata säkerhetsföretag kan hindra kritik mot polisen, eftersom ingen kommer att kunna ställas till svars. Parallellt med omänskliga förhållanden under ett oändligt frihetsberövande främjas också negativa uppfattningar kring migranter. Ironiskt nog fortsätter regeringen samtidigt, både i uttalanden och genom symboliska fängslanden av nazister, att hävda att den bekämpar fascism.

Det är slutet av 2013 i en av Brasiliens största städer, Belo Horizonte. Jag har mött några vänner i centrala stadsdelen Santa Efigênia, där vi ansluter oss till ett karnevalsliknande tåg som dansande rör sig mot Espaço Comum Luiz Estrela, en övergiven byggnad som sedan oktober ockuperats av en rörelse som vill göra om den till ett kulturhus drivet av folket för folket. Det är lite som Belo Horizontes svar på Stockholms Cyklopen; en mötesplats som föds ur behovet av en icke-institutionell kulturmiljö öppen för alla. Byggnaden, använd av militären under diktaturen men sedan 30 år övergiven, överläts nyligen till ockupanterna efter flera månaders diskussioner. En lyckad crowdfunding-kampanj möjliggör nu också en nödvändig renovering av det fallfärdiga huset.

När jag kom till Brasilien i juli 2013 var flera viktiga torg ockuperade i de stora städerna. Jag hade hört om demonstrationerna genom medierna och trott att de växt fram som ett motstånd mot att fotbolls-VM skulle hållas i Brasilien 2014. Sommarens protester var dock snarare kulmen på ett sedan några år tillbaka växande anspråk på det offentliga rummet och ett ifrågasättande av landets resursfördelning. Till en början var demonstrationerna i huvudsak arrangerade av specifika rörelser som exempelvis Tarifa Zero (Nolltaxa) som verkar för billigare och bättre kollektivtrafik. I takt med att demonstrationerna spred sig, och började handla om andra frågor såsom polisvåld och användandet av statliga medel, samlade de även människor som inte är knutna till specifika grupper. I Belo Horizonte kan man se att de politiska rörelserna arbetar för att inkludera allmänheten i aktionerna, med exempelvis picknickar, byteshandel eller dans på offentliga platser och Espaço Comum Luiz Estrela är ett exempel på det.

Människotåget kommer efter en promenad runt kvarteret fram till Espaço Comum Luiz Estrela där vi samlas på gatan. Den fallfärdiga byggnadens fönster är fortfarande igenbommade och istället för att gå in stannar vi utanför, en del stående medan andra sätter sig ner på gatan och trottoaren där man lagt ut kuddar och lastpallar. Det färgpulver som används vid demonstrationer och karnevaler kastas upp i luften och färgar gatan och människorna. Några barn blir sittandes och stryker grönt pulver på varandra. En man säljer öl från bagageluckan på sin bil. Någon håller ett tal och när skymningen kommer spelas det live-musik. (Detta stycke kan tas bort om behövs)

Att Espaço Comum Luiz Estrela lyckats få stöd från såväl ”svarta blocket” som konservativa medier visar att stödet är bredare än bara från radikala grupper. Espaço Comum Luiz Estrela är också bara en av många kamper om stadsrummet som just nu pågår i Belo Horizonte. I december 2009 förbjöd borgmästaren demonstrationer och folksamlingar på Praça da Estação (stationstorget), ett av stadens största torg och en viktig politisk mötespunkt. Som en reaktion mot detta startades Praia da Estação (Stationsstranden), en på lördagarna återkommande ockupation där folk iklädda baddräkter intar torget, solandes på stenläggningen och badandes i utplacerade uppblåsbara bassänger.

Trots att motståndet mot VM inte var det som startade de urbana rörelserna i Brasilien enade det många av de redan befintliga. Förberedelserna inför VM synliggjorde en svikande regerings benägenhet att prioritera en kapitalistisk, västerländsk, tillväxtmodell på bekostnad av sin befolkning. Planeringen inför fotbolls-VM och de olympiska spelen belyser inte bara den sneda resursfördelningen inom landet utan även det som den brasilianske geografen Milton Santos kallar en modern kolonialism: länder norr om ekvatorn förtrycker invånarna söder om ekvatorn ekonomiskt. Vad gäller fotbolls-VM så är vinnarna inte Brasilien utan Fifa och de multinationella företagen med fäste norr om ekvatorn. Sociologen Saskia Sassen talar om hur städer idag förvandlats till investeringsobjekt som fungerar som centrum för ett globalt ekonomiskt nätverk där pengarna sällan når utanför vad hon kallar glamourzonerna. São Paulo är just ett sådant centrum där skillnaderna i inkomstfördelning och investeringar synliggörs i relationen mellan de muromgärdade, vaktade, monolitiska höghusområdena och de eftersatta favelorna – inofficiella, illegalt uppbyggda stadsdelar.

I Brasilien domineras stadsutveckling av utbyggnad som gynnar de redan välbärgade samtidigt som familjer tvångsförflyttas från sina hem i Rio de Janeiros favelor för att ge plats åt ny infrastruktur inför de internationella sportevenemangen. Användandet av det offentliga rummet, såsom parker och torg, begränsas, vilket vi inte minst kunnat se nu inför öppnandet av VM då det rapporterats om upprensning på gator och hur polisen med våldsamma medel försökt hindra demonstrationer i stadscentrum. Samtidigt som staten aggressivt försöker att slå ner demonstrationer så vinns också offentligt rum, såsom exempelvis Espaço Comum Luiz Estrela, och jag lämnade Brasilien med hopp om att i framtiden återvända till ett mer jämlikt, mindre marknadsorienterat, Brasilien

Jag jobbar inte på akutmottagningen i Malmö, där idén om en pin med texten ”#Vårdpersonal mot rasism” föddes. Men jag är likväl en vårdanställd mot rasism. Jag vill kunna bära en pin med detta budskap. Men får inte. Mina chefer hotar med en varning då. Det har de varit väldigt tydliga med. ”En som sympatiserar med rasistiska åsikter ska också kunna känna sig trygg i vården” säger de.

Jag heter Pinar och får ofta frågan: var kommer du ifrån då? Inte av mina kollegor utan av mina patienter. Jag ser dem rynka på näsan när de försöker läsa mitt namn på min namnskylt. Om jag har patienter som är rasister så känner de sig otrygga så fort jag presenterar mig. En pin mer eller mindre spelar inte så stor roll. Hela jag provocerar ju en sådan individ. Men varför då låta denna lilla klick patienter få lov att bestämma vad jag får eller inte får bära på jobbet? Varför ska vi som institution låta en minoritet vinna mark i våra korridorer när hela vår värdegrund baseras på allas lika värde?

Jag läste i Jönköpings Posten om kampanjen #Alla får plats. Det har tryckts upp pins med denna text som vårdpersonal har burit eller bär nu. Givetvis har Sverigedemokraterna kritiserat detta. Samuel Grodén, kommunfullmäktigeledamot i Nässjö kommun och gruppledare för Sverigedemokraterna i regionfullmäktige, menar att budskapet är politiskt och känner sig (självklart) träffad eftersom de har en politik som är för en mer ”restriktiv invandringspolitik och i det hänseendet får inte alla plats”. Men visst är det politiskt! Vi som är vårdanställda är skyldiga att jobba enligt hälso- och sjukvårdslagen. Lagar uppkommer, ändras, tas bort och läggs till utifrån politiska diskussioner och det klimat som råder i landet. Det är politik som har skapat vården och det är politik som fortfarande formar och styr den. Omorganiseringar, nedskärningar, privatiseringar, sammanslagningar – allt detta är resultatet av politiska beslut och ideologier.

Och vi som jobbar där då? Vårt arbete regleras och styrs av lagar, etiska riktlinjer och styrdokument. Men vad står det egentligen i dessa? Innan ni höjer rösten om att vårdpersonal ska vara neutral och inte driva politik lyssna då på detta.

Hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf säger: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”

Jag älskar den paragrafen. Hade jag kunnat hade jag burit denna text som ett pin. För att den är så klockren. Alla behandlas lika oavsett kön, etnicitet, religion eller politisk åsikt. Det är sjukdomen vi vårdar. Basta!

Jag är sjuksköterska och har ICN:s, International Council of Nurses, etiska koder för sjuksköterskor som etiska riktlinjer i mitt arbete. Kärnan i dessa koder är att ”omvårdnad ska ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro, kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska åsikter eller social ställning”. Dessa koder är universella och alla sjuksköterskor i hela världen känner till dem. De enda som inte gör det är de som är mest emot dem.

Egentligen handlar inte denna debatt om rätten att få lov att bära en pin eller inte, utan snarare om att vi som vårdpersonal aldrig ska tillåta rasismen att sätta dagordningen för hur vården ska bedrivas.

 

Det är snart ett halvår sedan det hände; sedan fyra aktivister blev knivskurna och grovt misshandlade av nazister i stadsdelen Möllan i Malmö. Aktivisterna var på väg från en feministisk demonstration under namnet Ta natten tillbaka som hålls årligen på Internationella kvinnodagen, den 8 mars. Showan, namnet på den aktivist som blivit symbol för händelsen i efterhand, skadades så allvarligt att han hamnade i koma och brottet rubricerades som mordförsök. I en vecka låg han nedsövd och kämpade för sitt liv.

Malmö generellt och Möllan specifikt har präglats av en stark antifascistisk rörelse. Länge har våra gator varit en fredad zon, där många organisationer och grupperingar har bedrivit politisk verksamhet utan att behöva oroa sig för fascistiskt våld. Malmö har setts som något av ett undantag i Skåne. Städer som Helsingborg och Lund har lidit av en betydligt större närvaro av organiserade fascister och nazister under 90- och 00-talet, men motståndet på vänsterorienterade Möllan har varit i det närmaste ogenomträngligt för extremhögerns organisering.

Många ledarskribenter, såväl som poliser, valde att lägga fokus på huruvida antifascism kunde ses som självförsvar eller inte, istället för att peka på allvaret i att nazister bär kniv på våra gator. Men reaktionerna från vänsterhåll lät inte vänta på sig, utan flera debattinlägg som kritiserade den liberala bilden av ”lika goda kålsupare” dök upp i det offentliga samtalet. En ilska över att unga feminister utmålas som extremister och likställs med nazister spred sig.

En vecka efter attacken får vi veta att Showan har väckts ur sin koma, uppvisar tecken på att hämta sig mentalt och motoriskt. De andra aktivisterna har vid det här laget blivit utskrivna och stämningen får en stor energiinjektion. Under veckan har Skåne mot rasism, ett fristående nätverk av framför allt autonoma grupper, organiserat en demonstration mot fascistiskt våld under namnet Kämpa Malmö! Detta initiativ följs av ett imponerande antal andra städer i och utanför Sverige; hela vägen från Luleå i norr till tyska staden Hamburg i söder dyker liknande arrangemang upp. Flera stora artister ställer solidariskt upp som dragplåster och i sociala medier är spridningen enorm.

Även om många av de demonstrationer som arrangerades runt om i landet drog mycket folk var det Malmö som tog priset. Kanske var det närheten till händelserna, kanske var det den starka rörelse som byggts på Möllan i årtionden eller den radikalisering som många genomgått efter attacken. Oavsett orsak så samlades över 10 000 människor för att tillsammans demonstrera under parollen ”Antifascism är självförsvar”. Även om många visat sin solidaritet efter händelserna så var 10 000 långt fler än vad man initialt trott. Den enorma uppslutningen och de positiva budskapen stärkte en rörelse som redan fått tillbaka sin kampvilja och sin förmåga till organisering och sammanhållning.

Händelserna natten den 8 mars var fruktansvärda och tragiska. Men det som följde var en uppvisning av styrka och radikalitet som enade och flyttade fram rörelsen. Vi mobiliserade genom sorgen och kom ut starkare på andra sidan och på vägen knöt vi starkare band mellan varandra. Kämpa Malmö var uppmaningen och kämpa var precis det vi gjorde. Varken liberala medieuttalanden, polisiär inkompetens eller ens fascistiskt våld kunde stoppa den massrörelse som växte fram den veckan.

Om en faller, reser sig tusen. Kämpa Showan, din kamp är vår.